Subscribe
Hittills har 2026 präglats av två stora händelser. Nämligen Grönland och handelsavtalet EU-Mercosur. Grönland kommer att tas upp i nästa artikel, så låt oss ägna den här åt Mercosur.
Handelsavtalet mellan EU och Mercosur är ett avtal som har varit på väg att bli verklighet under lång tid. Efter 25 års förhandlingar avslutades dessa 2019 och en politisk överenskommelse nåddes i december 2024, och det slutliga avtalet undertecknades i Paraguay den 17 januari i år. Direkt efter undertecknandet tog dock oenighet och sprickor över i Europaparlamentet och förra veckan, under en kritisk omröstning, hänsköts avtalet till EU-domstolen, vilket i praktiken fryste ratificeringen.
Epicentrum för denna nya politiska jordbävning var Bryssel och de nationella parlamenten, där skiljelinjer uppstod både mellan partier – på nationell nivå – och inom grupper i Europaparlamentet. Detta var också fallet inom gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR). Under omröstningen om att handelsavtalet skulle hänskjutas till EG-domstolen var gruppen nära att splittras på mitten. Ungefär 46 procent röstade för och 49 procent emot, vilket avslöjade en djupgående intern klyfta mellan dem som instinktivt dras till frihandel och dem som prioriterar skyddet av inhemska jordbruksintressen.
Denna splittring är förståelig, och den visar på den allmänna känslan i hela EU, eftersom ECR kan vara en termometer för politik med sunt förnuft, som inte präglas av ideologiskt laddade världsbilder utan av att lösa verkliga problem för verkliga människor. Många ECR-medlemmar representerar landsbygdsområden och jordbrukssamhällen som känner sig alltmer utsatta av globaliseringen, asymmetrier i lagstiftningen och stigande produktionskostnader som Bryssel självt har infört. Andra är dock med rätta ovilliga att blockera ett av de mest betydelsefulla frihandelsavtal som EU någonsin har förhandlat fram. Alla förstår vikten av fria marknader och frihandel för att nationer ska kunna blomstra, så frågan som ECR ställdes inför var därför inte bara taktisk utan strategisk: ska europeiska konservativa ställa sig bakom frihandel eller defensiv protektionism? Detta vägskäl, även om det återigen kan förstås som en ja- eller nej-röst, bör dock bli ett annat framöver. En som utforskar hur ekonomisk realism som är rotad i konkurrens också kan skydda suveränitet och långsiktigt välstånd.
Avtalet mellan EU och Mercosur är inte en teknokratisk övning i tullsänkningar. Det är ett test på om Europa fortfarande är engagerat i de principer som ligger till grund för en fungerande marknadsekonomi. I grunden återspeglar avtalet logiken med komparativa fördelar och internationell arbetsfördelning – begrepp som konservativa ekonomiska tänkare länge har förstått som drivkrafter för produktivitet, effektivitet och stigande levnadsstandard. Motståndet mot avtalet, oavsett om det är förklätt till ekonomisk nationalism, döljer ofta sektorsintressen eller ideologiska reflexer snarare än ett seriöst engagemang i den ekonomiska verkligheten.
Ingenstans är detta tydligare än i den europeiska jordbrukslobbyns argument att importen från Mercosur utgör ”illojal konkurrens”. Detta påstående bortser från ett grundläggande faktum: effektivitetsskillnader är inte bevis på fusk. Produktiviteten inom jordbruket i Argentina, Brasilien eller Uruguay beror på stordriftsfördelar, teknisk innovation och bioklimatiska förhållanden som helt enkelt inte finns i Europa. Att kräva att utländska producenter ska kopiera EU:s kostnadsstruktur är detsamma som att förneka grunden för handel helt och hållet. Om all produktion vore identisk skulle handel vara överflödig.
Dessutom medför den europeiska protektionismen verkliga och mätbara kostnader för vanliga medborgare – kostnader som betalas tre gånger. För det första genom beskattning: den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätter att absorbera nära en tredjedel av EU:s budget och överför hundratals miljarder euro till en mycket skyddad sektor. För det andra genom högre konsumentpriser, som drabbar låginkomsthushållen oproportionerligt hårt eftersom de lägger en större andel av sin inkomst på livsmedel. För det tredje genom att låsa fast det europeiska jordbruket i strukturell bristande konkurrenskraft, höja kostnaderna i leveranskedjan och skapa bestående negativa externa effekter. I praktiken fungerar handelshinder som en regressiv överföring av välstånd från konsumenter till subventionerade producenter.
