Subscribe
Inom EU har det länge pågått en strävan att framställa en ny inriktning för unionen, där invandringen äntligen har fått bukt med och medborgarna skyddas när illegala invandrare och brottslingar utvisas som förväntat. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har vid flera tillfällen vänd sig till den nationalistiska högern med olika åtgärder som syftar till att motverka olaglig invandring över Medelhavet och att i nära samarbete med den italienska regeringen under ledning av Giorgia Meloni införa ett nytt paradigm när det gäller säkerheten vid EU:s gränser. Konservativa och nationalister över hela EU kan på grund av detta känna att de har medvind – detta kan till stor del stämma, men man bör vara försiktig med att överskatta det nuvarande EU-ledarskapets engagemang för en välhanterad migration.
Förstärkningen av Frontex
En av vinnarna i EU:s nya långsiktiga budget (2028–2034) är gränsmyndigheten Frontex, vars totala budget kommer att fördubblas och vars personalstyrka kommer att tredubblas under nästa period.
Vid första anblicken låter detta som en anmärkningsvärd satsning och ett tecken på att det verkligen finns ett nytt paradigm i Europa när det gäller dessa frågor. Jämför detta med inställningen under migrationskrisen 2015 och 2016, då EU som institution var mer inriktat på att ta emot anländande än på att säkerställa att deras asylansökningar var lagliga. Medlemsländerna själva intog ofta en liknande hållning, där de svenska och tyska regeringarnas agerande utgör tydliga exempel på när ideologi går före verkligheten.
Men Frontex handlar inte enbart om gränssäkerhet och stabila invandringsnivåer. Det är en institution vars uttryckliga uppdrag är att hantera olaglig migration på ett effektivt och lagligt sätt snarare än att förhindra den, enligt uttalanden från den nuvarande operativa chefen Hans Leijtens. Frontex bistår visserligen vid utvisningar, men har inte mandat att med tvång hindra migranter från att ta sig in i landet, varken vid landgränserna eller till havs.
Frontex arbetar istället med att komplettera de nationella insatserna för gränssäkerhet och tar ofta initiativ till att erbjuda stöd till regioner där antalet olagliga gränsövergångar ökar kraftigt. Ett sådant exempel är incidenterna vid gränsen till Vitryssland 2021, där Frontex övervakade avvisandet av olagliga migranter som kom in i Polen och Litauen från öster. Denna migrationsvåg, som främst bestod av irakier och andra medborgare från Mellanöstern, har allmänt beskrivits som en hybridkrigsaktion som i slutändan härrör från Ryssland. Frontex insats i situationen ifrågasattes av de polska och litauiska regeringarna vid den tiden, och kritiken riktades mot Frontex granskning av de nationella myndigheternas hantering av migranterna. Frontex framförde anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket drev en kil mellan EU-byrån och länderna – Frontex hjälpte inte till, utan uppfattades snarare som att den saboterade insatserna för att motverka Rysslands utnyttjande av migranter som vapen mot Europa.
Dessutom är ett av Frontex centrala uppdrag redan idag att säkerställa att båtar med migranter kan ta sig säkert till europeiska hamnar, vilket görs för att passagerarna ska kunna få en rättvis rättslig prövning. Denna höga rättsliga standard blir något missriktad när resultatet står i direkt strid med de nationella regeringarnas strävan att begränsa den olagliga trafiken, samtidigt som migranternas säkerhet prioriteras framför mottagarländernas medborgares säkerhet.
Det är därför ingen tillfällighet att några av de EU-medlemsstater som drabbats hårdast av olaglig migration – Polen, Rumänien, Grekland, Malta och Spanien – alla i februari 2026 undertecknade en informell förklaring om en gemensam ståndpunkt, där de uttryckte att de inte önskar utvidga Frontex mandat inom medlemsstaterna. De som har mest erfarenhet av olaglig invandring har alltså inte förtroende för EU:s främsta gränsbevakningsmyndighet när det gäller att bevaka deras gränser. Det är uppenbart att Frontex behöver en genomgripande reform, snarare än en utvidgning av sin nuvarande struktur.
