Konservatism och ”traditionalism”

Det sägs ofta att konservatismen föddes som en reaktion på den franska revolutionen. Edmond Burke nämns i detta sammanhang som en slags konservatismens grundare.

Hans berömda bok ”Reflections on the Revolution in France” från 1790 anses vara konservatismens första betydande verk. Som många vet förutspådde Burke redan 1790 hur den franska revolutionen skulle spåra ur i våld och kaos. Mänskliga samhällen, hävdade Burke, måste tillåtas att förändras organiskt. Intellektuella (det vill säga i detta sammanhang upplysningsfilosofer) kan inte grunda ett samhälle baserat på önsketänkande. Traditioner, vanor och beprövad erfarenhet måste även i fortsättningen fungera som ledstjärnor för våra samhällsstrukturer.

Konservatismen så som den utformas i Burkes tänkande uppstår alltså som en reaktion på modernitetens överdrifter. Och det faktum att Burke så tydligt kunde förutse det terrorvälde och det politiska kaos som revolutionen i Frankrike skulle leda till har än i dag gett trovärdighet och legitimitet åt hans resonemang.

Men det finns en saknad bit i denna historieskrivning. Det vore absurt att säga att konservatismen uppstod som en reaktion på den franska revolutionen när den franska revolutionen – och i förlängningen hela upplysningen – i sin tur var en reaktion på en tidigare dominerande konservatism. Men vi brukar inte tala om konservatism när vi karaktäriserar det förmoderna samhället eftersom det inte är en självmedveten ideologisk strävan. Vi talar om traditionalism.

Men tankesättet är detsamma: Människan bör framför allt blicka bakåt när hon orienterar sig i tillvaron. Det är utifrån det som redan har varit och det som redan har etablerats som hon ska skapa sitt liv.

Det är ett sätt att tänka och leva som dominerade helt i förmoderna samhällen. Om man vill kan man låta begreppet ”konservatism” beteckna de politiska rörelser som efter den franska revolutionen drev på för en återgång till ett mer traditionalistiskt samhälle. Och ”traditionalism” kan beteckna den ideologi som dominerar i förmoderna samhällen och därmed också i Europa.

För att förstå exakt vad som menas med begreppet traditionalism brukar man ställa det i kontrast till begreppet modernism. Den avgörande skillnaden mellan de två är att man inom traditionalismen huvudsakligen rättfärdigar sina handlingar utifrån faktorer som finns i det förflutna eller som finns i nuet men som härrör från det förflutna.

Det kan handla om historia och tradition, men också om de sociala hierarkier och sociala verkligheter som historien har skapat. Det kan också handla om religion eller natur. Den naturliga, samhälleliga, sociala och familjära ordning som finns på plats när vi föds blir den verklighet som vi människor förhåller oss till när vi skapar våra liv och våra identiteter. Som individer i samhället håller vi oss oftast till den plats och den roll som historien och den sociala verkligheten har tilldelat oss.

Med moderniteten börjar människan blicka framåt i stället för bakåt. Nu är det en vision om en möjlig framtid som styr människors handlande. Människan kan nu säga att hon kommer att kasta det gamla samhället överbord, att hon kommer att göra revolution, skapa jämlikhet och jämställdhet och att hon därför tror på sin egen möjlighet att skapa något annat än det som hon tilldelats av historien. Därmed blir människan också en individualist. Nu måste var och en inse sin egen sanning, sin egen fritt valda identitet och kanske till och med sin sociala identitet och sitt kön.

Vi moderna människor som lever på 2020-talet behöver inte välja mellan en föråldrad traditionalism med etablerade hierarkier och en revolutionär modernism som förstör allt på sin väg mot ett jämlikt och kanske till och med klasslöst samhälle.

Men många anser att vi i dag behöver mer traditionalism och mindre modernism (eftersom vi redan har fått så mycket). Många av våra politiker har varit alldeles för oförsiktiga i sina ambitioner att göra om vår mänskliga och sociala verklighet utifrån sina egna önskningar. Allt behöver inte göras om. Alla utopier behöver inte förverkligas.

Men vi ska inte gå in i ett tanklöst firande av allt som kommer från historien. Vi ska inte återvända till ett förmodernt samhälle. Vi ska inte förkasta de framsteg vi har gjort tack vare det modernistiska tänkandet.

Vad vi bör göra just nu är att dämpa effekterna av modernistiskt eller progressivt tänkande och som goda konservativa ge det förflutna en chans. Åtminstone de delar av det förflutna som har något värdefullt att erbjuda.