Merz kan inte räkna med att Irlands ordförandeskap i rådet ska genomföra budgetnedskärningar

Den 28 juli träffade den tyske förbundskanslern Friedrich Merz den irländske premiärministern Micheal Martin för att uppmana honom att stödja Tysklands budgetnedskärningar och den nya, Bryssel-skeptiska inriktningen. I sitt pressuttalande samma dag inledde Martin med att uttrycka ”det irländska folkets solidaritet med offren för den fruktansvärda attacken mot Pride-paraden i Berlin under helgen. Europeiska unionen är en värdegemenskap…”. Även om attacken med rätta fördömdes av ledare över hela unionen är den bara en tragedi i en rad migrationsrelaterade brottsliga incidenter som har normaliserats i det europeiska samhället – en trend som Martins regering i åratal har försökt undertrycka informationen om i Irland. Denna hybris – att en migrationsvänlig ledare som Martin kommenterar en migrantattack till en CDU-ledare som snabbt rör sig åt höger i migrationspolitiken – är illustrativ för det möte som ägde rum.

Taoiseach kan visserligen försöka framställa sig som en opartisk förhandlare under Irlands ordförandeskap i rådet och hävda att han lyssnar noga på kansler Merz farhågor, men det kunde inte ligga längre från sanningen. Martins möte med den impopuläre kanslern var en diplomatisk skam. I stället för att ta itu med Merz främsta oro – att Europeiska kommissionen anställer alldeles för många tjänstemän, spenderar alldeles för mycket och att den kommande fleråriga budgetramen för 2028–2034 ska förhandlas fram under Irlands ordförandeskap i rådet.

I stället har den irländska regeringen varit indragen i ett medieuppbåd och en skenbar oro kring aktivisten Daniel Tatlow-Devally samt farhågor om att han hålls fängslad under dåliga förhållanden. Taoiseachen uppgav att han tagit upp frågan direkt med den tyska förbundskanslern, och utrikesminister Helen McEntee har bekräftat att hennes departement har gjort detsamma. Detta sker samtidigt som irländska medier framställer Tatlow-Devally som offer för en skenrättegång och vänsterpolitiker hävdar att han behandlas på ett omänskligt sätt. Irlands politiska klass inser inte alls ironin i att detta beteende utgör en internationell skamfläck. Att agera som om Tyskland – en annan EU-medlemsstat och en rik, utvecklad nation – utsätter en irländsk fånge för onödigt hård behandling är en stor skamfläck för de tysk-irländska relationerna, just därför att irländska politiker agerar som om det tyska rättssystemet vore ociviliserat och orättvist.

För att inte tala om att Tatlow-Devally är medlem i den av medierna så kallade ”Ulm 5” och för närvarande står inför rätta i Stuttgart efter att ha gripits av polisen förra året för att ha skadat ett kontor som ägs av ett företag som är känt för att leverera vapensystem till Israel. Han sägs vara medlem i Palestine Action, som är listat som en kriminell organisation i både Storbritannien och Tyskland. Det irländska politiska systemet är så absurt att regeringsledamoten Barry Ward besökte den åtalade irländske medborgaren tillsammans med ett antal vänsterorienterade oppositionsledamöter och instämde i deras beskrivning av att Tatlow-Devally utsätts för en skenrättegång.

Tyvärr försökte Merz smickra Taoiseach genom att uttrycka sin tillförsikt att Martin skulle lägga fram ett realistiskt förslag under Irlands ordförandeskap i rådet. Martin är känd för att vara allt annat än realistisk när det gäller sin inrikespolitiska agenda. Taoiseach är, precis som sina kollegor, benägen att begå diplomatiska snedsteg och uppvisar en anmärkningsvärd brist på situationsmedvetenhet. Av den anledningen är det ingen överraskning att Martin moraliserade om Israel tillsammans med den tyska förbundskanslern. Det som är ännu mer märkligt är frågan: vad förväntade han sig egentligen att Merz skulle svara? Tyskland har, på grund av sin mörka historia under 1900-talet, en särskild relation till Israel som alla barn i irländska gymnasieskolor känner till genom vår historieläroplan. Ändå ansåg premiärministern, en före detta rektor och lärare, att detta var något lämpligt att säga? Förväntar sig den irländska politikerklassen att den tyske förbundskanslern ska ta på sig skulden och hävda att landets rättsväsende inte är oberoende av nationens politik? Det vore absurt, men ändå är det precis vad som har hänt.

