Subscribe
Europeiska unionen genomgår för närvarande en djupgående omvandling. Å ena sidan visar de senaste Eurobarometerundersökningarna att medborgarna i allt högre grad stöder idén om en bredare och mer solidarisk union, och 56 procent av européerna är positiva till en utvidgning med nya länder. Å andra sidan visar BiDimedias undersökningar att kontinentens politiska karta håller på att förskjutas betydligt åt höger, med betydande framgångar för konservativa, liberalkonservativa och nationalistiska krafter i nästan alla medlemsländer. Samspelet mellan dessa två dynamiker – institutionell expansion och ideologisk mutation – är ett av de viktigaste områdena för den politiska debatten i Europa idag. Det är särskilt intressant att överväga hur utvidgningen kan stärka det konservativa lägret inom EU-institutionerna, förändra den interna balansen och själva sättet på vilket unionens identitet definieras.
MEDBORGARNAS SAMFÖRSTÅND OCH DEN NYA IMPULSEN FÖR UTVIDGNINGEN
Eurobarometerundersökningar visar att den allmänna opinionen i Europa, efter kriget i Ukraina och den växande känslan av yttre hot, har återupptäckt vikten av en bredare och mer sammanhållen union. Andelen medborgare som är positiva till utvidgningen ligger på 56 procent, med mycket höga nivåer i norra Europa – Sverige (79 procent), Danmark (75 procent) och Litauen (74 procent) – och lägre nivåer i länder som Österrike och Frankrike, där skepsisen fortfarande är stark. Den viktigaste siffran gäller dock unga människor, som är de mest entusiastiska anhängarna av ett mer inkluderande Europa: 67% av dem mellan 15 och 24 år och 63% av dem mellan 25 och 39 år. Samtidigt visar undersökningen att medborgarna förknippar utvidgningen inte bara med en förstärkning av EU:s geopolitiska inflytande (37%), utan också med en förbättring av den inre marknaden och större solidaritet mellan medlemsländerna. Men oron kvarstår: rädslan för ökade kostnader för skattebetalarna, okontrollerade migrationsströmmar och korruption åtföljs av positiva uppfattningar, vilket ger en ambivalent bild där strävan efter enhet samexisterar med ekonomisk och social försiktighet.
DEN SOCIALA EKONOMIN SOM ETT VERKTYG FÖR EUROPEISK SAMMANHÅLLNING
En annan viktig aspekt som lyfts fram av Eurobarometern är den sociala ekonomin, som av tre fjärdedelar av EU-medborgarna anses vara en grundpelare för det kollektiva välbefinnandet. En stor majoritet av de tillfrågade efterlyser ett starkare stöd till organisationer inom den tredje sektorn genom ekonomiska incitament och informationskampanjer, eftersom de ser dem som en identitetsskapande faktor och en sammanhållande faktor för det europeiska samhället. I Italien, till exempel, anser över 80% av befolkningen att den sociala ekonomin är avgörande för livskvalitet och solidaritet, och mer än hälften rapporterar att de har deltagit i volontärverksamhet eller donationer. Denna inriktning speglar en syn på Europa som inte är begränsad till den ekonomiska eller byråkratiska sfären, utan som bygger på gemensamma värderingar om integration, ömsesidighet och socialt ansvar. Medborgarnas intresse för en mer etisk och deltagande ekonomi sammanfaller på ett intressant sätt med den växande efterfrågan på stabilitet och säkerhet, två principer som konservativa partier framgångsrikt har omtolkat och främjat i sin politiska diskurs. Konvergensen mellan en utvidgning som bygger på solidaritet och en konservativ vision som fokuserar på försvaret av nationella värden och identiteter utgör både en plattform för dialog och samtidigt en ideologisk spänning.
ÖSTUTVIDGNINGEN OCH MÖJLIGHETERNA FÖR DEN EUROPEISKA KONSERVATISMEN
Utvidgningsdebatten fokuserar för närvarande främst på länderna på västra Balkan och i Östeuropa: Albanien, Montenegro, Georgien, Moldavien, Ukraina, Nordmakedonien, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Turkiet är de nio officiella kandidatländerna, och Kosovo har lagts till som en potentiell kandidat. Möjligheten att inkludera dessa länder innebär en oundviklig omfördelning av den politiska balansen inom unionen. Många av dessa länder delar en mer konservativ och nationalistisk politisk kultur, påverkad av både religiös tradition och erfarenheterna från tiden efter Sovjetunionen. På så sätt skulle deras anslutning kunna stärka den redan växande konservativa delen av Europaparlamentet. De senaste veckornas statistik från BiDimedia-centret bekräftar denna trend: i östra och centrala Östeuropa ligger höger- och center-högerkrafterna konsekvent i topp i opinionsundersökningarna. I Polen leder premiärminister Donald Tusks Medborgarplattform – ett gräsrotsparti och måttligt konservativt parti – med nästan 40 procent, följt av det mer nationalistiska partiet Lag och rättvisa med 30 procent. I Estland dominerar mitten-högerpartiet Ismaa, medan mitten-högerpartiet Kristdemokraterna har en avgörande roll i Litauen. Att inkludera dessa länder i unionen skulle inte bara bredda Europas geopolitiska bas, utan även konsolidera en konservativ majoritet som kan påverka EU:s ekonomiska, migrations- och värdebaserade politik.
