Grekland ändrar drastiskt sitt förhållningssätt till migration

Illegal migration till Europeiska unionen har under det senaste decenniet blivit ett verkligt problem och en särskilt känslig och komplex fråga för medlemsländernas regeringar, som omfattar flera dimensioner: rättsliga, sociala, politiska, ekonomiska och humanitära. Migrationsfenomenet drivs på av ett antal externa faktorer: väpnade konflikter (Ryssland-Ukraina, Israel-Gaza), politisk instabilitet (Syrien, Libyen), klimatförändringar, extrem fattigdom – men också av interna faktorer som avsaknaden av en gemensam och effektiv europeisk migrations- och asylpolitik. Trots betydande institutionella och finansiella ansträngningar är EU fortfarande splittrat mellan gränsstater (Grekland, Italien, Spanien och Bulgarien), länder som föredrar att ta emot flyktingar (Tyskland, Frankrike, Sverige och Nederländerna) och länder som är motvilliga (Polen, Ungern och Tjeckien).

Grekland sommaren 2025, ett aktuellt exempel på en regional kris med europeisk påverkan

Kreta, en av Greklands mest kända öar, har under de senaste månaderna drabbats av en alarmerande ökning av antalet migranter som anländer från Libyen. Detta fenomen uppfattas av myndigheterna i Aten som en form av indirekt påtryckning från Libyen på Europeiska unionen. I detta spända läge har den grekiska regeringen aviserat en rad restriktiva åtgärder som har väckt kontroverser bland folkrättsexperter.

Mitt under högsäsongen har strömmen av migranter som korsar Medelhavet från Libyen till södra Kreta och ön Gavdos ökat markant. I början av juli, på bara en vecka, räddades cirka 1.500 migranter av den grekiska kustbevakningen utanför Kreta. Libyen, som ligger cirka 350 kilometer bort, verkar vara deras huvudsakliga avreseort.

De lokala myndigheterna är överväldigade. I hamnarna i Chania, Rethymno och Heraklion sitter hundratals migranter i den brännande solen (med temperaturer som når 40 grader i skuggan) i avsaknad av lämpliga faciliteter. Omkring 500 av dem har nyligen omplacerats i hamnen i Lavrio, nära Aten.

Ny lag stoppar asylansökningar för nordafrikanska migranter

Den verkställande ledningen under ledning av Kyriakos Mitsotakis har beslutat att avbryta behandlingen av asylansökningar för migranter från Libyen under minst tre månader. Myndigheterna planerar också att inrätta ett nytt center för migranter på ön Kreta. Enligt lagförslaget kommer migranter att kvarhållas omedelbart vid ankomst utan möjlighet att ansöka om asyl, och efter tre månader kommer de att snabbutredas för repatriering. Denna åtgärd anses av analytiker vara oförenlig med internationella fördrag och EU:s regler om grundläggande rättigheter och rättvisa asylförfaranden. Flera experter förväntar sig att Grekland kommer att drabbas av sanktioner från EU-institutionerna. Åtgärderna från den Kyriakos Mitsotakis-ledda regeringen kommer mot bakgrund av ett växande missnöje i det grekiska samhället och bland oppositionen, som kritiserar regeringens hantering av migrationskrisen. Vissa menar att de nya reglerna är avsedda att avleda allmänhetens uppmärksamhet från andra inhemska frågor, som den senaste skandalen kring EU:s jordbruksfonder eller bristen på ansvarsutkrävande i samband med tågolyckan i Tempi.

Gavdos – en ö med begränsade resurser

Ön Gavdos, 35 kilometer söder om Kreta, är under konstant press från människor som anländer hit från Nordafrika. Cirka 20% av alla migranter till Grekland passerar genom detta territorium. Öns infrastruktur är dåligt utvecklad och vattenförsörjningen är begränsad, så de lokala myndigheterna uppmanar migranterna att så snabbt som möjligt förflyttas till andra regioner. Logistiskt stöd ges tillfälligt av det grekiska migrationsministeriet och Frontex fartyg.

Förutom motstånd från människorättsorganisationer, som fördömer åtgärden (som tillämpas på migranter i Gavdos och på Kreta) som inhuman och olaglig, finns det missnöje även bland medlemmar i regeringspartiet. Dessutom befarar företrädare för Kretas turistsektor att öns image kan skadas av migrantlägren, vilket skulle leda till ett minskat turistintresse för Kreta. De många lokala protesterna speglar myndigheternas avsaknad av en tydlig vision om hur problemet ska tacklas.

Diplomatiska spänningar mellan Grekland och Libyen

EU-kommissionen har nyligen informerats om lagändringarna och har uttryckt en försiktig hållning med tanke på de geopolitiska konsekvenserna. Libyens ledare Khalifa Haftar påstås använda migration som ett påtryckningsmedel för att vinna internationellt erkännande. Nyligen utvisades en EU-delegation, med bland andra migrationskommissionär Markus Brunner och tjänstemän från Italien och Grekland, från Benghazi. Premiärminister Mitsotakis meddelade i parlamentet att Grekland inte längre kommer att acceptera asylansökningar från migranter som anländer illegalt från Nordafrika.

