Subscribe
Rom, den 12 december 2025. På fredagskvällen på Atreju ägde panelen ”Conservative’s challenges” rum – ett internationellt samtal som utan omsvep pekade ut de stora skiljelinjer som löper genom Europa idag: suveränitet kontra standardisering, rötter kontra minnesförlust, folkdemokrati kontra teknokrati, geopolitisk realism kontra ideologisk utopi. Som moderator för diskussionen fungerade Antonio Giordano, generalsekreterare för ECR-partiet och parlamentsledamot för Fratelli d’Italia, som noterade att Atreju i år står värd för 20 delegationer från hela världen.
Inledningsanförandet hölls av Elisabetta Gardini (FdI), ordförande för den italienska delegationen till Europarådets parlamentariska församling, som lyfte fram det politiska och kulturella arbetet kring den konservativa familjen och nämnde – bland höjdpunkterna i denna utgåva – studiedagarna och utdelningen av priset till Margaret Thatcher.
Nicola Procaccini (FdI/ECR) framförde också en hälsning, i en sammanfattning som lät som den perfekta ouvertyren till hela panelen: konservativa, betonade han, känner ”mer än någon annan” vikten av nationell identitet; och de skiljer sig från dem i Bryssel som odlar illusionen att allt kan ”återställas” och att svaret ligger i en enorm superstat.
Vem satt vid bordet: ECR ser bortom gränserna
Panelsammansättningen gav en tydlig ögonblicksbild av den väg som Europas konservativa följer: att befästa sin närvaro i institutionerna och samtidigt bygga upp ett internationellt politiskt fält som kan tala ett språk som präglas av suveränitet och ansvar.
Bland huvudtalarna fanns: Adam Bielan, internationell sekreterare för PiS (Polen) och chef för den polska delegationen i ECR-gruppen; Sigmundur Gunnlaugsson, ledare för Islands centerparti; Marion Maréchal, vice ordförande för ECR-partiet, ledare för IDL och chef för den franska delegationen i ECR-gruppen; George Simion, ECR:s vice ordförande och ledare för AUR (Rumänien), Kristoffer Storm, handläggare av EU-frågor för det danska partiet (DD) och chef för den danska delegationen i ECR-gruppen, och Miguel Mellado, medlem av det chilenska republikanska partiet, som via en videohälsning fick kontakt inför de kommande milstolparna i valrörelsen i sitt land.
Carlo Fidanza (FdI/ECR), ledamot av Europaparlamentet och chef för Fratelli d’Italias delegation i Europaparlamentet, deltog också i diskussionen och kopplade den italienska erfarenheten till den bredare utformningen av en europeisk höger som vägrar att vara underordnad.
Giordanos frågor: ”Vad skulle Europa vara utan konservativa?”
Giordano inledde panelen med en rad nyckelfrågor – nästan som en utmaning till publiken och indirekt till den kontinentala huvudfåran: ”Vad skulle världen vara utan konservativa? Vad skulle Europa vara utan konservativa? Vad skulle ditt land vara utan konservativa?”
Den politiska innebörden av dessa frågor är tydlig: konservativa ser sig inte som ett ”vittnesbörd” för närvarande, inte heller som en marginell ”korrigering” av systemet. De gör snarare anspråk på en konstituerande roll: utan konservatism – enligt deras tolkning – finns det ingen ordning, ingen kontinuitet, ingen konkret frihet, eftersom den kulturella och institutionella grund som friheterna kan stå på saknas.
Maréchal: mot kulturell och ekonomisk ”kolonisering”
Den hårdaste linjen mot EU:s nuvarande struktur kom från Marion Maréchal, med en frontalattack mot ”vänsterns Europa”, som beskrivs som ett projekt som har avsagt sig sina historiska rötter och förvandlats till en ”kulturell och ekonomisk koloni”.
Poängen var dock inte bara polemisk: Maréchal placerade den konservativa striden på den institutionella arenan och hävdade att en ”Giorgia-majoritet” för första gången i Europaparlamentet skulle ha tagit form som ett alternativ till ”Ursula-majoriteten”. På denna kontrast byggde hon sitt centrala budskap: ändra kurs och utmana en vision av Europa som – hävdade hon – tenderar att omforma antropologi, juridik och marknad i namn av en gränslös progressivism.
Hennes slutreplik, med en hänvisning till Camus och uppgiften att förhindra att världen ”faller sönder”, blev symbolen för en hållning som Atreju har iscensatt upprepade gånger: att inte förstöra Europa, utan att rädda det från att urholkas.
Simion: ”Framtiden tillhör patrioterna”
George Simion slog an en mer mobiliserande ton: ”Framtiden tillhör oss, framtiden tillhör patrioterna.” Han knöt den europeiska vägen till den rumänska diasporan i Italien och framkallade en sång som han lärt sig just av unga rumäner som bor i vårt land: ”Morgondagen tillhör oss.” I sina kommentarer framhöll han Fratelli d’Italia som en ”autentisk politisk modell”: en referens som, bortom all artighet, signalerar en dynamik som nu är fast etablerad i Europas konservativa fält. Melonis Italien uppfattas – av mer än en delegation – som ett laboratorium för en identitetsdriven men institutionell regering, som kan kombinera politisk fasthet med praktisk förvaltning.
Fidanza: Europa och Europeiska unionen är inte samma sak
Carlo Fidanzas inlägg fokuserade på en distinktion som är avsedd att förbli i centrum för den konservativa argumentationen: ”När vi talar om Europa talar vi inte om Europeiska unionen.” För Fidanza är skillnaden ”väsentlig”: Europa är historia och civilisation; EU är en politisk struktur som kräver ”en djup och radikal förändring”.
