Tillverkad i Västsahara

En parlamentsomröstning som avslöjade Europas förkastningslinjer

Det finns dagar då EU:s högtravande deklarationer om enighet, laglighet och gemensamma mål kolliderar med maktpolitikens hårda, obevekliga verklighet. Förra veckans omröstning i Europaparlamentet om märkningen av jordbruksprodukter från Västsahara var en sådan dag – ett ögonblick då Spanien tvingades inse hur lite landets nationella intressen försvaras i Bryssel och hur katastrofalt dess egen regering agerar när det handlar om vår suveränitet, våra jordbrukare och vår strategiska roll i Maghreb.

På ytan verkar konflikten vara teknisk: hur ska stormarknader märka tomater och meloner som odlats i Västsahara? Men bakom denna torra, byråkratiska fråga döljer sig en mycket djupare strid om Spaniens inflytande, maktbalansen i södra Medelhavsområdet och den bredare kampen mellan europeisk integritet och politiska påtryckningar från en stat utanför EU.

Lagen var tydlig – men Bryssel valde politik i stället

Juridiskt sett borde frågan ha varit avgjord. I oktober 2024 meddelade Europeiska unionens domstol en slutgiltig dom i mål C-399/22 och klargjorde – på ett språk som inte ens diplomater kan vrida och vända på – att Västsahara är ett separat och avskilt territorium från Marocko enligt internationell rätt. Därför måste alla jordbruksprodukter som odlas där märkas på ett öppet och ärligt sätt med att de kommer från Västsahara. Domstolen betonade till och med att varje annan beteckning skulle vilseleda konsumenterna och strida mot EU:s regler om ursprungsmärkning. Budskapet kunde inte ha varit tydligare.

Ändå har tydlighet aldrig varit ett hinder för Bryssel när geopolitisk bekvämlighet står på spel. Efter en omgång diskreta förhandlingar med Rabat utarbetade Europeiska kommissionen en delegerad förordning som skulle göra det möjligt för produkter från Västsahara att komma in på EU-marknaden under marockanska regionala namn – Laayoune-Sakia El Hamra och Dakhla-Oued Eddahab – namn som knappt någon europeisk konsument skulle kunna känna igen och som elegant raderar den politiska verkligheten med marockansk kontroll över ett omtvistat territorium. Detta var inte ett troget genomförande av ett domstolsbeslut. Det var en politisk lösning.

Ett sällsynt ögonblick av partiöverskridande upprördhet i AGRI

När kommissionen kallades inför Europaparlamentets jordbruksutskott den 20 november brast fasaden nästan omedelbart. Ledamöter från hela det politiska spektrumet – konservativa, suveränister, gröna, till och med vänstern – reagerade med ovanlig och kraftfull enhällighet. De anklagade kommissionen för att ignorera domstolen, vilseleda konsumenterna, böja sig för marockanska påtryckningar och skriva om EU-lagstiftningen för att tjäna ett tredjeland.

Deras indignation ökade när kommissionens representant lugnt medgav att undantaget från EU:s regler var resultatet av förhandlingar med Marocko och inte ett försök att respektera domstolens dom. Hon beskrev till och med Västsahara som ”en del av ett land”, en formulering som strider mot FN:s och EU-domstolens ståndpunkt och även mot kommissionens egna juridiska argument i tidigare rättstvister.

Med tanke på denna kritik kunde man ha förväntat sig att parlamentet skulle blockera åtgärden när den nådde omröstningen i plenum.

En röst gjorde skillnad – och den kom från Spanien

Invändningen mot kommissionens förordning fick ett överväldigande stöd: 359 ledamöter röstade för att riva upp den delegerade akten. Men det behövdes 360. Invändningen avslogs med en rösts övervikt. Och den enda rösten kom från Spanien – eller snarare från företrädarna för Sánchez regering.

Spaniens socialdemokratiska ledamöter röstade nästan enhälligt för att rädda kommissionens uppgörelse. I det avgörande ögonblicket, när vårt lands intressen stod på spel, när EU-rätten stod på spel, när parlamentets integritet ifrågasattes, valde den spanska socialdemokratiska delegationen Rabats och Bryssels sida, inte Spaniens.

Kontrasten till resten av Spaniens politiska representation i Europa kunde inte ha varit tydligare. Ledamöterna från Vox inom gruppen Patrioter för Europa, Partido Popular inom Europeiska folkpartiet och de spanska företrädarna för de europeiska konservativa och reformisterna – ledamöterna Nora Junco och Diego Solier – stod fast vid Spaniens strategiska intressen. Deras röster försvarade våra jordbrukare, vår rättsordning och vår geopolitiska position i Maghreb. I det ögonblicket blev de de enda spanska röster som var villiga att i Bryssel säga det som alla spanjorer redan vet: Europas beslut om Marocko är mycket viktiga, och Spanien får inte behandlas som en eftertanke.

