Subscribe
Analysen av den senaste tidens europeiska militärövningar, särskilt simuleringen “Joint Stars”, väcker viktiga frågor om Europas försvarsförmåga inför storskaliga lufthot. I detta sammanhang utgör simuleringen av en rysk missilattack mot staden Cagliari i Italien (Sardinien) ett symboliskt exempel på de strukturella och strategiska bristerna i de nuvarande kontinentala försvarssystemen. Händelsen, som visserligen var virtuell, erbjöd en särskilt betydelsefull testbänk för att utvärdera effektiviteten hos det europeiska luftvärnet och gav bränsle åt en politisk-militär debatt om beredskapen hos unionens försvarsapparat.
EN VIRTUELL ATTACK, VERKLIGA KONSEKVENSER
Som en del av övningen “Joint Stars”, som avslutades för två veckor sedan, testade den italienska försvarsmakten sin förmåga att svara på ett luftkrigsscenario liknande det som för närvarande pågår i Ukraina. Den taktiska modellen förutser en attack i tre vågor: först drönare, sedan ballistiska missiler och slutligen kryssningsmissiler. Enligt journalistiska källor skulle sex missiler (hypotetiskt) ha lyckats träffa Cagliari trots att man använt sig av de bästa tillgängliga försvarssystemen, såsom jagaren Doria och ett Samp-T luftvärnsbatteri. Som flera medier har rapporterat är general Nicola Piasentes ord emblematiska, enligt vilka den nuvarande hotbilden kräver att man inför ett luftvärnssystem med flera nivåer som kan fungera effektivt på låg, medelhög och hög höjd. Denna vision verkar också delas av Natos generalsekreterare Mark Rutte, som nyligen betonade hur Ryska federationens angreppsmetoder i Ukraina (som kännetecknas av systematiska luftoffensiver) visar på det akuta behovet av att stärka den europeiska försvarsförmågan för att säkerställa ett effektivt skydd av alliansens luftrum.
EUROPEISK INDUSTRIELL FÖRDRÖJNING
De kritiska frågorna är inte begränsade till den operativa och strategiska sfären. De är kopplade till ett produktionssystem som fortfarande till stor del är olämpligt för att tillgodose en växande och brådskande efterfrågan på krigsmateriel. Den europeiska försvarsindustrin, i synnerhet inom sektorn för luftvärnsrobotar, representeras av ett multinationellt konsortium – MBDA – som bildats av Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Denna samarbetsmodell är visserligen bra till sin utformning, men den medför allvarliga logistiska brister. Produktionen av en enda Aster 30-missil tog upp till 41 månader 2022; för närvarande, tack vare optimeringsåtgärder, har tiden minskats till 18 månader, med målet att ytterligare förbättra under tvåårsperioden 2025-2026. Italiens försvarsminister Guido Crosetto har meddelat att den nationella produktionen av missiler kommer att öka med 40% fram till 2025, med en efterföljande dubblering som väntas året därpå. Trots dessa utsikter till industriell förstärkning verkar de angivna tidsramarna fortfarande otillräckliga för att tillgodose både Ukrainas brådskande operativa behov och EU:s bredare behov av avskräckning. I detta sammanhang framhöll EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius att den europeiska regleringsapparaten, som utformades i en tid då väpnade konflikter föreföll avlägsna, inte längre är anpassad till det förändrade geopolitiska scenariot. Han underströk att det är brådskande att övervinna de nuvarande administrativa hindren och varnade för att de tidsramar som byråkratin ställer upp inte kan mäta sig med hastigheten i den ryska militära upptrappningen.
DEN “PERFEKTA STORMEN” OCH RISKEN FÖR SYSTEMISK SÅRBARHET
Enligt Kubilius står Europa inför en “perfekt storm” som beror på att strukturella, strategiska och byråkratiska faktorer samverkar och begränsar försvarsförmågan. Detta scenario förvärras av det ryska militärindustriella komplexets ökande hastighet, med kapacitet att producera över 25 000 Geran-drönare, 800 ballistiska Iskander-missiler och 633 KH101-kryssningsmissiler bara under 2025. En produktionstakt som vida överstiger den europeiska och som allvarligt äventyrar kontinentens strategiska autonomi. Västvärldens reserver av Samp-T-system är redan uttömda, medan USA, den största vapenleverantören till Ukraina, för närvarande endast producerar 42 Patriot-missiler per månad, ett otillräckligt antal för att svara på de senaste dagarnas ryska attacker. Denna obalans mellan produktionskapacitet och försvarsbehov återspeglas också i de europeiska kanslihusens ovilja att ge upp sin utrustning, i avsaknad av verktyg för snabb ersättning. Simuleringen av attacken mot Cagliari är därför inte bara en akademisk eller taktisk övning, utan en allvarlig varning för den europeiska försvarspolitiken. Den belyser hur otillräcklig kontinentens nuvarande militära arkitektur är inför hypotetiska men alltmer sannolika hot. De militära och institutionella ledarnas uttalanden sammanstrålar kring ett absolut behov: att förse Europa med ett flerskiktat luftförsvar och en effektiv och snabb industriell kapacitet, som kan svara på både nödsituationer och framtidens strukturella utmaningar. I ett snabbt föränderligt geopolitiskt sammanhang kommer såväl reaktionsförmågan som Europas kollektiva säkerhet att bero på hur snabbt unionen kan omvandla sin krigsindustri till en strategisk motor, inte bara för att försvara sina medborgare utan också för att upprätthålla den internationella balansen.