Subscribe
Europa styrs inte. Det administreras.
Skillnaden är inte semantisk. Styrning innebär val, visioner, debatt. Administration är procedurmässig. Byråkratisk. Likgiltig inför opposition. Europa föredrar idag det senare. Man kallar detta neutralitet, kompetens eller regelbaserad ordning. Men i praktiken innebär det att styra utan ansvar och makt utan att exponera sig.
Europeiska unionen går mot att inte längre vara en allians av nationer som strävar efter gemensamma mål, utan snarare ett operativsystem. Självuppdaterande, självförsvarande, självrättfärdigande. Dess främsta dygd är att det inte kan stängas av.
Dess chefer behöver inte vinna argument. De behöver bara se till att rutiner och resultat efterlevs.
Illusionen om ett opartiskt styre
Under många decennier har EU sålt in sig självt som ett rationellt alternativ till demokratisk instabilitet. Teknokrati, har vi fått höra, är inte ideologi. Det är professionalisering. Besluten fattas inte av populister eller partier utan av människor med expertis, data och kvalifikationer.
Problemet är att utfallet alltid går i samma riktning.
Europeiska centralbanken fastställer penningpolitiken. Den påstår sig följa inflationsdata. Ändå gynnar dess politik genomgående tillgångsinnehavare framför löntagare, banker framför arbetstagare, integration framför suveränitet. Detta är inte ett neutralt resultat. Det är ett resultat som bara kan leda till politisk instabilitet och framväxten av radikalt olika politiska rörelser, vare sig de tillhör höger- eller vänstersidan.
Europeiska kommissionen utarbetar förordningar för att bekämpa klimatförändringarna. Den insisterar på att vetenskapen är klar. Ändå absorberas effekterna av irländska jordbrukare, polska gruvarbetare och nederländska fiskare, medan multinationella tillverkare och spekulanter i koldioxidkrediter konsoliderar sin makt. Återigen, detta är inte balans. Det är stratifiering.
En äkta teknokrati skulle vara föremål för granskning. En riktig expertklass skulle få sparken efter ett misslyckande. Men i Bryssel är misslyckande en kvalifikation. Det finns ingen mekanism för att ersätta dem som begår fel, eftersom de aldrig valdes från första början.
Misslyckande utan kostnad
Tänk på historiken. Europrojektet urholkade ekonomierna i syd, orsakade en oavslutad högkonjunktur, fördjupade Tysklands exportberoende och utlöste en tio år lång åtstramningscykel. Migrationskrisen splittrade nationella koalitioner, destabiliserade samhällen och löstes aldrig. Upphandlingen av covid-19 slarvades bort på alla nivåer.
Men inga avskedanden följde. Inga omsvängningar. Ingen offentlig räkenskap.
EG-domstolen, kommissionen, ECB – detta är inte organ för det demokratiska livet. De är slutna kretslopp. De återspeglar inte opinionen. De reagerar inte på val. De fruktar inte opposition. Skenet av enighet skapas genom ett enkelt knep: politiken flyttas från parlamenten till procedurerna. Från politik till process.
Och processen, när den väl är etablerad, blir sitt eget försvar. Den kan inte monteras ned eftersom den inte längre erkänns som politisk. Att ifrågasätta den är att bli stämplad som bakåtsträvande, icke-europeisk eller högerextrem.
Regel utan alternativ
Den postpolitiska fantasin i Europa är att alla viktiga beslut redan har fattats och att det arbete som återstår bara är att genomföra dem. Klimatpolitiken är avgjord. Penningpolitiken är vetenskaplig. Migrationsströmmarna är oundvikliga. Den ekonomiska globaliseringen är oåterkallelig. Sociala framsteg är enkelriktade.
Det finns inget utrymme för avvikelser. Bara fördröjning.
När nationella regeringar avviker, som Ungern har gjort när det gäller kultur, Polen när det gäller reform av rättsväsendet eller Slovakien när det gäller sanktioner, är svaret inte förhandlingar. Det är ekonomisk bestraffning. Bryssel håller inne med medel. Rättsliga förfaranden inleds. Rättsstatsprincipen åberopas.
Men rättsstatsprincipen i EU-sammanhang avser inte längre grundläggande rättsliga principer. Det betyder anpassning till kommissionens preferenser. Det innebär att man anpassar sig till strukturella normer. Olydnad behandlas inte som demokratisk oenighet. Den behandlas som ett hot mot ordningen.
Detta är inte federalism. Det är villkorad suveränitet. Nationen finns kvar på papperet. Men politikens innehåll extraheras, laddas upp och görs irreversibelt. Det är inte vad EU ursprungligen utformades för att göra, för att vara.