Spaniens långvariga intresse för Maghreb

För att förstå betydelsen av denna omröstning måste man förstå Spaniens bestående nationella intressen i regionen. Som en Medelhavsmakt med djupa historiska, kulturella och politiska band till Västsahara har Spanien all anledning att behålla inflytande i territorier som en gång formade landets södra gräns. Ännu viktigare är att Spanien har ett inneboende strategiskt intresse av att motverka Marockos växande självsäkerhet. Den marockanska staten har upprepade gånger visat att den kommer att använda migrationsströmmar, diplomatiska påtryckningar och ekonomiska påtryckningar för att främja sina mål. Ett starkare och mer självständigt Västsahara försvagar Marockos dominans i regionen och utökar Spaniens manöverutrymme. Detta har alltid varit Spaniens geopolitiska logik – fram till dess att den nuvarande regeringen övergav den.

EU:s strukturella problem: medlemsstater och tredjeländer konkurrerar inte på lika villkor

Det som hände i Bryssel avslöjar också en djupare dysfunktion i Europeiska unionen. Vi uppmuntras ständigt att tro att EU agerar på grundval av principer, opartiskhet och gemensamma intressen. Men så fort nationella prioriteringar kolliderar försvinner den europeiska idealismen. Frankrike, vars diplomatiska och säkerhetspolitiska förbindelser med Marocko är långvariga och djupt rotade, utövade sitt traditionella inflytande. Kommissionen, som var mycket känslig för Paris och angelägen om att bevara samarbetet med Rabat, anslöt sig till denna ståndpunkt. Spanien, under sin nuvarande ledning, misslyckades med att ens försöka hävda sig.

Och låt oss vara tydliga: Frankrike har full rätt – ja, till och med skyldighet – att driva sitt eget nationella intresse i Maghreb. Ingen fransk ledare, vare sig vänster eller höger, har någonsin låtsats något annat. Det är just därför som franska konservativa och patrioter röstade mot spanska konservativa och patrioter. Problemet är inte att Frankrike försvarar sina strategiska prioriteringar, utan att dessa konkurrerande nationella agendor oundvikligen kolliderar, vilket sätter ett hårt tak för den europeiska integrationen och avslöjar gränserna för Bryssels politiska projekt. När medlemsstaterna drar åt olika håll upphör EU att fungera som en union och återgår till att vara en arena för konkurrerande suveräniteter. Det som gör detta fall särskilt oroande för Spanien är att vår egen regering inte alls försvarar det spanska nationella intresset, utan i stället har anpassat sig till en institutionell kultur inom EU som agerar som om Spaniens väljare är underordnade kommissionens preferenser – och i förlängningen Rabats och Paris intressen.

Detta är den obekväma sanningen: när EU var tvunget att välja mellan Marocko och Spanien valde man Marocko. När man var tvungen att välja mellan rättslig integritet och politisk bekvämlighet valde man bekvämlighet. Och när Spanien behövde en regering som förstod frågans strategiska implikationer, fann man sig inte representerad.

En röst förlorad av en, en lärdom inristad i sten

Invändningen må ha förkastats med en enda röst, men den politiska innebörden av episoden kunde inte vara tydligare. Spanien har permanenta intressen i Maghreb som kräver styrka, kontinuitet och allvar. En regering som vägrar att försvara dessa intressen överger mer än en politik – den överger Spanien. Och en europeisk union som tillåter tredje land att utforma interna regler på bekostnad av en av sina egna medlemmar undergräver sin egen trovärdighet.

Ändå finns det anledning till hopp. Spanien är inte utan försvarare. I Bryssel var det våra konservativa företrädare som stod upp för vår suveränitet och vår strategiska plats i Medelhavsområdet. De förstod det som regeringen vägrar att erkänna: Spanien har inte råd att vara en passiv åskådare i sin egen geopolitiska miljö.

Spanien förtjänar en regering som är fast besluten att försvara landets roll i Maghreb. Europa förtjänar institutioner som försvarar européer, inte tredjeländer. Till dess att den dagen kommer kommer Spaniens konservativa – eller ännu hellre patrioter, för det är ingen förutsättning att vara konservativ för att vara patriot – i Europaparlamentet och på hemmaplan att förbli väktare av vårt nationella intresse.