Subscribe
Klockan var strax efter midnatt i Italien när Operation “Midnight Hammer” plötsligt förändrade den geopolitiska balansen i Mellanöstern. Den amerikanska räden mot Irans kärnkraftsanläggningar – Fordow, Natanz och Isfahan – slog till mot hjärtat av den islamiska republikens atomprogram och lämnade efter sig ett spår av spänning, strategisk tvetydighet och hot om global upptrappning. USA återgick till kraftfulla åtgärder i hjärtat av Iran och lierade sig militärt med Israel, som redan var engagerat i en aldrig tidigare skådad offensiv efter år av hybridkrigföring.
Operationen markerar den mest dramatiska punkten i en flera månader lång upptrappning mellan Iran och Israel, men väcker också djupa frågor om Washingtons verkliga avsikter, Teheranregimens bräcklighet och den mycket reella möjligheten att konflikten kan expandera regionalt – om inte globalt.
Det amerikanska anfallet: Kirurgisk, men ändå förödande
“Midnight Hammer” var ett minutiöst planerat uppdrag som följdes i direktsändning av president Donald Trump och hans främsta militära rådgivare. Stealth B-2-bombplan, som skickades upp från amerikanska baser, genomförde den längsta stridsflygningen sedan den 11 september 2001, med tankning i luften och luftkorridorer som enligt uppgift hade röjts av tidigare israeliska attacker i sydvästra Iran.
Fordow var det primära målet: satellitbilder visar stora kratrar och förseglade ingångar. Natanz och Isfahan – båda viktiga för Irans nukleära infrastruktur – träffades också med precision. Försvarsminister Pete Hegseth kallade operationen för “en total framgång” och noterade att endast militära kärnkraftsstrukturer var måltavlor. Det civila kärnkraftverket i Bushehr skonades avsiktligt, vilket förstärkte USA:s budskap om riktade åtgärder snarare än fullskaligt krig. Internationella atomenergiorganet (IAEA) bekräftade senare att det inte hade förekommit något radioaktivt läckage.
Men den kanske mest kontroversiella aspekten av anfallet är att Teheran kan ha blivit varnat i förväg. Amerikanska källor hävdar att detta var en strategisk signal – en avskräckande handling, inte en förstörelse – som inte bara riktade sig till Iran utan även till Moskva och Peking: Amerika har kapaciteten, viljan och den politiska djärvheten att slå till på djupet.
Trumps strategiska tvetydighet: Dialog eller regimskifte?
Trots officiella uttalanden som betonade återhållsamhet blev operationens verkliga natur tydligare under de följande dagarna. President Trump återupplivade sloganen “MIGA – Make Iran Great Again” och lanserade öppet idén om ett regimskifte. Det var en dramatisk tonförändring som till och med överraskade vicepresident J.D. Vance, som bara några timmar tidigare hade förklarat att USA “inte var i krig med Iran, bara med dess kärnvapenprogram”.
Vita husets blandade budskap har underblåst diplomatisk förvirring. Samtidigt som förhandlingar enligt uppgift pågick i Rom och Muscat var de amerikanska bombplanen redan i luften. Ur Teherans perspektiv var detta inget mindre än “ett svek mot diplomatin”, sade Esmaeil Baqaei, talesperson för det iranska utrikesministeriet. Det verkar som om Washingtons strategi är en flyktig cocktail av avskräckning och provokation, där man använder både morot och piska – och riskerar en okontrollerbar upptrappning.
Israels roll: Bundsförvant, arkitekt och katalysator
Bakom den amerikanska operationen ligger Israels omisskännliga inflytande. Under de senaste tio dagarna har Tel Aviv lanserat en av sina mest aggressiva kampanjer på årtionden: mord på kärnvapenforskare, riktade mot höga befälhavare för revolutionsgardet och attacker mot missilbaser och radarsystem. Israeliska flygplan och drönare har tagit sig in i det iranska luftrummet med en lätthet som starkt tyder på en djup Mossad-infiltration inom den iranska statsapparaten.
Premiärminister Benjamin Netanyahu hyllade Trumps “modiga beslut” och förklarade att “Amerika har gjort vad inget annat land i världen skulle våga göra”. Men bakom retoriken döljer sig en genomtänkt strategi: Israel är fast beslutet att avveckla Irans kärntekniska program, eliminera ayatollornas hot och skapa en ny era av fredsavtal med sunnimuslimska Gulfstater – vilket stärker den Iranfientliga axeln.