Mekanismen bakom Lock-In
Det finns en anledning till att den gröna given, migrationskvoter och digital övervakningsinfrastruktur alla är inbäddade genom reglering snarare än vanlig lagstiftning. Förordningar kringgår de nationella parlamenten. De är bindande omedelbart. De kan inte upphävas genom omröstning i landet. De rör sig under demokratins yta och förankrar en politik som inget parti skulle kunna driva kampanj om utan att kollapsa.
Målet är inte konsensus. Målet är begränsning.
Varje direktiv, ramverk eller strategidokument är ett lager. Med tiden bildar de en väv. Framtida regeringar kan vinna val, men de ärver ett system som redan har bestämt riktningen. Domstolar kommer att ingripa om de avviker. Marknaderna kommer att hämnas om de gör motstånd. Icke-statliga organisationer kommer att skämmas om de avviker. Det är så här politiska konflikter förebyggs. Inte genom övertalning. Utan genom föregripande.
En klass som inte kan förlora
Europeiska unionen har skapat en ny yrkeskast – den permanenta administratören. Dessa är inte klassiska byråkrater. De är rörliga, välmeriterade, talar flytande flera olika politiska dialekter och är utbytbara mellan olika roller i Bryssel, Berlin, Frankfurt och Genève. De tjänar inte en väljarkår. De tjänar processen.
Deras legitimitet kommer inte från väljarstöd, utan från att de behärskar ramverken. De är upphovsmän till ESG-riktlinjerna, genusstrategierna, klimatmålen och inkluderingsrevisionerna. Deras auktoritet förstärks av en konstellation av tankesmedjor, stiftelser och ackrediteringsorgan som skyddar dem från politisk omsvängning.
Detta är inte ideologi i traditionell mening. Det är en operativ dogm. Den argumenterar inte för en världsbild. Den kodar den.
Och när den väl är kodad blir den osynlig. Syftet med det teknokratiska systemet är inte att vinna argument. Det är att göra argumentet föråldrat.
Röster utan makt
Européerna röstar fortfarande. De protesterar fortfarande. De gör fortfarande framställningar. Men inget av det avbryter tempot. Källan till auktoritet har flyttats. Val justerar personligheter, inte riktning.
Det är därför som missnöje inte längre kan delas in i höger eller vänster. Bönder revolterar i Nederländerna. Förorter exploderar i Frankrike. Arbetare strejkar i Italien. Föräldrar mobiliserar på Irland. Men den röda tråden är inte ideologi. Det är utanförskap.
Människor känner att besluten fattas någon annanstans. Att det inte finns något ansvarsutkrävande. Att debatterna är simulerade. Att lagen används som en skärm.
När politik reduceras till efterlevnad börjar motståndet röra sig utanför systemet. Inte alltid på ett rationellt sätt. Inte alltid på ett produktivt sätt. Men oundvikligen.
Reaktionen kommer att komma
Den teknokratiska ordningen kan inte undertrycka politiken för alltid. Den kan bara fördröja dess återkomst.
Och när den återvänder kommer den inte att se ut som konsensuspolitik eller institutionalism. Den kommer att vara ojämn, asymmetrisk och ofta kaotisk. För när talet begränsas till processen blir det outsägliga attraktivt.
Italien kommer inte att vara ensamt. Ungern kommer inte att vara unikt. Slovakien, Polen och till och med Tyskland kommer så småningom att få regeringar som inte ser EU som ett gemensamt hem, utan som ett tvång att hantera. Språket om samarbete kommer att finnas kvar. Men verkligheten kommer att vara ett motstånd med ett annat namn.
Detta är inte en kris. Det är en korrigering.
Europa är inte i fara för att människor tvivlar på systemet. Det är i fara för att systemet inte längre lägger märke till människor över huvud taget. Det behandlar opposition som buller. Men oljudet blir allt högre.
Ett system som inte kan höra kommer så småningom att gå sönder
Återupprättandet av politiken börjar med gränser. Experter måste ge råd, inte styra. Domstolar skall tolka, inte lagstifta. Lagar ska vara bindande, inte åsidosättande.
Så länge detta inte erkänns kommer EU att fortsätta att driva. Kompetent på papperet. Men utan riktning i andan. Dess chefer kommer att missta process för legitimitet. Och dess folk kommer än en gång att söka mening någon annanstans.
Teknokrati misslyckas inte för att det är ont. Det misslyckas eftersom det inte lyssnar.
Och Europa är redan på väg att stänga av.