Oron för livsmedelssäkerhet och regleringsstandarder är också överdriven. EU-Mercosur-avtalet försvagar inte EU:s sanitära eller fytosanitära regler, eftersom varje produkt som kommer in på den inre marknaden måste uppfylla EU:s standarder och kraven från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Påståenden om att avtalet skulle ”förgifta” de europeiska konsumenterna är inte seriösa argument, utan rädslobaserade berättelser som är utformade för att mobilisera motstånd utan bevis, och som ofta leds av stora lobbygrupper och företag som föraktar en konkurrensutsatt marknad som är till deras nackdel.
Miljöinvändningar förtjänar en mer noggrann granskning, men även här kollapsar argumenten mot avtalet vid en närmare granskning. Paradoxalt nog skulle ett förkastande av fördraget försvaga – inte stärka – EU:s inflytande på miljöområdet. Avtalet ger EU dess enda trovärdiga institutionella mekanism för att koppla tillträde till den inre marknaden till miljö- och klimatåtaganden. Utan avtalet kommer Mercosur-ekonomierna helt enkelt att omdirigera exporten till asiatiska marknader som ställer få, om ens några, hållbarhetskrav. Ur ett institutionellt ekonomiskt perspektiv skapar fördraget incitament som höjer kostnaderna för metoder som avskogning. Att blockera det i miljöns namn riskerar att påskynda just den nedbrytning som kritikerna påstår sig motarbeta.
På den sydamerikanska sidan återspeglar motståndet mot avtalet en välkänd men misslyckad modell: protektionism under parollen ”industriell suveränitet”. Decennier av importsubstitutionspolitik har lett till inflation, teknisk stagnation och svag produktivitet. Genom avtalet mellan EU och Mercosur skulle tullarna på kapitalvaror avskaffas, vilket skulle möjliggöra tillgång till europeisk teknik och integrering i globala värdekedjor. Verklig industrialisering uppstår inte genom subventioner och murar, utan genom konkurrens, investeringar och öppenhet. Om denna väg förnekas döms arbetstagarna till lägre produktivitet och lägre reallöner.
Det finns också en bredare strategisk dimension som de konservativa inte bör ignorera. Genom att hindra avtalet riskerar EU att ge upp sin roll som global normsättare i en tid då den ekonomiska tyngdpunkten på ett avgörande sätt förskjuts mot Indo-Stillahavsområdet. Mercosur-länderna å sin sida riskerar att förbli fångade i ”medelinkomstfällan” om de drar sig tillbaka till defensiv nationalism. Avtalet erbjuder ett ramverk för institutionell modernisering – som omfattar tjänster, offentlig upphandling och immateriella rättigheter – som inhemska politiska system ofta saknar viljan att genomföra på egen hand.
För sanna konservativa bör denna debatt inte reduceras till ett binärt val mellan jordbrukare och frihandel. Ett konservativt förhållningssätt bör erkänna att många av de påfrestningar som det europeiska jordbruket står inför är resultatet av EU:s överdrivna reglering, inte av internationell konkurrens. Att skydda ineffektiva strukturer genom ett permanent skydd skjuter bara upp anpassningen och fördjupar beroendet av subventioner. En reformistisk konservativ agenda skulle fokusera på att minska regelbördan, förbättra konkurrenskraften och stödja omställningen – snarare än att frysa Europa i ekonomisk orörlighet.
I en tid då USA ifrågasätter den transatlantiska alliansen måste Europa försöka att både återupprätta den – i den mån man kan göra det ensidigt – och söka nya allianser och partnerskap, så att man säkerställer sitt geopolitiska och geoekonomiska oberoende. Följaktligen är detta den sämsta tänkbara tidpunkten för att visa strategisk tvetydighet. Konservatism, rätt förstådd, handlar inte om att bevara alla befintliga strukturer till varje pris, eller att offra nationella intressen på altaret för ideologiska postulat som frihandel. Det handlar om att upprätthålla välstånd, nationell styrka och social sammanhållning i en föränderlig värld. Det finns inget etiskt eller ekonomiskt berättigande för handelshinder som utarmar miljoner människor för att skydda snäva intressen. Att stödja EU-Mercosur-avtalet är inte en handling av ideologisk globalism, utan ett uttryck för ekonomisk realism, institutionell hävstångseffekt och strategisk framsynthet.
Därför måste konservativa motstå frestelsen att härma reflexerna hos de populistiska ytterligheterna – vare sig det gäller vänstern eller den ”alternativa” högern. Det verkliga valet står inte mellan suveränitet och handel, utan mellan styrd öppenhet och styrd tillbakagång. Öppenhet måste dock åtföljas av starkare konkurrens: undanröjande av hinder för inträde i den europeiska ekonomin, upprätthållande av antitrustregler och begränsning av konkurrensbegränsande karteller och monopolliknande beteende. Med andra ord bör Europa öppna sina marknader och samtidigt förse sina jordbrukare och producenter med de verktyg som behövs för att konkurrera. Ceteris paribus kommer de att segra.