G7 i Kanada: Mellan diplomati och strategiska frakturer

G7:s utrikesministermöte, som nyligen hölls i södra Ontario med Kanada som värdland, ägde rum i ett internationellt sammanhang som präglades av djupa politiska och strategiska skiljelinjer. Diskussionerna fokuserade på tre globala frågor: kriget i Ukraina, den humanitära och politiska krisen i Gaza samt den handels- och tullpolitik som drivs av den amerikanska administrationen. Men mer än en demonstration av enighet mellan de stora industrialiserade demokratierna, belyste toppmötet de växande skillnaderna mellan USA och dess historiska allierade. Toppmötet, som leddes av Kanadas utrikesminister Anita Anand, samlade företrädare för USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Europeiska unionen samt ett antal inbjudna länder som Australien, Brasilien, Indien, Saudiarabien, Mexiko, Sydkorea, Sydafrika och Ukraina. USA:s utrikesminister Marco Rubio, som representerade president Donald Trump, betonade USA:s nationella säkerhet som den främsta prioriteringen i amerikansk utrikespolitik, vilket väckte missnöje bland andra deltagare som oroade sig för Washingtons alltmer ensidiga hållning.

HANDELSSPRICKAN MELLAN USA OCH KANADA

En av de främsta orsakerna till spänningarna är försämringen av de bilaterala relationerna mellan USA och Kanada, som historiskt sett har kännetecknats av ett nära ekonomiskt och militärt samarbete. Trumpadministrationens införande av tullar på kanadensisk import har utlöst ett klimat av växande misstro. Den utbredda uppfattningen är dock att Washington nu prioriterar sina egna nationella ekonomiska intressen framför multilateralt samarbete. Denna trend innebär utmaningar för Kanada som, trots att landet är medlem i G7 och historiskt sett allierat med USA, för närvarande befinner sig i en ambivalent position: å ena sidan behovet av att bevara de ekonomiska banden med sin amerikanska partner, å andra sidan önskan att försvara sin politiska och kommersiella självständighet.

VIKTEN AV INTERNATIONELLA KRISER: UKRAINA OCH GAZA

Utöver de ekonomiska tvisterna hade G7 att hantera två geopolitiska kriser som håller på att förändra den globala balansen: kriget i Ukraina och konflikten i Gaza. Båda frågorna belyste hur USA:s ledarskap nu ifrågasätts bland dess allierade. När det gäller Ukraina deltog Ukrainas utrikesminister vid toppmötet, och han välkomnades som en prioriterad samtalspartner. Europeiska länder, i synnerhet Storbritannien, tillkännagav nya stödpaket, inklusive ett brittiskt bidrag på tretton miljoner pund avsett att reparera ukrainsk energiinfrastruktur som skadats av ryska attacker. Kanada uttryckte ett liknande åtagande, ett tecken på samordning mellan europeiska och nordamerikanska allierade som dock inte alltid överensstämmer med USA:s prioriteringar. Trumpadministrationen har, samtidigt som den fortsätter att uttala sitt stöd för Kiev, visat en mer försiktig och förhandlingsinriktad attityd. Denna hållning har väckt oro bland G7-partnerna, som befarar att trycket mot Ryssland kommer att försvagas. Medan de europeiska länderna trycker på för en fast politik verkar Washington föredra ett pragmatiskt förhållningssätt, som ligger närmare logiken med inneslutning än avskräckning. Denna skillnad undergräver G7:s förmåga att visa upp en enad front mot Moskva. I Mellanöstern är situationen ännu mer komplex, med det amerikanska initiativet för en vapenvila i Gaza som främjas direkt av Trump. Kanada, Frankrike och Storbritannien har uttryckt sin avsikt att erkänna en palestinsk stat även om det inte finns någon slutgiltig lösning på konflikten mellan Israel och Palestina, vilket står i kontrast till Washingtons försiktiga och villkorade hållning. Klyftan är fortfarande tydlig mellan den amerikanska visionen, som är centrerad kring Israels strategiska intressen, och den europeiska, som är mer uppmärksam på den humanitära dimensionen och behovet av regional politisk balans.