Merz möte med Taoiseach var inte bara en katastrof i politiskt hänseende, det var dessutom löjligt dåligt organiserat. Irlands budget för ordförandeskapet i Europeiska rådet är fastställd till nästan 300 miljoner euro – samtidigt uppgick Cyperns budget för sitt ordförandeskap i år till knappt 100 miljoner euro. Man skulle kunna förvänta sig att Dublins stora utgifter skulle bidra till ett välorganiserat logistiskt program – men absolut inte!

Mitt i den irländska sommarvärmen, med temperaturer runt 20 grader Celsius, kunde premiärministern inte förstå sin tyske kollegas tal till den irländska och internationella pressen. Varför? Jo, därför att hans översättningshörlurar inte fungerade – och inte heller för de journalister som närvarade vid presskonferensen. Allmänheten kunde därför inte låta bli att undra: vad var egentligen meningen med detta möte? Vår premiärminister talar, såvitt allmänheten vet, inga andra språk än engelska och iriska. Är han då, som så kallad ”god europé”, verkligen kvalificerad att leda Irlands ordförandeskap i rådet under en period då det europeiska samarbetet har varit viktigare än någonsin? Svaret är uppenbarligen nej. Men det kommer inte att hindra okvalificerade idioter som Irlands rektor Martin från att låtsas som om de vore lämpade att leda landets EU-politik.

Det är mycket oroande att Irlands premiärminister inte kan ett ord av det språk som den tyska förbundskanslern talar. Särskilt under en period då Irland står i internationellt fokus och är föremål för stor uppmärksamhet. Vi ska leda Europeiska unionens råd. Medan politiker på kontinenten har lärt sig engelska, franska eller tyska för att underlätta kommunikationen med andra ledare, är det en skam att Irlands statschef helt försummar att skaffa sig kunskaper i ett viktigt EU-språk som tyska. Särskilt med tanke på de djupa historiska och kulturella banden mellan Tyskland och Irland, som sträcker sig flera århundraden tillbaka i tiden – långt före Irlands självständighet och till och med före den tyska återföreningen under Bismarck.

Det är en skam och visar tydligt hur den irländska politikerklassen spelar teater. Även om de kanske låtsas ha ett europeiskt synsätt saknar de både det personliga engagemanget och den kunskap som krävs för att backa upp sina påståenden, även när det gäller så grundläggande färdigheter som språkkunskaper.

Det som är ännu mer avskyvärt är att Irlands svek mot Merz rimliga förslag till nedskärningar i EU:s budget sker mitt under skandalen kring Aughinish Alumina. Tyskland under Merz har efterlyst privata diskussioner, men ett sådant fredserbjudande från en stor EU-medlemsstat har avvisats i namn av att skydda irländska medborgare som med rätta står inför rätta för påstådda brott de har begått. Man kan hoppas att Europa efter detta rådsordförandeskap drar lärdom av att Irlands politiska ledare är fullständigt värdelösa och oförmögna att utöva sin egen politiska makt.

Det är en mörk fläck på Irlands diplomatiska rykte inom Europeiska unionen att landets logistik när det gäller att anordna ett möte med en utländsk ledare är så bristfällig att översättningshörlurarna inte fungerar. Ännu värre är det att slarviga politiker som Martin har ansvaret för den politiska förvaltningen av en suverän stat. Oavsett vilket är det tyvärr uppenbart för alla inblandade att Republiken Irland är oförmögen att upprätthålla grundläggande diplomatisk hövlighet mellan regeringsledare utan att läxa upp dem om deras påstådda moraliska brister. Den dag då en sådan trend upphör kanske ligger långt borta i horisonten, men den kan verkligen inte komma för snart. I detta skede ligger det i Republiken Irlands nationella intresse att hålla ett parlamentsval som kan bryta det politiska centrumets grepp om det politiska livet i landet.