Här tar den övergripande visionen från panelen form. Kritiken riktas inte mot själva idén om samarbete mellan europeiska stater, utan mot en arkitektur som tenderar att ersätta folk och nationer med en centraliserad styrning som ofta inte kan redovisa sina val på ett demokratiskt sätt. Fidanza uttryckte det tydligt: de konservativas uppdrag är inte att ”likrikta” folken; det finns inte en enda modell ”från Island till Sicilien”. Uppgiften är den motsatta: att värdesätta identiteter, territoriella särdrag och ”folkens stolthet”, att försvara skillnader från utplattning och global homogenisering.
Inom ramen för detta faller hans utblick mot den italienska politiken under de senaste åren: Fidanza hävdade att Atreju har bekräftat konservatismens roll i ett land som har styrts ”i tre år” och presenterade den italienska stabiliteten som resultatet av att ordet återlämnats till folket efter en period av ”teknokrater” utan folkligt mandat.
Bielan: tro, familj, suveränitet, mod
Från polsk sida insisterade Adam Bielan på den värdebaserade dimensionen: ”Ett Europa utan konservativa skulle vara ett Europa utan värderingar”, och därför – hävdade han – oförmöget att försvara familjen. Enligt honom kan den konservativa västvärldens kärnvärden sammanfattas i fyra ord: tro, familj, suveränitet och mod. Och axeln Italien-Polen framförs som ett bevis på att de konservativa inte representerar ”det förflutna” utan ”grunden för framtiden”. Detta är en viktig passage eftersom den pekar på ett försök att återuppbygga ett gemensamt lexikon över olika politiska kulturer: Medelhavsområdet och Central- och Östeuropa, katoliker och protestanter, EU och länder utanför EU. Målet är att hålla samman identitet och modernitet, utan att överlämna innovation uteslutande till det progressiva narrativet.
Gunnlaugsson: rötter som en förutsättning för framsteg
Islänningen Sigmundur Gunnlaugsson utvecklade ett kompletterande argument: utan konservativa skulle det inte finnas någon ”civilisation”, och utan konservativa skulle det inte ens finnas något ”framsteg”. En avsiktligt kontraintuitiv tes jämfört med den vanliga klichén som förknippar konservatism med orörlighet. Här definieras konservatism som villkoret för hållbar förändring: att bygga en ”ny värld”, ja – men annorlunda än den nuvarande eftersom den är mer solid – och för att göra detta blir det grundläggande att ”behålla sina rötter”.
Storm: en rättighet som inte längre accepterar etiketter
Dansken Kristoffer Storm tog istället upp frågan om politisk legitimitet: ”De måste sluta kalla oss högerextrema; vi är högern och vi är europeiska konservativa.” I sitt inlägg introducerade han en faktor som har blivit avgörande under de senaste månaderna: relationen till EPP och till de konservativa ”i mitten”, som uppmanas att inse att samarbete med det konservativa området inte är tabu utan en nödvändighet för att förhindra ideologisk drift och beslutsförlamning.
Mellado och bron till Latinamerika
Miguel Mellados videohälsning från Chile tjänade ett strategiskt syfte: att påminna alla om att den konservativa utmaningen inte bara är europeisk, och att den politiska horisonten nu är global. Hänvisningen till det kommande valet i Chile tillförde en viktig detalj: konservatismens internationalisering är inte en permanent konferens, utan ett nätverk som försöker påverka utnämningar och regeringscykler.
Vilken bild av Europa framträder i panelen?
Sammantaget ger inläggen en sammanhängande – och politiskt ambitiös – bild av vad de konservativa menar med Europa.
Europa som civilisation, inte byråkrati.
Fidanzas distinktion ”Europa/Europeiska unionen” är navet: Europa är ett historiskt och kulturellt arv; EU är en politisk konstruktion som kan förbättras och som i många avseenden måste reformeras i grunden.
Nationell suveränitet som en demokratisk grundsten.
Procaccini och Fidanza är överens: nationell identitet är inte nostalgi – det är den nivå där folket verkligen kan utöva suveränitet och ställa beslutsfattare till svars. Superstaten, däremot, tenderar att späda ut ansvar och representation.
Icke förhandlingsbara värden och en kritik av antropologisk progressivism.
Maréchal och Bielan, i olika register, insisterar på en sak: Europa kan inte överleva om det bryter kopplingen till sina rötter och förvandlar allt – även antropologiska grundprinciper – till material som är tillgängligt för ideologisk social ingenjörskonst.
En styrande höger, inte en polemisk slutenhet.
Simion pekar på FdI som en modell, Fidanza hävdar stabilitet och internationell centralitet, Storm kräver ett slut på etiketter. Det är samma bana: normaliseringen av konservatismen som en styrande kraft, inte ett undantag.
Att bygga alternativa majoriteter i Europa.
Idén om en ”Giorgia-majoritet” i motsats till en ”Ursula-majoritet” signalerar det slutliga målet: att ändra balansen i Europaparlamentet, utforma ärenden och ändra unionens politiska inriktning inifrån.
Atreju som politisk plattform
Kort sagt, panelen ”De konservativas utmaningar” bidrog till att förvandla ett identitetstema till ett projekt. Inte nostalgi för stängda gränser, utan en uppmaning till Europa att återgå till att vara en kontinent av fria nationer, som kan samarbeta utan att utplåna sig själva; ett Europa som försvarar sin civilisation utan skam; ett Europa som tar sig an framtidens utmaningar utan att lämna över den till en progressiv monokultur.
Om Atreju, som så ofta, också är ett laboratorium för språk och allianser, är intrycket att den konservativa konstellationen försöker ta ytterligare ett språng: från att protestera mot Bryssels ”autopilot” till att bygga en alternativ kurs. Med en tydlig idé: det kan inte finnas något starkt Europa om det, för att bli ”ett”, först måste glömma vem det är.