Europas motförslag för Ukraina: En omvänd spegelbild

Hur EU:s 24-punktsplan skiljer sig kraftigt från USA:s och Rysslands ramverk och överensstämmer med Kievs viktigaste krav

Europeiska unionen har presenterat ett utkast till fredsförslag för Ukraina som utgör ett medvetet och substantiellt alternativ till den plan som USA:s tidigare president Donald Trump har lagt fram. Även om EU:s dokument innehåller 24 punkter – fyra färre än den amerikanska motsvarigheten – ligger skillnaden inte i längden utan i filosofi, prioriteringar och politiska konsekvenser. Där USA och Ryssland sökte en förhandlad kompromiss som balanserade territoriell kontroll och säkerhetsgränser, positionerar sig den europeiska motplanen som ett starkt stöd för Ukrainas suveränitet, säkerhet och långsiktiga självständighet.

Fem av de 24 punkterna ägnas åt det som Bryssel anser vara den viktigaste utgångspunkten för varje politisk process: ett fullständigt, ovillkorligt eldupphör och ett robust system för att övervaka överträdelser. Övervakningsmekanismen skulle involvera både amerikanska och europeiska tjänstemän, vilket återspeglar en övertygelse om att stabiliteten måste garanteras av en bred koalition av västerländska partners snarare än genom bilaterala arrangemang som riskerar att gynna Moskva. Detta insisterande på internationell övervakning markerar en avvikelse från mer transaktionella tillvägagångssätt, med betoning på ansvarighet, öppenhet och skapandet av en verifierbar säkerhetsmiljö på plats.

Humanitära frågor utgör den andra stora pelaren i den europeiska planen. Tre specifika punkter behandlar återlämnandet av ukrainska barn som tagits från sina familjer, genomförandet av en fångutväxling alla mot alla – inklusive civila – och organiseringen av övervakade återföreningar för familjer som separerats längs kontaktlinjen. Dessa bestämmelser är inte perifera: de återspeglar EU:s uppfattning att en varaktig fred måste börja med att den mänskliga värdigheten återställs och att krigets mest personliga orättvisor rättas till. Till skillnad från förslag som prioriterar en snabb politisk lösning framför sociala reparationer, placerar det europeiska ramverket humanitär gottgörelse i hjärtat av sin fredsarkitektur.

Det mest omfattande – och politiskt viktiga – avsnittet omfattar 12 punkter som rör Ukrainas suveränitet och säkerhetsgarantier. Det är här som avvikelsen från Trump-planen blir omisskännlig. EU avvisar uttryckligen idén om ukrainsk neutralitet, en central del av det amerikansk-ryska förslaget, och hävdar istället att Kiev måste behålla den suveräna rätten att bestämma sina allianser. I planen ingår ett åtagande från Ukrainas allierade att ingripa till landets försvar i händelse av förnyad aggression, med principen om kollektivt försvar i NATO:s artikel 5 som förebild. Även om det inte rör sig om ett formellt medlemskap innebär detta ramverk bindande skyldigheter som avsevärt skulle stärka Ukrainas avskräckande ställning.

Det europeiska dokumentet avvisar också Rysslands krav på att införa ett tak för storleken på Ukrainas väpnade styrkor – en annan viktig skillnad jämfört med den amerikanska planen. Enligt Bryssel skulle en begränsning av Ukrainas militära kapacitet undergräva landets förmåga att försvara sig och skapa ett prejudikat som belönar tvång. När det gäller frågan om en NATO-anslutning upprepar EU en gammal princip: beslut om utvidgning tillhör enbart alliansens medlemmar, inte externa aktörer. Detta uttryckliga förnekande av Moskvas vetorätt är ett av de tydligaste uttrycken för EU:s engagemang för Ukrainas suveräna självständighet.

Territoriella frågor illustrerar ytterligare klyftan. Även om den europeiska planen erkänner realiteterna på marken, erkänner den inte Rysslands suveränitet över de ockuperade territorierna och kräver inte heller att Ukraina ska avstå från de återstående fria områdena i Donbas. Detta står i skarp kontrast till

Trump-planen, som innebar ett de facto accepterande av rysk kontroll i utbyte mot en omedelbar nedtrappning. EU förkastar också det amerikanska förslaget att dela upp den energi som produceras av kärnkraftverket i Zaporizjzja mellan Ryssland och Ukraina. För EU är principen otvetydig: anläggningen måste återlämnas till Kiev, både av juridiska skäl och av säkerhetsskäl.

Den sista delen av det europeiska motförslaget handlar om återuppbyggnad – en fråga som har blivit alltmer angelägen i takt med att krigets ekonomiska och infrastrukturella kostnader ökar. EU:s plan innebär att om Ryssland vägrar att betala skadestånd ska återuppbyggnaden finansieras genom frysta ryska tillgångar i Europa. Detta tillvägagångssätt signalerar en beredskap att utnyttja finansiella instrument som redan står under EU:s kontroll samtidigt som det juridiska argumentet att Ryssland bär ansvar för de skador som landet har orsakat bibehålls.

Sammantaget är EU:s 24-punktsplan inte bara ett diplomatiskt alternativ – det är ett strategiskt uttalande. Den är i linje med Kievs kärnkrav, avvisar eftergifter som skulle institutionalisera ryska vinster och skisserar ett ramverk för säkerhet, rättvisa och återuppbyggnad som är förankrat i internationell rätt. Långt ifrån att spegla USA:s och Rysslands plan vänder det europeiska förslaget upp och ner på den och erbjuder en väg framåt som prioriterar suveränitet framför ändamålsenlighet och principer framför pragmatism.

Alessandro Fiorentino