Teheran under attack: Mellan stolthet, hämnd och osäkerhet
Irans inledande svar har varit begränsat men illavarslande. Timmarna efter den amerikanska attacken avfyrade Teheran missiler mot Israel, vilket orsakade strömavbrott och utlöste sirener för luftangrepp i Tel Aviv och Jerusalem. Minst 10 medlemmar av revolutionsgardet dödades i israeliska flygräder mot Yazd-provinsen, vilket fick Irans elitstyrka att lova att “vårt krig börjar nu”.
Men den djupare krisen utspelar sig inom Irans ledarskap. Högsta ledaren Ayatollah Ali Khamenei, som i flera dagar varit gömd i en bunker som enligt uppgift var känd av amerikansk och israelisk underrättelsetjänst, dök upp igen med en propagandapost med hämndtema. Hans auktoritet verkar dock vara skakad: enligt *The New York Times* har han redan valt ut en lista med präster som potentiella efterträdare, medan några av Irans högsta tjänstemän – inklusive tidigare presidenter – enligt uppgift inte har kunnat nå honom direkt.
Möjligheten till vedergällning från sovande celler i USA är inte längre teoretisk. NBC rapporterar att Teheran, via en mellanhand vid G7-toppmötet i Kanada, varnade Trump för att en amerikansk attack skulle utlösa inhemska repressalier.
Krigets långa skugga: Globala risker och framtidsscenarier
Den amerikanska attacken har på nytt väckt farhågor om ett regionalt – eller till och med globalt – krig. Teherans vedergällningsalternativ sträcker sig från att stänga Hormuzsundet (genom vilket en tredjedel av världens olja flödar), till att rikta in sig på amerikanska baser i Irak, Syrien och Gulfen, till att inleda cyberattacker eller asymmetrisk terrorism i Europa eller USA.
Vart och ett av dessa svar medför enorma risker. Det interna trycket på Khamenei ökar dock: den allmänna opinionen i en nation som redan är förödd av sanktioner och ekonomisk kollaps kräver en stark reaktion. Den högste ledarens isolering – bevakad av en hemlig elitenhet som inte ens är känd av de högsta revolutionsgardisterna – försvårar dock allvarligt den strategiska samordningen.
FN:s säkerhetsråd har sammanträtt på Teherans begäran, men den globala diplomatiska trögheten kan leda till att konflikten får fortgå okontrollerat. “Midnight Hammer” var tänkt som en begränsad operation som skulle avskräcka Iran från att utveckla kärnvapen. Men Trumps stridslystna retorik och Teherans instabilitet kan nu driva regionen – och världen – mot en mycket farligare fas.
En region på randen
Ytterligare komplicerande är Rysslands och Kinas roll, som båda fördömde den amerikanska attacken. Moskva meddelade att man har pågående kontakter med den amerikanska regeringen men antydde samtidigt att man kan komma att ge logistiskt stöd till Iran om eskaleringen fortsätter. Peking å sin sida krävde ett extra FN-sammanträde och anklagade Washington för att “underminera den globala stabiliteten”.
Inom den arabiska sunnivärlden var reaktionerna mer måttfulla. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain uttryckte “oro” men avstod från att fördöma. Privat har säkerhetstjänstemän enligt uppgift välkomnat tillslaget som ett slag mot deras långvariga regionala rival. Den strategiska sunnitisk-israeliska inriktningen fortsätter att fördjupas – en sällsynt intressekonvergens som bygger på delad fientlighet mot Iran.
Europa är splittrat. Storbritannien stödde USA:s agerande, medan Frankrike och Tyskland betecknade det som “oproportionerligt” och “destabiliserande”. Italiens premiärminister Giorgia Meloni sammankallade sitt nationella säkerhetsråd, medan utrikesminister Antonio Tajani varnade för att “detta utsätter Europa för indirekta risker – även på energifronten”.
Nu vänds alla blickar mot Teheran. Iran är skadat men inte trasigt. Trump har visat att han är villig att gå över röda linjer. Frågan är vem som kommer att stoppa denna spiral innan den blir ostoppbar?
Avskräckning eller förspel till krig?
“Midnight Hammer” var utformad som ett budskap – en styrkedemonstration som skulle avskräcka Iran från att fullfölja sina kärnvapenambitioner. Men efterspelet har avslöjat de strategiska motsägelserna i den amerikanska politiken, den iranska regimens flyktighet och de globala institutionernas oförmåga att begränsa en kris i spiral.
Den viktigaste frågan är inte längre om Iran kommer att slå tillbaka – utan när och hur. Världen ser oroligt på när Mellanöstern rör sig allt närmare avgrundens rand. I denna bräckliga maktbalans konvergerar diplomati, avskräckning och förstörelse in i en ny farlig fas. Midnattshammaren har fallit. Ekot har bara börjat.