DEN KONTROVERSIELLA FRÅGAN OM FÖRSVARSUTGIFTER

Ett annat konfliktområde är USA:s krav på militärutgifter. President Trump har bett NATO-partnerna – de flesta av dem G7-medlemmar – att avsätta 5 procent av sin bruttonationalprodukt till försvaret. Detta är betydligt högre än det tidigare åtagandet om 2 procent som man kommit överens om inom NATO. Många länder, däribland Kanada och Italien, har uttryckt svårigheter med att uppfylla denna begäran, som de anser vara ohållbar på medellång sikt. Kanada har satt upp ett mål om att nå 5 procent av BNP till 2035, men åtagandet framstår som mer symboliskt än konkret. Det amerikanska förslaget speglar en önskan att flytta en del av den finansiella bördan för kollektiv säkerhet från USA till dess allierade, men det riskerar att fördjupa interna motsättningar och undergräva den atlantiska solidariteten. I det här sammanhanget är den enda allierade som helt verkar ställa sig bakom den amerikanska strategin Japan, som trots att landet inte är medlem i Nato har ökat sina militärutgifter avsevärt i en ansträngning mot Kina och Nordkorea.

DEN SVÅRA BALANSEN MELLAN LEDARSKAP OCH SAMARBETE

Toppmötet i Kanada belyste därmed en dynamik av växande fragmentering inom G7. Även om USA fortsätter att utgöra alliansens politiska och militära tyngdpunkt ifrågasätts dess ledarskap alltmer, särskilt när det tar sig uttryck i ensidiga påbud. Rubios uttalade prioritering att ”sätta amerikanernas säkerhet först” sammanfattar effektivt filosofin i den nuvarande amerikanska utrikespolitiken: en vision där nationella intressen går före alla multilaterala överväganden. Detta synsätt krockar med andra medlemmars synsätt, som ser G7 som ett verktyg för globalt samarbete och inte som en förlängning av Washingtons strategier. Spänningen gäller inte bara konkret politik, utan också själva uppfattningen om den internationella ordningen. För Europa och Kanada kräver global stabilitet kompromisser, multilateralism och långsiktiga diplomatiska investeringar, medan Trumps USA prioriterar att uppnå omedelbara fördelar för den nationella säkerheten och ekonomin, även till priset av att försvaga de internationella institutionerna.

MOT ETT FRAGMENTERAT G7?

Den bild som framträder efter toppmötet i Kanada är ett G7 som plågas av växande spänningar och en känsla av osäkerhet om dess förmåga att effektivt påverka viktiga globala frågor. Avsaknaden av en gemensam linje i Gazafrågan, ojämna försvarsåtaganden, skillnader i handelspolitiken och USA:s växande självsäkerhet ger en bild av strategisk splittring. Den allians som en gång representerade västvärldens politiska och ekonomiska kärna verkar nu vara engagerad i en svår omdefinieringsprocess. Uppkomsten av nya globala aktörer – som Indien, Brasilien och Saudiarabien, som bjudits in till toppmötet – signalerar att G7 inte längre är det enda beslutsfattande centret i den industrialiserade världen. I detta scenario kommer USA:s förmåga att utöva ledarskap att bero på dess vilja att erkänna sina partners självständighet och återgå till en logik med balanserat samarbete.

EN NY BALANS SKA BYGGAS

G7:s utrikesministermöte i Kanada gav en vältalig inblick i det aktuella läget för de transatlantiska relationerna. USA behåller visserligen sin dominerande roll, men måste nu förhålla sig till att allt fler allierade inte tolererar en ensidig politik. Kanada, Europa och Japan försöker förena behovet av att samarbeta med Washington med önskan att bevara en marginal av självständighet i beslutsfattandet. G7 står därmed inför en dubbel utmaning: å ena sidan att bibehålla sin relevans i en multipolär värld, å andra sidan att återuppbygga en intern balans baserad på ömsesidigt förtroende och en gemensam vision. Krishanteringen i Ukraina och Gaza, handelspolitiken – med tullar som fortsätter att skaka europeiska och globala aktiemarknader – och frågan om försvarsutgifter kommer att bli de avgörande testen på om gruppen kommer att kunna övervinna de nuvarande sprickorna eller om spänningen mellan amerikanskt ledarskap och multilateralt samarbete tvärtom kommer att markera början på en långsam nedgång för G7 som en sammanhållen politisk aktör på den internationella scenen.