KONSERVATISMENS FRAMVÄXT I VÄSTEUROPA
Om Östeuropa utgör kulturkonservatismens gränsland, visar Västeuropa också en ökning av högerpartierna. I Tyskland når Alternative für Deutschland 26% och går därmed om Kristdemokratiska unionen och lämnar socialisterna bakom sig. I Österrike når FPO 34% och i Nederländerna är Geert Wilders Frihetsparti störst bland de röstande med uppskattningsvis 26 mandat. Trenden är likartad i de sydeuropeiska länderna. I Spanien når Partido Popular över 30% och verkar vara den drivande kraften bakom en möjlig allians med Vox, medan den styrande högerflygeln i Italien konsoliderar ett samförstånd över partigränserna. I Storbritannien, som står utanför EU, bekräftar tillväxten för Nigel Farages Reform Party till 29% att den konservativa vinden blåser starkt även på andra sidan kanalen. Denna dynamik tyder på att om EU utvidgas ytterligare kan den nya interna balansen komma att spegla kontinentens nuvarande politiska inriktning, med en övervikt för konservativa och nationalpopulistiska familjer i parlamentet och kommissionen.
POLITISKA SKILJELINJER INOM EUROPAPARLAMENTET
Utvidgningsprocessen är dock inte utan hinder. De meningsskiljaktigheter som har uppstått inom Europaparlamentet – särskilt i fallet Ukraina – belyser hur utvidgningen också är ett testområde för olika visioner av Europa. Å ena sidan betonar konservativa företrädare behovet av att respektera anslutningskriterierna och motsätter sig genvägar eller extraordinära förfaranden; å andra sidan ser progressiva grupper Kievs integration som en viktig politisk gest för att försvara europeiska demokratiska värderingar mot rysk auktoritarism. Diskussionen är sammanflätad med frågan om institutionell reform, särskilt förslaget att gå bortom principen om enhällighet till förmån för omröstning med kvalificerad majoritet. För många konservativa utgör bibehållandet av vetorätten en garanti för nationell suveränitet och ett skydd mot beslut som uppfattas som påtvingade av stora medlemsländer. Förespråkare för ökad integration anser å andra sidan att enhällighet förlamar beslutsprocessen och gör EU mindre effektivt.
UNGDOMAR, VÄRDERINGAR OCH NYA POLITISKA PRIORITERINGAR
Eurobarometerundersökningen belyser ett till synes motsägelsefullt faktum: unga européer är de som mest stöder utvidgningen, samtidigt som en del av dem sympatiserar med identitära och konservativa rörelser. Denna konvergens är ingen tillfällighet. Utvidgningen, som uppfattas som en symbol för öppenhet och möjligheter, åtföljs av en strävan efter stabilitet, säkerhet och identitet – värden som den samtida konservatismen framgångsrikt har omtolkat ur ett europeiskt perspektiv. Spridningen av den sociala ekonomin, som främjar delaktighet och hållbara modeller, kan dessutom bli en mötesplats mellan unga progressiva och den nya moderata högern. Båda politiska grupperna delar, om än av olika skäl, idén om en ekonomi som är mer lokalt förankrad och mindre beroende av det globala storkapitalet. I det avseendet skulle en utvidgning till länder med en stark tradition av gemenskap och solidaritet kunna ge det konservativa lägret möjlighet att omdefiniera sin image på ett mer socialt och mindre exklusivt sätt.
STRATEGISKA FÖRDELAR FÖR DET KONSERVATIVA LÄGRET
Mot bakgrund av de uppgifter som beaktats skulle EU:s utvidgning kunna ge strukturella fördelar för det konservativa lägret. För det första skulle den förstärka närvaron av länder med traditionella politiska kulturer, där familjen, religiösa och nationella värderingar förblir centrala. Denna nya balans skulle kunna påverka framtida majoriteter i Europaparlamentet och stärka EPP och de reformkonservativa grupperna. För det andra skulle en expansion österut göra det möjligt för det konservativa blocket att främja en mer flexibel och mindre centraliserad modell för unionen, där subsidiaritet och nationell suveränitet förblir viktiga principer. Anslutningen av kulturellt konservativa stater som Serbien eller Georgien skulle utgöra en motvikt till den progressiva federalistiska integrationismen. Slutligen skulle utvidgningen kunna erbjuda högerpartierna ett nytt europeiskt politiskt språk, som inte bygger på slutenhet utan på idén om ett ”nationernas större Europa”, som kan försvara sina gränser och värderingar utan att offra samarbetet.
MOT EN NY EUROPEISK SYNTES
En jämförande analys av data från Eurobarometern och BiDimedia visar att dagens Europa genomgår en dubbel rörelse: en institutionell expansion mot nya geografiska horisonter och en ideologisk förskjutning mot konservatism. EU:s utvidgning, som långt ifrån utgör ett hot mot den politiska pluralismen, kan faktiskt främja en omdefiniering av det europeiska politiska centrumet, där konservatismen framstår som en balanserande kraft mellan suveränitet och integration, tradition och innovation. Ur detta perspektiv kommer Europas framtid inte bara att bero på dess förmåga att välkomna nya medlemmar, utan också på dess förmåga att bygga en ny politisk pakt mellan sina två själar: den progressiva, som ser integration som ett verktyg för social rättvisa, och den konservativa, som ser utvidgningen som ett sätt att konsolidera en mer stabil, rotad union som respekterar nationella identiteter.