”Övergången till Grekland är stängd”, sade han och varnade för att smugglarna lurade sina kunder.

Enligt regeringen har antalet migranter som anlänt till Kreta och Gavdos via havet varit över 7 300 sedan början av året, vilket är en betydande ökning jämfört med cirka 5 000 under hela förra året. Enligt de grekiska myndigheterna kommer migranterna främst från länder som Libyen, Sudan, Egypten och Bangladesh.

Tidigare denna månad, den 9 juli, räddades mer än 500 migranter från att drunkna nära ön Gavdos. Grekland har också nyligen skickat ut två fregatter och intensifierat flottpatrullerna nära libyskt vatten i ett försök att avskräcka migrantbåtar från att närma sig grekiskt territorium. Nyligen sjönk ett Frontex-fartyg under ett räddningsuppdrag i Egeiska havet nära ön Lesbos. Besättningen räddades och sökandet efter de saknade migranterna fortsatte i flera dagar.

Allmän bakgrund till irreguljär migration i Europeiska unionen (2020-2025)

Illegal migration definieras enligt internationell och europeisk rätt som en persons förflyttning till ett främmande land utan att följa de lagliga reglerna för inresa, vistelse eller ekonomisk och social aktivitet. Det ska skiljas från laglig migration (som innebär att man har visum, arbetstillstånd etc.) och flyktingar (personer som flyr från krig eller förföljelse av länders regeringar och söker internationellt skydd enligt Genèvekonventionen). En fråga som är på allas läppar och som behöver många svar från dem som styr EU:s öde är Vad orsakar illegal migration och hur kan den stoppas? Under perioden 2020-2025 var de främsta drivkrafterna bakom olaglig migration till EU väpnade konflikter (Syrien, Sudan, Jemen, Libyen), politisk instabilitet (Afghanistan, Somalia, Mali), extrem fattigdom och brist på ekonomiska möjligheter (allt vanligare i afrikanska länder söder om Sahara), nätverk för människohandel och olaglig migration, klimatförändringar, torka och ökenspridning i Sahel och på Afrikas horn.

Det är känt att det finns fyra huvudvägar för illegal migration till EU:

Centrala Medelhavsrutten – detta är en av de farligaste och samtidigt den mest använda rutten, som förbinder Libyen, Tunisien och Egypten med södra Italien (Lampedusa, Sicilien, Kalabrien). Bara under 2023 använde mer än 150.000 migranter denna rutt för att korsa Medelhavet, och mer än 2.500 förlorade livet i Medelhavet. En verksamhet som har börjat blomstra utnyttjas av nätverk av smugglare som drar nytta av instabiliteten i Libyen genom att organisera överfarter med provisoriska båtar. Detta har ofta lett till förlust av människoliv.

Östra Medelhavsrutten. Denna rutt innebär att migranter förflyttar sig från Turkiet till Grekland (särskilt de Egeiska öarna) eller Bulgarien (som nyligen anslutit sig till Schengenområdet). Även om migrantströmmarna har minskat på den östra Medelhavsrutten sedan avtalet mellan EU och Turkiet 2016 har de intensifierats sedan 2022, särskilt genom öarna Samos, Lesbos och Kos.

Balkanrutten. Efter att ha tagit sig in i Grekland, Bulgarien eller Serbien fortsätter migranterna till fots eller med hjälp av smugglingsnätverk genom Nordmakedonien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Ungern, med Österrike, Tyskland eller Sverige (länder med en socialpolitik som lockar migranter) som destination.

Atlanten (västafrikansk) rutt. Denna rutt startar i Senegal, Mauretanien eller Gambia och leder till Kanarieöarna (Spanien). Den var särskilt aktiv under perioden 2020-2021, med mer än 20 000 ankomster per år, trots de stora risker som orsakas av långa havsavstånd och navigering till havs med olämpliga båtar.

Inreseländer och fördelning av migranter på EU-nivå

Länder som Italien, Grekland, Spanien, Bulgarien och Malta är de viktigaste tillträdespunkterna (första inresan) till Europeiska unionen. På grund av sitt geografiska läge utsätts dessa länder för stora påfrestningar på sin infrastruktur för mottagande och sin administrativa kapacitet att hantera asylansökningar. De länder som migranterna föredrar är inte de första EU-länder som de anländer till. Även om de flesta migranter främst reser in via Sydeuropa, söker sig majoriteten av migranterna till länder som Tyskland (på grund av landets starka ekonomi och asylsystem), Frankrike (där det redan finns invandrargrupper), de nordiska länderna (Sverige, Norge och Nederländerna – på grund av den höga sociala standarden), Belgien och Österrike. Motiven är många: förekomsten av släktingar, generösa sociala tjänster, tillgång till arbete, hög levnadsstandard, men också ryktet om en rättvis och icke-diskriminerande administration.

