fbpx

Ordförandeskapet i EU:s ministerråd står på spel: 3 möjliga scenarier

Politik - januari 24, 2024

En nyhet som tog den europeiska allmänheten (och de ständigt vaksamma analytikerna) med storm den här månaden var den nära förestående avgången för Charles Michel, ordförande för EU-rådet sedan 2019, som plötsligt bestämde sig för att ställa upp i sitt lands val, vilket politiker vanligtvis gör. Panikslagna, som alltid, var vänsteranhängarna och liberalerna snabba att hoppa på Michels fall och till och med kasta omkring sig begrepp som förräderi och desertering mot den politiker som beslutade att göra vad politiker gör.

Deras rädsla, som till största delen är irrationell, som jag kommer att visa i denna text, och som Charles Michel själv förklarar, kommer från tidpunkten. Charles Michels avgång kommer att ske under Ungerns EU-ordförandeskap, och om platsen lämnas tom kan Viktor Orbán välja (eller inte) att själv ta över den under andra halvåret 2024.

Viktor Orbán betraktas med skepsis även av konservativa partier i Europa som är för Nato och Ukraina på grund av sin vägran att klippa banden med den ryske envåldshärskaren Vladimir Putin, efter att den senare inledde sitt angreppskrig för två år sedan. EU:s tjänstemän och kommentatorer är inte helt påverkade av paranoia när de kastar fram scenariot att Orbán som gör anspråk på posten som ordförande för Europeiska rådet skulle kunna skapa ett visst mått av kaos. Det beror på de befogenheter som rådet har.

En av Europeiska rådets viktigaste uppgifter är att ge EU en enhetlig och strategisk vision. Det samlar medlemsländernas stats- och regeringschefer för att diskutera och fastställa de övergripande målen och prioriteringarna för unionen. Genom att främja dialog och samarbete på högsta politiska nivå ser Europeiska rådet till att EU reagerar effektivt på det ständigt föränderliga globala landskapet. Europeiska rådets förmåga att mobilisera samordnade insatser understryker dess betydelse som en stabiliserande kraft inom EU.

Europeiska rådet fungerar dessutom som en viktig drivkraft för integration genom att ge impulser till fördragsändringar och institutionella reformer. Beslut som fattas inom detta forum lägger ofta grunden för framsteg inom EU:s rättsliga och institutionella ram. Lissabonfördraget, till exempel, är resultatet av diskussioner och överenskommelser på Europeiska rådets nivå, vilket stärker unionens förmåga att agera på områden som utrikespolitik och försvar.

Med detta sagt öppnar sig tre möjliga scenarier för vad som kommer att hända efter att Charles Michel ”gör det otänkbara” och ger sig in i valkampanjen:

A) Viktor Orbán intar verkligen sin plats (minst sannolikt)

Ungerns president Katalin Novák talade med pressen den 10 januari och hävdade att hon hade ett legitimt intresse av den lediga platsen. Vad som inte nämndes var om besättandet av denna plats skulle ske genom demokratisk omröstning eller genom att utöva rätten att göra det via reglerna för det roterande EU-ordförandeskapet. Novák sade också att det ungerska ordförandeskapets prioriteringar skulle vara demografiska frågor och främjandet av EU:s utvidgning. Hon glömde inte att nämna att Ungern ”stöder västmakterna” men också är ”pragmatiskt”. För en oerfaren läsare verkar det som om de är redo för ett övertagande, men…

Ungern har gång på gång visat att deras främsta verktyg i internationella relationer är förhandlingar. Antingen har Fidesz och Orbán ställt krav för att inte rösta mot Ukraina i rådet, eller så har de noggrant förhandlat fram ett slut på vissa sanktioner, och de har visat sig vara skickliga affärsmän snarare än usurpatorer. Och det var det smartaste att göra. Om det kommer till kritan bör man kunna förvänta sig att de också har en ganska transaktionell inställning till denna affär.

