Irlands senaste hälsokris för barn

Children “s Health Ireland är det organ som ansvarar för att övervaka den pediatriska sjukvården i Irland. Det har till uppgift att förvalta alla större barnsjukhus, inklusive Temple Street, Crumlin och Tallaght, och förbereder sig för närvarande för att driva det nya, kroniskt försenade och orimligt dyra, National Children” s Hospital.

CHI inrättades 2018 och hade som uppgift att konsolidera och förbättra den pediatriska vården. Men sedan dess har CHI utsatts för upprepad granskning för brister i styrningen. Den senaste krisen handlar om missbruk av NTPF (National Treatment Purchase Fund) och onödiga höftoperationer på mycket små barn, inklusive barn i småbarnsåldern.

Dessa oroande avslöjanden som rör CHI handlar om en konsult som, enligt en opublicerad intern rapport från 2021, ska ha prioriterat patienter till sina privata kliniker med hjälp av icke-transparenta kriterier och förbigått dem med mer akuta kliniska behov.

NTPF, som är utformat för att minska sjukhusens väntelistor genom att finansiera privat behandling för offentliga patienter, ska ha missbrukats till ett belopp av 35.800 euro, enligt rapporter från flera irländska medieplattformar.

Dessa åtgärder ledde till förseningar på upp till tre år för barn som behövde akut vård, ett misslyckande som John Brady, ledamot för oppositionen och Sinn Féin, beskrev som ett tecken på systematiska problem med tillsyn och ansvarsskyldighet. Konsulten, som nu är pensionerad, har hittills inte ställts inför några disciplinära åtgärder. För många är detta ännu ett exempel på att ledande medicinsk personal undviker konsekvenser för allvarliga brott mot god klinisk praxis

CHI:s VD Lucy Nugent, som tillträdde sin roll i januari 2025, bad nyligen de drabbade familjerna om ursäkt och erkände att organisationen misslyckats med att leverera vad hon kallade en “konsekvent och utmärkt vårdstandard”. Ursäkten har dock inte gjort mycket för att dämpa oron, särskilt som utredningen från 2021 inte avslöjades för Department of Health, HSE eller Oireachtas Committee of Public Accounts, vilket väcker ytterligare allvarliga frågor om transparens. Naturligtvis har det också gett upphov till frågor om uppriktigheten eller trovärdigheten i själva ursäkten.

Hälsominister Jennifer Carroll MacNeill har upprepade gånger beskrivit styrningen av CHI som ett “fiasko”, noterat “giftiga beteenden” vid CHI Crumlin och uttryckt oro över bristen på anmälan till berörda myndigheter. “Fiaskot” har sedan dess fördjupats genom att fyra styrelseledamöter (Mary Cryan, Dr Gavin Lavery, Brigid McManus och Catherine Guy) har avgått, vilket ytterligare understryker krisens djup.

CHI-kontroversen sträcker sig bortom NTPF-missbruket. En klinisk revision visade att mellan 2021 och 2023 var nästan 80 % av höftdysplasioperationerna vid National Orthopaedic Hospital Cappagh och 60 % vid Temple Street onödiga, eftersom de inte uppfyllde den kliniska tröskel som tillämpades vid CHI Crumlin.

Detta har lett till att föräldrar brottas med möjligheten att deras barn har genomgått invasiva ingrepp utan motivering, vilket har lett till krav på en oberoende extern granskning. Under en debatt om krisen i Dáil nyligen lyfte en ledamot från ett oppositionsparti fram situationen för en väljare vars tre barn står inför osäkerhet om nödvändigheten av deras operationer, och där en förälder inte hade råd med en tredjepartsgranskning på 700 euro. HSE har dock lovat att finansiera sådana granskningar, men leveransmekanismerna är fortfarande oklara, vilket ökar föräldrarnas frustration.

Det som är nästan otroligt med den senaste krisen för CHI är det faktum att det inte är en isolerad händelse. Man skulle faktiskt kunna hävda att denna senaste serie av bombnedslag är en del av ett oroande mönster av systemfel inom irländsk barnsjukvård sedan 2000.

Fallet med Michael Shine, överläkare i kirurgi vid Our Lady of Lourdes Hospital i Drogheda, är ett tydligt exempel på detta. Mellan 1960- och 1990-talet begick Shine sexuella övergrepp mot ett stort antal unga manliga patienter, och anklagelserna kom fram i början av 2000-talet. En rapport från Irish Medical Council från 2009 och efterföljande utredningar avslöjade en kultur av tystnad och otillräcklig tillsyn, vilket gjorde att Shines handlingar kunde fortgå okontrollerat i årtionden. Offren drabbades av betydande förseningar i rättsväsendet, och Shine dömdes först 2019 för övergrepp som begåtts på 1970-talet.

Michael Neary-skandalen vid Our Lady of Lourdes Hospital handlade om onödiga hysterektomier och peripartum hysterektomier på kvinnor under 1970- till 1990-talen. En utredning från 2006 av Lourdes Hospital Inquiry Team visade att Neary utförde 129 peripartum hysterektomier, vilket vida översteg den normala frekvensen, på grund av bristande klinisk motivering och dålig styrning. Utredningen pekade på en “sluten, hierarkisk och patriarkal” kultur som hindrade visselblåsning och ansvarsutkrävande.

