Subscribe
Under de senaste åren har det blivit vanligt att beskriva Västeuropa som stadigt marscherande mot sekularisering, med kristendomen som en bleknande kulturell kvarleva snarare än en levande social kraft.
Nya opinionsundersökningar och enkätmaterial komplicerar dock denna bild, särskilt på Irland och Nordirland, där flera indikatorer pekar på en tyst men mätbar återgång till kristen identifikation och praxis. Denna rörelse – som är tydligast inom katolicismen – har börjat dyka upp i parlamentsdebatter om religionsfrihet i hela Europeiska unionen (EU), vilket avslöjar potentiella politiska konsekvenser som sträcker sig långt bortom ön Irland.
En sådan utveckling har såväl politisk som kulturell tyngd och öppnar upp för förnyade konservativa ramverk som präglas av traditionella doktriner om familj, utbildning och social sammanhållning.
Med återkomst menar observatörerna inte en omfattande restaurering av religiositeten från mitten av 1900-talet, utan snarare en stabilisering och en viss vändning av en decennielång nedgång. Irland, som länge präglats av katolskt inflytande, såg en dramatisk urholkning av den kyrkliga auktoriteten efter skandaler med övergrepp mot präster och stora liberala folkomröstningar om skilsmässa, äktenskap och abort.
Vid folkräkningen 2016 hade den katolska självidentifikationen sjunkit till 79% från 94% 1961, medan de icke anslutna uppgick till 10%. Trots detta tyder nya analyser på en utplaning av den nedåtgående kurvan, med antydningar till förnyelse bland yngre kohorter – vilket motsäger antagandet att sekulariseringen är oundviklig eller oåterkallelig.
Iona-institutets stora opinionsundersökning i Nordirland, som publicerades i oktober 2025, förstärker detta intryck. Undersökningen omfattar 1.200 vuxna i en region som präglas av långvariga religiösa motsättningar och visar att 56% identifierar sig som religiösa och/eller andliga, jämfört med 39% som beskriver sig som varken eller.
Detta står i skarp kontrast till republiken, där jämförbara siffror från European Social Survey placerar religiös identifikation närmare 40%. Bön är en central företeelse – 51% av de tillfrågade ber regelbundet – vilket tyder på att den personliga hängivenheten kvarstår även när den institutionella lojaliteten försvagas.
Mönstren för kyrkobesök ger ytterligare en dimension. I Nordirland deltar 44 % i gudstjänster åtminstone ibland, vilket är en stabil nivå som motsäger antagandet om en obeveklig sekulär utveckling sedan oroligheterna. Bland katolikerna deltar 40 % regelbundet i mässan – dubbelt så många som i republiken, där deltagandet per vecka har sjunkit till under 20 % enligt rapporter från 2023 i Irish Catholic.
Denna skillnad belyser hur Nordirlands politiska och kulturella sammanhang har stöttat den religiösa identiteten på ett sätt som inte återspeglas på andra håll på ön.
Undersökningens mest slående dimension rör unga människor. Respondenter i åldern 18-24 år visar den starkaste entusiasmen för kristendomen, med 30% som uttrycker en ”mycket positiv” syn jämfört med endast 4% som har en ”mycket negativ” syn.
Denna kohort rapporterar också den högsta andelen böner (60 %) och engagemang i religiösa texter (45 %), vilket överträffar äldre generationer. Dessa resultat återspeglar en bredare ”tyst väckelse” som observerats i hela anglosfären – i Storbritannien, USA och delar av Kanada – där yngre vuxna söker mening mitt i ekonomisk osäkerhet, psykiska kriser och digital överbelastning.
I Nordirland lutar denna framväxande väckelse mot katolicismen: 17% av de unga respondenterna uttrycker en positiv syn på kyrkan, den högsta i någon åldersgrupp. Även om 60% anger tidigare skandaler som ett hinder, visar undersökningen också på en anmärkningsvärd goodwill mellan olika samfund: Katoliker ger protestantiska kyrkor ett mer positivt omdöme (45 %) än protestanter ger katolska kyrkor (30 %), vilket tyder på att det finns en möjlighet till större ekumenisk öppenhet.
