Subscribe
I slutet av 2025 kom viktiga nyheter om hur ”gröna” mål uppnås från Frankrike. Det gäller den fyraåriga förlängningen av det landsomfattande förbudet mot användning av de berömda engångsmuggarna i plast, ett förbud som skulle ha verkställts från och med den första dagen 2026.
Bara två dagar innan denna åtgärd skulle träda i kraft publicerade den franska regeringen ett dekret som tillkännagav en ny tidsfrist till den 1 januari 2030, fyra år senare än vad som tidigare överenskommits. Anledningen till denna försening, enligt ett officiellt uttalande från ministeriet för ekologisk omställning och ekonomi- och finansministeriet, var att en nyligen genomförd analys visade att beslutsfattarna var lite oroliga för den ”tekniska genomförbarheten” av att faktiskt fasa ut plastmuggar.
Även om denna inte alltför korta förlängning har beviljats har de franska myndigheterna aviserat en ny omprövning 2028 för att avgöra om och i vilken utsträckning framsteg har gjorts för att minska mängden plastmuggar på den franska marknaden.
Kanske för att hålla de radikala miljövännernas hopp vid liv har den franska regeringen meddelat att beroende på resultatet 2028 kan tidsfristen för förbudet att träda i kraft komma att ändras, så att muggar som innehåller ”endast spår av plast” som mest accepteras efter 2030 (vem och hur som ska mäta dessa ”spår” återstår att fastställa).
Från och med 2024 är det högsta tillåtna plastinnehållet i dessa produkter enligt franska bestämmelser 8%, vilket är nästan hälften av det högsta plastinnehåll som reglerats fram till dess.
Regeringens förklaring om ”teknisk genomförbarhet” verkar inte ha tillfredsställt miljöaktivisterna, ett ”bräckligt” argument, enligt talesmannen för en organisation som heter Zero Waste France, som ser detta uppskjutande som ”ännu ett steg bakåt i kampen mot föroreningar, under påtryckningar från lobbyister”.
De grönradikala gnällspikarna är ett tydligt tecken på deras växande missnöje med att man dröjt med att genomföra vissa åtgärder som i själva verket har ignorerat eller till och med förnekat ekonomiska och sociala realiteter.
När vi diskuterar Green Deal och obligatoriska politik för att ”rädda” miljön, talar vi faktiskt om djupt ideologisk ensidig överreglering, vars verkliga fördelar i bästa fall kan ifrågasättas. Inte nog med att dessa åtgärder inte erbjuder en tydlig och effektiv lösning och inte föreslår en pragmatisk och verkligt ansvarsfull strategi för ett mycket allvarligt problem, en strategi som objektivt sett omfattar alla berörda parter, utan de genererar också extremt höga kostnader som är ohållbara på lång sikt och som skadar både företag och inhemska konsumenter. Vilket verkligt alternativ innebär avskaffandet av muggar som delvis är tillverkade av plast? Muggar tillverkade av ett förment biologiskt nedbrytbart material, vars kostnad är nästan oöverkomlig för vanliga människor? En fråga som vi redan vet svaret på.
Miljöfanatiker skyller på att tidsfrister inte hålls, på otillräckliga regleringar eller långsamt genomförande, till och med på att man struntar i rättsliga konsekvenser. I själva verket är bestämmelserna överdrivna, sanktionerna är oproportionerliga och tidsfristerna hålls inte eftersom författarna till dessa ”stränga” bestämmelser inte verkar ta hänsyn till vad som händer i verkligheten. Det är inte konstigt att den växande opinionen anser att denna Green Deal inte är något annat än en utopi, en destruktiv sådan.
Beslutet att skjuta upp förbudet mot plastmuggar är mer relevant än det kan verka. Detta är ännu ett exempel – som börjar bli klassiskt – på irrationell reglering som bortser från de ekonomiska eller sociala konsekvenserna och samhällets och gemenskapernas intressen. När en regering som Frankrikes erkänner den praktiska omöjligheten att genomföra en sådan åtgärd visar det hur fantasidrivna instrumenten i ”kampen” mot föroreningar är. Ingen överenskommelse eller vision som inte erbjuder verkliga pragmatiska alternativ, hur ”grön” eller ädel den än kan verka, kan ersätta en ansvarsfull och realistisk politik.