Järnladyn, 1925-2025

Margaret Thatcher föddes den 13 oktober 1925. Passande nog firar tankesmedjan New Direction i Bryssel hennes hundraårsdag i Rom den 11 december och delar ut det första Margaret Thatcher-priset. Jag träffade Thatcher vid flera tillfällen, bland annat på middagar som anordnades av Young Conservatives i London och Heritage Foundation i Washington DC, och på cocktailpartyn i överhuset i Westminster Palace och på Estlands ambassad i London. Men det var först vid en middag i London den 5 oktober 2002 som jag fick tillfälle att föra en verklig diskussion med henne. När hon hörde att jag var från Island gratulerade hon mig till att mitt land inte var medlem i Europeiska unionen, som hon hade blivit alltmer kritisk till. Hon tillade att ett problem med Europeiska unionen var att många människor på kontinenten aldrig hade förstått den brittiska traditionen med frihet under lagarna. Thatcher var en snygg kvinna av medellängd, med strålande stålblå ögon, oklanderligt klädd och med sitt mörkblonda hår perfekt uppsatt. Hon hade en stark närvaro och var mer benägen att prata än att lyssna. Av de två kända skådespelerskor som har porträtterat henne på vita duken var Gillian Anderson mest lik henne, medan Meryl Streep bättre fångade hennes offentliga personlighet.

Frihet enligt lagen

Thatchers kommentar till mig om den engelska traditionen av frihet under lagarna var djupgående. Ett begränsat styre hade långsamt utvecklats i England, med Magna Carta 1215, parlamentets seger över kungen 1646 och den blodlösa revolutionen 1688. På kontinenten hade kungarna däremot tagit över den absoluta makten i de flesta länder, inte minst Ludvig XIV av Frankrike. Den engelske historikern George Macaulay Trevelyan bad en gång sina läsare att föreställa sig att 1600-talets kamp mellan kung och parlament hade slutat annorlunda. ”Strömmen av europeiskt tänkande och praxis, som går hårt mot despotism, skulle ha dragit med sig England i strömmen”, skrev han. ”England skulle då bara ha blivit en avlägsen del av Europas statssystem. Senare hade den franska revolutionen 1789 inte försökt begränsa kungarnas absoluta makt, utan snarare överföra den till självutnämnda representanter för folket. Detta ledde till terror, en militärdiktatur och de blodiga Napoleonkrigen. Det är också en nedslående tanke att det våren 1941 bara fanns sex demokratier i Europa: Storbritannien, Irland, Island, Sverige, Finland och Schweiz. Storbritannien kämpade ensamt mot nazisterna.

Framgångsrika reformer

Thatcher var student vid Oxford när Vägen till träldom av Friedrich A. von Hayek kom ut 1944, och den gjorde ett stort intryck på henne. Hon var också en flitig läsare av Hayeks övriga verk. Strax efter att hon 1975 valts till ledare för det konservativa partiet deltog hon i ett möte på partiets forskningsavdelning. När en av deltagarna nämnde ”medelvägen” sträckte hon sig ner i sin portfölj, tog fram The Constitution of Liberty av Hayek, höll upp den, slog ner den på bordet och utropade: ”Det här är vad vi tror på”. När Thatcher blev premiärminister 1979 genomförde hon ett ambitiöst och i slutändan framgångsrikt program för stabilisering, liberalisering och privatisering. Hon avslöjade den arbetslöshet som dittills hade varit dold i olönsamma företag med statliga subventioner, ”kapitalismen i syrgastältet”, som Joseph Schumpeter träffande uttryckte det. Hennes ideal var en aktieägande demokrati där varje medborgare hade en andel.

Lyckan gynnar den modige

Jag studerade vid Oxford i början av 1980-talet. När en av mina lärare, rättsfilosofen Ronald Dworkin, under en föreläsning gav henne skulden för den ökade arbetslösheten, räckte jag upp handen och frågade: ”Men beror inte arbetslösheten på kort sikt på en oflexibel arbetsmarknad, och kommer den inte att minska på lång sikt genom ekonomisk tillväxt? Dworkin svarade med ett brett leende: ”Men det tar bara så lång tid. Faktum är att kort därefter började ekonomin växa och arbetslösheten sjönk. Som den romerske dramatikern Terence konstaterade: ” Fortes fortuna adiuvat ”, ”Lyckan står de modiga bi”.