När det gäller republiken finns det ytterligare belägg för påståendet om en stabilisering. Enligt folkräkningen 2022 uppgick andelen katoliker till 69 procent, med en utplanande nedgång bland personer under 25 år. Stiftsrapporter pekar på ökad närvaro vid ungdomsretreater och expanderande trossamfund online – mönster som intensifierats av isoleringen under COVID-19-åren.
Även om denna utveckling inte innebär någon genomgripande väckelse, pekar den på att katolicismen har en bestående kulturell roll i den irländska identiteten, även i ett globaliserat och pluralistiskt samhälle.
I ett bredare EU-sammanhang ger Pew Research Centers studie från 2018, Being Christian in Western Europe, värdefull bakgrund. I en undersökning bland 24 599 vuxna i 15 länder – däribland Irland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien – fann Pew att kristendomen fortfarande är en majoritetsidentitet, även om den ofta är fristående från formell religionsutövning.
Vid den här tiden identifierade sig 71% av västeuropéerna som kristna. Icke-praktiserande kristna utgjorde den största gruppen med 46%, vilket var mer än både regelbundna kyrkobesökare (22%) och icke-praktiserande (23%).
Irland överträffade dessa siffror: 80 procent var kristna och bara 15 procent var obundna, vilket bekräftar landets exceptionella ställning i EU:s sekulariseringsprocess.
Trosmönster komplicerar ytterligare antaganden om nedgång. Endast 22% av de icke-praktiserande kristna bekräftade den bibliska guden, men 59% erkände någon form av högre makt. Majoritetsstödet för tron på ett liv efter detta (57%) kvarstod i stora delar av regionen. I länder med katolsk majoritet, som Italien och Portugal, låg kyrkobesöken på 25-30 procent, och Irlands 40 procent månatliga kyrkobesök låg betydligt över EU-medianen.
De långsiktiga nedgångarna var dock fortfarande tydliga. Från 1960-talet och framåt sjönk den kristna identifikationen med 20-30 procentenheter i länder som Spanien och Nederländerna, drivet av liberalisering, institutionella skandaler och ideologiska skillnader mellan kyrkor och deras församlingsmedlemmar.
Vanliga anledningar till utträde var etiska meningsskiljaktigheter – 40% hänvisade till ställningstaganden i HBTQ+-frågor – och 25% ansåg att vetenskapen står över religionen.
Trots detta identifierade Pew motströmningar. Många icke-praktiserande kristna såg fortfarande kyrkorna som värdefulla förankringar i samhället (65%) och stödde en mild form av kulturell nationalism (35%). Invandring från regioner med muslimsk majoritet har också utlöst vad vissa forskare kallar ”reaktiv kristendom”, vilket får sekulära européer att bekräfta sin kulturella religiösa identitet. I Irland sammanföll migrationsökningarna efter 2015 med en stabilisering av den katolska tillhörigheten, enligt CSO. Senare undersökningar, som Eurobarometern 2019, visade att ungdomar i södra EU – särskilt i Italien och Polen – uttryckte en positiv kristen identifikation på omkring 50 procent, vilket motsvarar de trender som observerats i Nordirland.
Denna utveckling ligger till grund för ett växande politiskt intresse på EU-nivå. Europaparlamentets undersökning 2025 om kristendomen och EU (fråga E-003184/2025), som ställdes av Emmanouil Fragkos (ECR), understryker kristendomens historiska och kulturella inflytande, från antiken till moderna välfärdsideal med rötter i kristen välgörenhet. Frågan lyfter fram Europas marianska arv, katedralernas arkitektoniska framträdande roll och kristendomens integrerade roll i utformningen av europeiska värderingar.
