Subscribe
Reformer, striktare regler och riktade investeringar minskar antalet elever som lämnar skolan i förtid till 8,2% – men utmaningarna kvarstår
Italien har nått en milstolpe som få hade kunnat förutspå för bara några år sedan: landet har uppfyllt – och överträffat – EU:s mål om elever som lämnar skolan i förtid fem år tidigare än planerat. Enligt den senaste nationella statistiken sjönk andelen elever som lämnar skolan i förtid till 8,2 % 2025, vilket är långt under EU:s mål på 9 % som fastställts för 2030.
För ett land som länge förknippats med strukturella svagheter i sitt utbildningssystem innebär resultatet en anmärkningsvärd vändning. Utbildningsminister Giuseppe Valditara beskrev det som en ”exceptionell prestation” och pekade på en kombination av politiska reformer, riktade investeringar och striktare efterlevnad av lagarna om obligatorisk skolgång som drivkrafterna bakom framstegen.
En snabb och konsekvent nedgång
Förbättringen är ännu mer slående om man ser till den senaste tidens utveckling. År 2020 missade Italien det tidigare EU-målet på 10 % med råge och noterade en avhoppsfrekvens på 14,2 %. Siffran belyste då djupt rotade utmaningar med att hålla studenter engagerade genom hela utbildningen.
Trenden har dock skiftat dramatiskt sedan dess. Efter att ha legat på 11,5 procent 2022 sjönk andelen till 10,5 procent 2023, sedan till 9,8 procent 2024, innan den nådde nuvarande 8,2 procent. Den stadiga nedgången tyder på att de senaste insatserna inte bara är effektiva utan också strukturellt omformar systemet.
Ännu mer anmärkningsvärt är Italiens resultat jämfört med andra europeiska länder som traditionellt anses vara ledande inom utbildning. Samtidigt som Italien har förbättrat sig har flera av de jämförbara länderna upplevt bakslag. Tyskland hade t.ex. en utbildningsnivå på 12,9% 2024, medan Estland låg på 11%, Danmark på 10,4% och Finland på 9,6%. Kontrasten understryker Italiens oväntade ledarskap inom detta område.
Politiken bakom vändningen
Regeringen tillskriver en stor del av framstegen en rad reformer som införts under de senaste åren. Bland dessa finns programmen ”Agenda Sud” och ”Agenda Nord”, som syftar till att modernisera undervisningsmetoderna och kanalisera resurser till de mest missgynnade regionerna i landet.
Lika viktigt är det så kallade ”Caivano-dekretet”, som skärpte reglerna kring skolnärvaro och införde strängare konsekvenser för brott mot skolplikten. Kombinationen av incitament och verkställighet verkar ha gett påtagliga resultat, särskilt i områden som historiskt sett plågats av höga avhopp.
Effekterna är särskilt tydliga i södra Italien. Bara under läsåret 2024-2025 återvände cirka 8.000 elever i regionen Kampanien som tidigare hade hoppat av skolan till klassrummen. I stort sett har södra Italien uppvisat imponerande förbättringar: exklusive öarna har regionen nu en genomsnittlig andel elever som hoppar av skolan på 8,4 %. Kampanien har minskat sin andel från 19% 2020 till 9,7%, medan Kalabrien har uppnått en ännu mer dramatisk minskning – från 16,9% till 6,5%.
Dessa siffror tyder på att riktade insatser kan ge snabba resultat när resurser och politik anpassas på ett effektivt sätt.
Den ihållande utmaningen med integration
Trots den övergripande framgången pekar inte alla indikatorer i en positiv riktning. En av de mest akuta utmaningarna är fortfarande den höga avhoppsfrekvensen bland studenter med utländskt medborgarskap, som uppgick till 26,2% år 2025.
Även om detta är en förbättring från 30,1% 2022 är skillnaden jämfört med italienska elever – vars andel bara är 6,7% – fortfarande betydande. Skillnaden belyser de fortsatta svårigheterna med att integrera invandrarstudenter i utbildningssystemet, särskilt när språkbarriärer och socioekonomiska faktorer spelar in.
Utbildningsministeriet har erkänt problemet och har börjat genomföra riktade åtgärder. Bland annat har man investerat över 13 miljoner euro för att stärka undervisningen i italienska och anställt 1.000 specialiserade lärare som ska stötta nyanlända elever.
Även om dessa initiativ är ett steg i rätt riktning kommer det sannolikt att krävas fortsatta ansträngningar och långsiktiga strukturella lösningar för att överbrygga klyftan.
Strukturella luckor återstår att åtgärda
Andra kritiska frågor kvarstår under de övergripande siffrorna. Uppgifter från nationella utbildningsutvärderingar har redan pekat på betydande regionala skillnader, där skillnaderna mellan norra och södra Italien fortfarande är tydliga trots den senaste tidens framsteg.
Skillnaderna mellan könen kvarstår också, där manliga studenter är mer benägna att lämna skolan i förtid än sina kvinnliga motsvarigheter. Dessutom finns det en växande oro för så kallade ”implicita avhoppare” – elever som stannar kvar i skolan men som inte uppnår grundläggande färdigheter.
Faktum är att nästan en av tio elever som gick sista året på gymnasiet förra året inte nådde upp till minimikraven i italienska, matematik och engelska. I kombination med dem som lämnar skolan i förtid utgör detta bredare mått på bristande engagemang i utbildningen fortfarande en betydande andel av elevpopulationen.
En framgång att konsolidera
Italiens resultat när det gäller att minska antalet elever som lämnar skolan i förtid är utan tvekan betydande och utgör ett sällsynt fall där landet inte bara uppfyller de europeiska riktmärkena utan även överträffar dem före utsatt tid.
Utmaningen ligger nu i att bibehålla – och eventuellt förbättra – dessa resultat. Hållbara investeringar, fortsatt policyinnovation och ett starkare fokus på inkludering kommer att vara avgörande för att säkerställa att de framsteg som hittills gjorts blir ett permanent inslag i det italienska utbildningssystemet snarare än en tillfällig framgång.
I slutändan blir de tomma skrivbord som en gång symboliserade ett systemiskt problem allt mindre vanliga. Den uppgift vi har framför oss är att se till att de försvinner för gott.
Alessandro Fiorentino