Dessutom är de dagar förbi då Polen och Ungern skulle rädda varandra från sanktioner när EU-tjänstemän skulle anklaga dem för att trampa på HBT-rättigheter eller andra progressiva frågor som status quo såg som allt-i-allo. Även de mest konservativa statscheferna i EU stöder Ukraina (av goda skäl) och Orbán är geopolitiskt ute på hal is. Brutala manövrar som de som liberalerna tror att han skulle göra om han fick chansen (de berättar inte ens vilka de skulle vara) är högst orealistiska i ett sådant cerebralt spel. Men även om Orbán är ondskan personifierad (det är han inte), finns det alltid alternativ B.

B) En ny ordförande för Europeiska unionens råd väljs på klassiskt sätt (möjligt, men inte troligt)

Utifrån idén att alliansen EPP-S&D-Renew skulle finnas kvar efter 2024 samlar många tidigare toppfigurer i nationella regeringar sina anhängare, de myser med sina vänner i pressen och de skriver sitt eget namn på valsedeln. Mario Draghi i Italien, Klaus Iohannis i Rumänien och Xavier Bettel i Luxemburg är bara några av dem som ivrigt tog tillfället i akt.

Teoretiskt sett skulle detta vara den enda vägen att gå. Europeiska rådet röstar med kvalificerad majoritet för en kandidat till posten som ordförande, EU-parlamentet godkänner eller lägger in sitt veto, och alla går nöjda hem. Det är i teorin. I praktiken är EU-rådets ordförande ett av de toppjobb som förhandlas fram efter EU-valet, när koalitioner bildas. Vanligtvis handlar det om en paketlösning, där huvudaktörerna i en ny eller gammal koalition delar på de främsta platserna genom en algoritm som bygger på vunna procentandelar i valet. Eftersom 2024 ser ut att bli mer oförutsägbart än 2019, vill spelarna behålla sina förhandlingschips på bordet. Åtminstone tills de ser hur många procent som vann och förlorade i den allmänna omröstningen.

Och det kan leda oss till…

C) En tillförordnad tar över fram till slutet av mandatperioden (mest troligt)

Luxemburgs premiärminister Luc Frieden informerade Politico om att Alexander De Croo, Belgiens premiärminister och nuvarande innehavare av det roterande ordförandeskapet för EU:s ministerråd fram till slutet av juni, kan komma att ta över Michels position. Alternativt skulle ledarna kunna utse en tillfällig kandidat för att slutföra mandatperioden, vilket skulle ge de europeiska ledarna ett tidsfönster som är tillräckligt stort för att förhandlingar ska kunna hållas efter det att resultatet av EU-valet 2024 är klart.

Enligt vad andra politiker, rådgivare och partipolitiska analytiker säger i dessa dagar verkar en tillfällig ordförande för EU-rådet (som inte är Viktor Orbán) vara det mest önskvärda alternativet för alla inblandade parter. Detta skulle vara terra incognita för en så högt uppsatt position som aldrig har haft en tillfällig innehavare, men politik är ett spel där man ”aldrig säger aldrig”. I detta sammanhang bör man också hålla ett öga på de val som kommer att äga rum i juni. En fortsättning på alliansen EPP-S&D-Renew är inte en självklarhet, anser vissa analytiker och opinionsundersökare, särskilt om grupper som ECR får tillräckligt med folkligt stöd för att öppna nya förhandlingsmöjligheter.

Slutsats om Charles Michels avgång

När det gäller posten som ordförande för Europeiska unionens råd kommer liberalernas ilska mot Charles så småningom att svalna. Han bryter ju inte mot någon lag med sitt tillvägagångssätt och status quo kommer att få den första chansen att välja hans ersättare. Om Orbán hade tagit platsen interimistiskt skulle det också ha varit inom den demokratiska och rättsliga ramen, även om det förvisso skulle ha inneburit risker. Men lyckligtvis kommer deras värsta farhågor inte att besannas, inte den här gången, vilket till och med Michel förklarade för dem:

Jag anser att det är oerhört viktigt att vara ansvarig och att stödja en demokratisk vision av EU. Jag vill inte föregripa det beslut som kommer att fattas av Europeiska rådet i juni, […] men det finns flera alternativ, och om Europeiska rådet vill undvika Viktor Orbán är det mycket enkelt.