Subscribe
Spanien är på väg in i vad demografer nu kallar en demografisk vinter: en långvarig kollaps i födelsetalen som förändrar landets ekonomi, sociala struktur och känsla av kontinuitet. De senaste siffrorna från det nationella statistikinstitutet (INE) ger en dyster bild: år 2024 registrerade Spanien bara 322.000 födslar, det lägsta antalet sedan mätningarna började. Fruktsamhetstalet har sjunkit till 1,19 barn per kvinna, långt under ersättningströskeln på 2,1, och bland de lägsta i Europa.
Samtidigt fortsätter den förväntade livslängden att stiga – nu 83,3 år, en av de högsta i världen – vilket skapar ett samhälle som inte bara krymper utan också åldras snabbt. År 2050 kommer nästan fyra av tio spanjorer att vara över 65 år, enligt Eurostats prognoser. De ekonomiska konsekvenserna är omedelbara och allvarliga: färre arbetstagare måste försörja fler pensionärer, vilket belastar pensionssystemet, sjukvården och de offentliga finanserna.
Den försvinnande familjen
Bakom dessa siffror döljer sig en tyst social revolution. Äktenskapstalen har sjunkit med mer än 50% sedan 1980-talet och medelåldern för förstföderskor har stigit till 32,1 år, den högsta i EU. Vart tionde barn i Spanien föds nu av en mamma som är över 40 år, och var fjärde graviditet slutar med abort.
Resultatet syns i sammansättningen av de spanska hushållen. Endast 25% av hushållen har nu ett barn under 18 år, jämfört med 30% för tio år sedan. Tre fjärdedelar av hushållen består uteslutande av vuxna, vilket inte bara återspeglar färre födslar utan också fragmenteringen av traditionella familjenätverk. Enligt Eurostat är 29% av alla hushåll i Spanien nu enpersonshushåll, en rekordhög nivå som korrelerar med ökande ensamhet och psykisk ohälsa.
Experter varnar för att familjelivets erosion har blivit självförstärkande: ju färre barn det finns, desto färre framtida föräldrar kommer en nation att ha. Känslan av familjekontinuitet – mor- och farföräldrar, kusiner, farbröder – minskar och lämnar ett socialt landskap som alltmer präglas av isolering.
Illusionen om invandring
Vid första anblicken verkar invandringen motverka dessa trender. Över nio miljoner utlandsfödda invånare bor nu i Spanien, och om man räknar med deras spanskfödda barn utgör första och andra generationens invandrare ungefär 23% av den totala befolkningen. Sedan 2015 har Spanien fått ett nettotillskott på 3,6 miljoner migranter, främst från Latinamerika, Nordafrika och Östeuropa.
År 2023 hade 31% av de nyfödda en utlandsfödd mamma och mer än en tredjedel hade minst en utlandsfödd förälder. I Katalonien överstiger denna siffra 50%. Invandring har blivit den enda källan till befolkningstillväxt i ett land där den naturliga ökningen (födda minus döda) nu är ihållande negativ.
Experter varnar dock för att detta inte är någon långsiktig lösning. Invandrare tenderar att anta värdlandets fertilitetsmönster inom en generation, och Spaniens nykomlingar är inget undantag. Den andra generationen – de som är födda och utbildade i Spanien – uppvisar födelsetal som liknar de som gäller för infödda spanjorer. Dessutom sätter de stora inflödena allt större press på bostads-, utbildnings- och sjukvårdssystemen, som redan är ansträngda av den åldrande inhemska befolkningen.
Spaniens arbetslöshet ligger kvar på över 11%, med över fyra miljoner människor som antingen är arbetslösa eller undersysselsatta. Samtidigt har efterfrågan på lågkvalificerade jobb lockat till sig hundratusentals migranter, varav många kämpar med begränsade kvalifikationer och integrationsutmaningar. Resultatet är en paradox: hög arbetslöshet samexisterar med snabb inflyttning, vilket skapar sociala och finanspolitiska spänningar som ingen regeringspolitik ännu har lyckats förena.
Den ekonomiska kostnaden för nedgång
Den demografiska minskningen är inte bara en social utmaning – den är också ett makroekonomiskt hot. Färre arbetstagare innebär lägre produktivitet, långsammare tillväxt och tyngre skattebördor för den krympande medelklassen. Bank of Spain uppskattar att om inte fertilitetstrenderna vänder kommer landets befolkning i arbetsför ålder att minska med sex miljoner fram till 2050.
