Subscribe
Mot alla odds, med en stillsam men kraftfull comeback, har Karol Nawrocki vunnit det polska presidentvalet, störtat premiärminister Donald Tusks EU-vänliga agenda och inlett ett nytt kapitel i landets politiska historia. Segern sträcker sig långt bortom nationsgränserna – det är en jordbävning som skakar Bryssel, ger en poäng till nationernas Europa och gör att frågan om suveränitet åter hamnar i förgrunden.
Duellen: Nawrocki mot etablissemanget
I den första omgången, när opinionsundersökningarna visade att Warszawas proeuropeiska borgmästare Rafał Trzaskowski ledde och hyllades av medierna och etablissemanget, verkade resultatet vara så gott som säkert. Karismatisk, flerspråkig, uppbackad av den internationella eliten och med starkt stöd av premiärminister Donald Tusk, framställdes Trzaskowski som Polens moderna och framåtblickande ansikte utåt.
På andra sidan stod Karol Nawrocki, kandidat för det konservativa Lag och Rättvisa-partiet (PiS), underskattad och hånad. Nawrocki, som var katolik, amatörboxare och historiker med en doktorsavhandling om kommunismen, hade lett Institute of National Remembrance och utmålades som “fel man” av stora delar av västpressen. Nawrockis budskap var dock tydligt: mindre Bryssel, mer Warszawa. Mindre ideologi, mer hemland.
Comeback nattetid
Efter den första omgången pekade allt på en proeuropeisk seger. Men på kvällen för andra omgången, medan Trzaskowski firade i förtid baserat på vallokalsundersökningar, varnade Nawrocki: “Vi kommer att vinna på natten och rädda Polen.” Profetiska ord.
De officiella resultaten från den nationella valkommissionen bekräftade en knapp men betydelsefull seger: 50,89 procent mot 49,11 procent. En handfull röster överträffade förväntningarna – tillräckligt för att krossa Tusks dröm om en partisk president. Valdeltagandet, som slog rekord med 71 procent, bekräftade att polackerna förstod hur viktigt detta val var.
Folket mot eliten
Valkartan visar ett splittrat land: Trzaskowski dominerade i storstäderna, medan Nawrocki vann på landsbygden, i öster och i de folkrikaste vojvodskapen. Unga väljare under 40 år och äldre över 60 år stödde Nawrocki – ett tecken på att hans budskap om nationell värdighet gick hem. Det här var inte bara en kamp mellan två kandidater, det var en kamp mellan två visioner: en teknokratisk europeisk framtid kontra ett suveränt hemland.
Populismen, som länge föraktats av elitkretsar, slutade be om lov och slog näven i bordet. Nawrocki talade till den “djupa Polen” – de som arbetar, ber, sparar, uppfostrar barn och inte har tid med regnbågsutopier och klimatpålagor.
Ett bittert nederlag för Tusk
Donald Tusk är den verkliga förloraren. Mannen som försökte återknyta Polen till Bryssel står nu inför en president som är villig att använda sin konstitutionella vetorätt för att blockera en liberal-progressiv politik. Precis som sin föregångare Andrzej Duda kan och kommer Nawrocki sannolikt att motstå den nuvarande regeringens ideologiska drift. Och Tusk saknar den parlamentariska majoritet som krävs för att åsidosätta ett veto.
Tusks svar var talande: han utlyste en förtroendeomröstning i parlamentet, ett tydligt försök att rädda ansiktet och behålla makten. Men budskapet från opinionsundersökningarna är otvetydigt – folk är trötta på att ge upp sin suveränitet och lyda direktiv från Bryssel och Berlin.
Europa skakat, realpolitiken anpassas
Nawrockis seger innebär att berättelsen om ett oundvikligt federalt Europa ifrågasätts. Trots tidig oro och kritik tvingades till och med Ursula von der Leyen att justera sin ton, uttrycka “förtroende för fortsatt samarbete med den nya presidenten” och betona Polens betydelse i ett “starkare Europa”. Noggrant valda ord, dikterade av realpolitik – hon vet att ett land med 38 miljoner invånare i Europas hjärta, en NATO-pelare på den östra flanken, inte kan ignoreras.
Även Donald Trump välkomnade resultatet: “Trumps lojala allierade vinner i Polen och skakar om hela Europa. Gratulerar Polen, ni valde en vinnare!” Nawrocki ansluter sig nu till en växande front av patriotiska ledare som strävar efter att reformera Europa från grunden – genom att hävda nationernas roll mot överstatlig centralism.