Europeisk migrations- och asylpolitik

Under 2020 föreslog EU-kommissionen en ny pakt, ”EU:s pakt för migration och asyl”, som innehöll följande: en flexibel solidaritetsmekanism mellan medlemsstaterna, snabbare asylförfaranden vid gränsen, mekanismer för snabbt återvändande av dem som inte får flyktingstatus, ytterligare medel till frontlinjestaterna (Italien, Grekland, Spanien och Bulgarien). Pakten har dock ännu inte antagits i sin helhet och motståndet från länderna i Visegradgruppen har varit starkt.

Frontex spelar en nyckelroll i patrulleringen av de yttre gränserna, men har ofta kritiserats för sin brist på transparens och inblandning i olagliga metoder (”pushbacks”). Under 2024-2025 har Frontex ökat sin närvaro i Medelhavsområdet och vid gränsen till Balkan. Under 2022 och 2023 tog Italien emot över 200.000 migranter via Lampedusa. Den regering som leds av Georgia Meloni har infört hårda kontrollåtgärder, bland annat genom att beslagta fartyg som tillhör frivilligorganisationer som räddar migranter. Den italienska regeringen har också undertecknat återtagandeavtal med Tunisien och Egypten. Spanien, som visserligen påverkas av Atlantrutten och västra Medelhavsrutten, har infört en frivillig vidarebosättningspolitik och investerat i samarbete med Marocko. I Ceuta och Melilla inträffade dock allvarliga incidenter under 2021 och 2022, då hundratals migranter dog när de försökte ta sig över gränsstängsel. Polen drabbades av den artificiella gränskrisen med Vitryssland. Under 2021-2022 underlättade Lukasjenko-regimen för migranter från Mellanöstern att ta sig till Polens, Litauens och Lettlands gränser. Krisen uppfattades som en hybridaggression och EU:s snabba reaktion omfattade sanktioner mot Vitryssland.

Stora utmaningar och EU-perspektiv på migration

På EU-nivå kan vi se en avsaknad av en obligatorisk gemensam vidarebosättningsmekanism, brist på infrastruktur och resurser i inreseländerna, auktoritära regimers manipulation av migration som ett geopolitiskt vapen och alltmer sofistikerade nätverk för människosmuggling. Vad skulle kunna vara möjliga lösningar? Skapa en gemensam europeisk asylbyrå, stärka externa uppdrag i ursprungsländerna (Afrika, Mellanöstern), utvecklings- och investeringsprogram i ursprungsländerna, återuppta förhandlingarna om en EU-migrationspakt. Ändå är den illegala migrationen i EU fortfarande en av de mest akuta utmaningarna under det senaste decenniet. Fall som Grekland i sommar eller Lampedusa 2023 speglar en hård verklighet: Europa är fortfarande sårbart, splittrat och oförberett på att hantera detta fenomen på ett enhetligt sätt. Bristande solidaritet och divergerande nationell politik underblåser populism och försvagar det europeiska projektet. En gemensam, balanserad och solidaritetsbaserad politik som är förankrad i respekten för de grundläggande rättigheterna är inte längre bara ett alternativ, utan en absolut nödvändighet för EU:s framtid.

Sett ur ett konservativt perspektiv är illegal migration inte bara ett administrativt eller logistiskt problem, utan en existentiell utmaning för EU-medlemsstaternas identitet, suveränitet och sociala sammanhållning. Konservativ ideologi betonar traditionella värden, nationalstaten som en historisk organisationsform, kulturell kontinuitet och varje regerings ansvar att skydda sina medborgare och sitt nationella territorium.

Företrädare för europeiska konservativa partier har upprepade gånger varnat för att bristen på kontroll över gränserna, i kombination med den multikulturalistiska ideologi som vissa europeiska regeringar och institutioner förespråkar, har lett till en fragmentering av identiteten i vissa samhällen, ökad gettoisering och etniska spänningar samt en sårbarhet för den inre säkerheten. Det är ingen tillfällighet att konservativa eller högerorienterade partier konsekvent har motsatt sig obligatoriska kvoter för vidarebosättning av migranter som införs från Bryssel, eftersom de strider mot principerna om nationell suveränitet och demokratiskt ansvar.

Ur denna synvinkel måste olaglig migration bekämpas genom följande åtgärder: Stärka EU:s yttre gränser och återta kontrollen över dem, bestämt avvisa alla tvångsmekanismer för vidarebosättning, skydda den europeiska kulturella identiteten genom att integrera migranter endast i den mån de respekterar värdsamhällets värderingar, språk och normer, lösningar i ursprungsländerna för att förhindra utvandring genom villkorat ekonomiskt stöd och bekämpa människohandel. Enligt den konservativa synen bör solidaritet inte innebära att man inför enhetlighet, utan att man erkänner varje stats rätt att försvara sin samhällsmodell och att suveränt bestämma vem som har rätt att komma in, leva och dra nytta av dess offentliga resurser. Den verkliga reformen av den europeiska migrationspolitiken, ur ett konservativt perspektiv, börjar med att åter bekräfta gränserna, stärka statens auktoritet och erkänna att försvaret av den europeiska civilisationen inte är en främlingsfientlig handling, utan ett historiskt ansvar.