En utvidgning kan leda till en kraftig ökning av invandringen
I den långsiktiga budgeten planeras att antalet anställda vid Frontex ska öka från 10 000 år 2027 till 40 000 år 2041. Eftersom byråns huvuduppgift är att hantera migranter snarare än att bevaka gränsen är detta en administrativ satsning som kanske låter bra på papperet om målet är att minska väntetiderna för migranter, men som i sig kan leda till en kraftig ökning av invandringen till Europa.
Det är oundvikligt att för varje avslag på en asylansökan och efterföljande utvisning finns ett beviljat asylärende. Takten på den lagliga invandringen via EU:s många vägar kommer sannolikt att öka snarare än minska med denna kontrollnivå – detta kan, precis som den mycket låga tröskeln för beviljat asyl under migrationskrisen på 2010-talet, skapa dragningsfaktorer till Europa, där migranter kommer att veta att vägen till ett potentiellt lagligt uppehållstillstånd är snabb.
Förmågan att hantera ansökningar på ett effektivt sätt skiljer sig från förmågan att förhindra olaglig inresa. Vi vet av erfarenhet att en invandringsvåg kan nå Europas kuster eller gränser med tiotusentals människor varje dag. Denna takt kommer aldrig att kunna matchas av Frontex förmåga att utvisa avvisade sökande. Istället kan investeringar i handläggningen av asylärenden leda till en ständigt växande spiral där ytterligare resurser tillförs Frontex för att möta efterfrågan från det växande antalet sökande.
Det enda sättet på vilket detta kan fungera åtminstone någorlunda konstruktivt är om ansökningarna behandlas i tredjeländer. Inom det europeiska politiska samfundet cirkulerar idéer om att flytta asylförfarandena till ambassaderna, vilket skulle minska trycket på de europeiska gränserna. Frontex resurser skulle kunna placeras vid olika europeiska ambassader för att säkerställa att falska eller bristfälliga ansökningar snabbt avvisas. Men att låta asylförfarandena äga rum på ambassaderna skapar också en mer tillgänglig väg till uppehållstillstånd i Europa än en kostsam och riskfylld resa till gränsen, och trycket på de mest populära europeiska destinationsländerna kan också öka till följd av detta.
Vad Frontex bör fokusera på
Det finns helt enkelt ingen märkbar fördel för Europa med att stärka Frontex administrativa kapacitet, och fokus bör fortfarande ligga på att utveckla byråns förmåga att bidra till det faktiska gränsskyddet. Att möta migranterna redan i ett mycket tidigt skede vid inresepunkten för att bedöma dem är positivt, men det är något som Frontex endast gör i nödsituationer, såsom i Ceuta år 2026. Kanske skulle de kunna ha en permanent närvaro i vissa viktiga hamnar runt om i Europa?
En av de tjänster som Frontex har tillhandahållit är satellitbilder och analys av sociala medier för att kartlägga riskerna för migrationsvågor. Detta utgör ett komplement till det fysiska gränsskyddet och är något som Frontex även skulle kunna utveckla ytterligare. Kanske skulle Frontex till och med kunna engagera sig i de europeiska regeringarnas insatser för att sprida kunskap om de dåliga utsikterna för en framtid i Europa genom olaglig invandring, genom att genomföra kampanjer i länder med starka drivfaktorer? Detta är en strategi som har spelat en framgångsrik roll för länder som Sverige, när de började tappa sin status som ett attraktivt migrationsmål.
Men ingen av dessa insatser har någon större nytta om inte Frontex kultur och förväntningar förändras. Det är viktigt att värna om rättssäkerheten och rättsstatsprincipen – men i fall där organisationen indirekt bidrar till olaglig människohandel eller gör det möjligt för potentiellt farliga individer att röra sig fritt i Europa måste nya rutiner och synsätt införas. Ledningen kan inte hävda att principen ”inga murar, inga stängsel, inga hav, inga floder” kan hindra migranter från att nå Europa som sin vägledande princip. De får inte undergräva EU-medlemsstaternas insatser för att på laglig väg hantera hot mot deras suveränitet, såsom under incidenterna vid gränsen till Vitryssland.
Tills Europeiska kommissionen tar itu med detta bör ingen betrakta deras strävan att framställa sig som gränsbejakande som uppriktig.