Med hänvisning till artikel 17 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som föreskriver en strukturerad dialog med kyrkor och religiösa organisationer, frågar man kommissionen: 1) hur den samarbetar med kristna kyrkor för att försvara Europas gemensamma principer, 2) om kristen terminologi någonsin införlivas i program som Horisont Europa, och 3) om kristna högtider – påsk, jul, Maria himmelsfärd – påverkar det politiska beslutsfattandet.
Kommissionens svar, som offentliggjordes den 19 september 2025, var kortfattat. Den bekräftade respekten för nationella arrangemang som styr kyrkor och pekade på artikel 17:s allmänna ramverk för dialog, men erbjöd inga detaljer om engagemang med kristna organ, namngivning av program eller religiösa festivalers roll i det politiska beslutsfattandet.
Det fanns ingen hänvisning till initiativ för pluralism eller till pågående dialog med COMECE eller andra större kristna institutioner. Utelämnandet av uttryckliga hänvisningar till stadgan om de grundläggande rättigheternas skydd enligt artiklarna 10 och 21 uppfattades av många som ett missat tillfälle. Svarets korthet förstärkte uppfattningen om en växande klyfta mellan parlamentets intresse för det kristna kulturarvet och kommissionens procedurmässiga neutralitet.
De politiska konsekvenserna av en kristen stabilisering – eller ett försiktigt återuppvaknande – är betydande. Historiskt sett har kristendomen, särskilt katolicismen, legat till grund för konservativa ståndpunkter i sociala och moraliska frågor, subsidiaritet och samhällsbaserad välfärd, principer som återspeglas i tidiga utkast till EU:s konstitutionella dokument.
Irlands folkomröstning 2024, där 67,7 procent röstade nej till att omdefiniera familjestrukturer bortom äktenskapet, kan tolkas som ett uttryck för bestående katolska kulturella normer. I Nordirland skulle en ökad religiositet bland unga kunna dämpa Sinn Féins progressiva ambitioner och potentiellt främja nya konservativa grupperingar över hela ön.
I hela EU går den ökande kristna självidentifieringen hand i hand med valvinster för konservativa partier som Polens Lag och Rättvisa (PiS) och Italiens Italiens Bröder. I EU-valet 2024 fick konservativa block cirka 30 procent av platserna, delvis genom kampanjer som åberopade det kristna arvet för att motverka ideologiska övergrepp. Dessa vinster omsätts i konkret politik: utökade familjestöd (Ungern), strängare migrationskontroller som motiveras av kulturellt bevarande och förnyad betoning på religiös utbildning.
Ekonomiskt bidrar religiöst deltagande till ett lägre socialbidragsberoende; Världsbankens studier tyder på minskningar på upp till 15% i samhällen med högt engagemang. Politiskt kan trosnätverk minska polariseringen genom att främja dialog, vilket framgår av EU:s interreligiösa toppmöten 2025. För en kontinent som brottas med demografisk nedgång, migrationstryck och externa geopolitiska hot kan en konservatism som genomsyras av kristendom utgöra ett stabilitetsankare.
Utmaningar kvarstår, särskilt när det gäller att upprätthålla ungdomarnas engagemang. Trots detta tyder indikatorer – från Nordirlands 30 procent starkt positiva ungdomsklimat till Irlands 80 procent gudstro – på att det som håller på att växa fram inte är en återgång till det förflutna utan en anpassning av den kristna identiteten till nya kulturella omständigheter.
I takt med att EU går vidare med sin agenda för 2025 kommer den kristna medvetenheten, särskilt i katolska sammanhang, att forma styrelseformer, kultur och politisk debatt på ett sätt som många har avfärdat i förtid.
Sammanfattningsvis tyder tecknen på katolsk och kristen förnyelse på Irland och i andra länder på en bredare konservativ omorientering i Europa. Prognoser för 2030 förutspår en kristen identifiering på 60-65%, vilket påverkar politiken i riktning mot kommunitära och värdebaserade strategier. Denna empiriska utveckling bekräftar att religionen har en bestående och föränderlig roll i det offentliga livet i Europa.