Pensionssystemet, som redan går med ständiga underskott, riskerar att bli insolvent när försörjningskvoten förvärras. År 1980 gick det fem arbetare på varje pensionär, idag är det bara två och i mitten av århundradet kommer det knappt att finnas 1,3. Samtidigt fortsätter sjukvårdsutgifterna – som redan utgör 10% av BNP – att öka i takt med att en äldre befolkning kräver kronisk vård.
”Spanien åldras in i stagnation”, varnar en färsk CEU-CEFAS-rapport, som konstaterar att varje år sammanfaller färre födslar med rekordstor statsskuld och stigande sociala utgifter. Rapporten drar slutsatsen att situationen är ”strukturellt ohållbar om inte landet återupptäcker det sociala värdet av familj och föräldraskap”.
Krisens kulturella rötter
Det ekonomiska trycket – höga boendekostnader, osäkra anställningar och begränsad barnomsorg – avskräcker många unga spanjorer från att skaffa barn, men krisen går djupare än materiella begränsningar. Den är också kulturell.
I de postindustriella samhällena har individualism och sekularisering urholkat de traditionella motiven för familjelivet. Spanien, som en gång i tiden var ett av Europas mest katolska länder, har upplevt en massupplösning: knappt 18% av spanjorerna under 35 år identifierar sig nu som praktiserande katoliker. Med den minskade religiösa övertygelsen följer en minskning av de institutioner – äktenskap, föräldraskap och samhälle – som bygger på en gemensam moralisk mening.
Sociologer kallar detta för ”det postfamiljära samhället”: ett samhälle där personlig frihet och rörlighet i karriären värderas högre än kontinuitet och omsorg. Konsekvenserna är subtila men djupgående. När familjen reduceras till ett livsstilsalternativ snarare än ett kall, avtar den kollektiva instinkten att reproducera sig. Barn blir en börda, inte en välsignelse, och framtiden en risk snarare än ett hopp.
Politik utan vision
De spanska regeringarna har varit långsamma med att reagera. Trots åratal av varningar är familjepolitiken fortfarande fragmenterad och underfinansierad. De offentliga utgifterna för familjeförmåner utgör bara 1,3% av BNP, vilket är mindre än hälften av EU-genomsnittet. Skatteavdragen för barn är minimala, tillgången till barnomsorg är fortfarande begränsad och föräldraledighetspolitiken ligger efter den i norra Europa.
De få åtgärder som har vidtagits, t.ex. det blygsamma ”barnbidraget” för låginkomstfamiljer, tar knappt itu med de strukturella hinder som medelklasspar möter. Bostadspriserna, särskilt i Madrid och Barcelona, är oöverkomliga: 2025 översteg den genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter 3 200 euro, samtidigt som lönerna har stagnerat. För många unga vuxna är det ekonomiskt omöjligt att bilda familj innan de är i mitten av trettiotalet, då fertiliteten börjar sjunka kraftigt.
Vägen framåt
Vissa europeiska länder börjar vända trenden. Frankrike och Ungern, till exempel, har infört en aggressiv familjepolitik som kombinerar skattelättnader, subventionerad barnomsorg och bostadsincitament. Frankrikes fruktsamhetstal har visserligen sjunkit, men ligger fortfarande runt 1,8, vilket är det högsta i EU. Ungern har sett en blygsam återhämtning sedan 2010 efter att ha kopplat skattesänkningar och efterskänkta bolån till barnafödande.
Spanien har ännu inte följt efter. För att göra det skulle det krävas mer än en finansiell reform – det skulle krävas en kulturell omorientering. Familjepolitik måste behandlas som nationsbyggande, inte som ett nischat välfärdsämne. Skatter och offentliga utgifter bör belöna hushåll som investerar i landets framtid genom föräldraskap, medan skolor och media bör återställa familjelivets prestige och det moraliska språket för engagemang.
Det är också viktigt med ett ramverk för hållbar invandring – ett ramverk som prioriterar integration, medborgarutbildning och språklig kompetens, snarare än att anta att befolkningsutbyte kan ersätta förnyelse.
En fråga om kontinuitet
Den demografiska vintern är inget öde, men den är en varning. Spanien har utstått krig, fattigdom och politiska omvälvningar, men aldrig tidigare har landet stått inför det tysta hotet om att försvinna genom utslitning. Vaggan håller på att tömmas, klassrummen är halvfulla och pensionskontoren är överfulla.
Om den nation som en gång befolkade Amerika och evangeliserade världen inte kan återbefolka sig själv, kommer förlusten inte bara att vara demografisk utan även civilisatorisk. Utmaningen nu är inte bara att överleva, utan att komma ihåg varför överlevnad är viktigt.