Symfysiotomiskandalen, som sträckte sig från 1940- till 1980-talet men som uppmärksammades först under 2000-talet, illustrerar ytterligare systemfel.

Denna föråldrade förlossningsprocedur, som i många fall utfördes utan samtycke, orsakade livslång smärta och funktionsnedsättning för hundratals kvinnor. I en statlig rapport från 2014 erkändes bristen på tillsyn och underlåtenheten att prioritera patienternas välbefinnande, och system för gottgörelse inrättades först efter betydande påtryckningar från allmänheten.

På senare tid har kontroversen kring ryggkirurgi på Temple Street handlat om användning av fjädrar av icke-medicinsk kvalitet på tre barn med skolios, vilket rapporterades av Health Information and Quality Authority (HIQA).

Denna händelse, i kombination med CHI:s underutnyttjande av medel som avsatts för väntelistor för ryggkirurgi, ledde till förlängt lidande för barn, vilket lyfts fram av intresseorganisationen Orthokids Ireland. Dessa fall återspeglar återkommande teman: otillräcklig styrning, underlåtenhet att agera på visselblåsares oro och brist på transparens som försenar rättvisa och vård för utsatta patienter.

CHI-krisen har likheter med brister i styrningen i andra EU-länder, särskilt skandalen på Bristol Royal Infirmary i Storbritannien (1990-tidigt 2000-tal). En utredning av pediatriska hjärtoperationer vid sjukhuset i Bristol visade att mellan 1984 och 1995 dog upp till 35 barn på grund av undermålig vård och dålig klinisk styrning.

utförde komplexa ingrepp utan tillräcklig utbildning, och sjukhusledningen ignorerade visselblåsarnas oro. Kennedy-rapporten från 2001 pekade på en “klubbkultur” bland läkare och bristande ansvarstagande, vilket ledde till systemreformer inom National Health Service (NHS) i Storbritannien, bland annat starkare ramverk för klinisk styrning och obligatorisk rapportering av negativa incidenter.

I Sverige handlade skandalen på Karolinska universitetssjukhuset (2010-talet) om experimentella transplantationer av luftstrupar på patienter, däribland barn, med syntetiska implantat. Ingreppen, som leddes av kirurgen Paolo Macchiarini, ledde till flera dödsfall på grund av otillräcklig testning och tillsyn. En utredning 2016 visade att sjukhusets ledning inte agerade på varningar från visselblåsare och prioriterade prestige framför patientsäkerhet, vilket påminner om CHI:s underlåtenhet att snabbt ta itu med NTPF:s missbruksrapport från 2021. Sverige svarade med att skärpa den etiska övervakningen av experimentella förfaranden och förbättra skyddet för visselblåsare.

CHI-krisen, liksom dess historiska och europeiska motsvarigheter, understryker ett systemfel när det gäller att prioritera patientsäkerhet och transparens. Missbruket av NTPF återspeglar en bredare fråga om perversa incitament inom Irlands blandade offentlig-privata sjukvårdssystem, där konsulter kan tjäna pengar på att försena offentlig vård för att slussa patienter till privata kliniker. Minister Carroll MacNeill har förespråkat ett konsultkontrakt som endast gäller för allmänheten för att eliminera sådana intressekonflikter, ett steg som ligger i linje med kraven på reformer efter Neary- och Shine-skandalerna.

Bristen på transparens i CHI:s hantering av 2021 års rapport speglar den tystnad som möjliggjorde Shines övergrepp och Nearys onödiga operationer. Under den senaste Dáil-debatten efterlyste irländska oppositionspolitiker en oberoende, internationell revision. Det fanns en tydlig känsla av att detta återspeglar ett erkännande av att interna granskningar kan sakna trovärdighet. Det ligger också i linje med lärdomarna från Bristol-utredningens krav på extern tillsyn. På samma sätt visade Karolinska-skandalen på behovet av ett robust skydd för visselblåsare.

Flera kompletterande och konstruktiva synpunkter framfördes under den debatt som ägde rum i denna fråga i slutet av maj.

Det viktigaste av dessa var det akuta behovet av att återställa allmänhetens förtroende. Omedelbara och långsiktiga åtgärder föreslogs, till exempel att HSE skulle klargöra och införa mekanismer för att finansiera tredjepartsgranskningar och säkerställa att föräldrar kan få tillgång till oberoende bedömningar utan ekonomisk börda.

För det andra, den föreslagna sammanslagningen av CHI till HSE, som föreslagits av oppositionens ledamöter, övervägs allvarligt. Men som en oberoende politiker helt riktigt har påpekat, om CHI skulle hamna under HSE:s ansvarsområde, skulle detta inte nödvändigtvis garantera resultat där underliggande kulturella frågor skulle behandlas. Med tanke på HSE:s egen historia av misslyckad styrning verkar detta vara en rimlig synpunkt att framföra.

För det tredje är det nu allmänt erkänt, åtminstone politiskt, att Irland måste fastställa tydliga nationella riktlinjer för komplicerade pediatriska ingrepp, t.ex. osteotomi i bäckenet, för att förhindra godtyckliga kliniska beslut.

Avsaknaden av sådana standarder, som vissa irländska politiker har påpekat, är en kritisk brist.

Slutligen är det viktigt att stärka skyddet för visselblåsare och främja en kultur av öppenhet för att, om inte förhindra, så åtminstone begränsa uppkomsten av framtida kriser av detta slag.