De böter på 120 miljoner euro som X ålagts är ett tecken på att Europa håller på att förlora sin digitala neutralitet

De böter på 120 miljoner euro som X ålagts är inte bara en teknisk tvist: de avslöjar det godtycke med vilket Bryssel tillämpar lagen om digitala tjänster och omvandlar ett verktyg som skapats för att säkerställa öppenhet till en politisk makt som kan påverka den europeiska digitala pluralismen.

Europa, som påstår sig reglera det globala digitala ekosystemet med lagens auktoritet, riskerar alltmer att glida in i det politiska godtyckets sfär. De böter på 120 miljoner dollar som Europeiska kommissionen ålade X – de första i Digital Services Act historia – innebär inte bara en teknisk tvist med en plattform. Det öppnar upp en kulturell skiljelinje som påverkar själva uppfattningen om Europa som ett område med frihet, pluralism och rättssäkerhet.

Poängen är inte Musk. Poängen är hur och varför Bryssel valde att rikta in sig på en enskild aktör med ett niosiffrigt bötesbelopp baserat på överträdelser som är vagt definierade, tolkningsbara och omätbara. Och det är här som gruppen Europeiska konservativa och reformister gör ett kraftfullt inlägg.

En DSA som glider mot godtycklighet

Ställningstagandet från ledamöterna Nicola Procaccini och Patryk Jaki, medordförande i ECR-gruppen, är otvetydigt. De menar att kommissionens beslut avslöjar strukturella problem i hur DSA tolkas och tillämpas. Detta är inte en teknisk fråga, utan ett politiskt larm. Procaccini, som rapporteras i parlamentsgruppens officiella uttalande, konstaterar att när Bryssel ålägger böter på 120 miljoner dollar för överträdelser som ”definieras i vaga och mycket subjektiva termer”, uppstår ett legitimt tvivel om beslutets proportionalitet och neutralitet. Han tillägger en avgörande punkt: ”En digital rättighet utan rättssäkerhet riskerar att bli ett instrument för politiskt godtycke.” Detta är inte ett angrepp på reglering. Det är en attack mot bristen på tydliga kriterier, mot möjligheten att en överstatlig apparat skulle kunna använda flexibla regler för att införa selektiva sanktioner, för att ”skicka en signal” snarare än att upprätthålla lagen.

När plattformar fruktar politiken snarare än lagen. Men det är Patryk Jaki som pekar ut den farligaste konsekvensen: självcensur. Om plattformarna börjar frukta inte vad som står i lagstiftningen, utan vad kommissionen kan tänkas tycka, blir resultatet en mindre fri, mer konform, mer förutsägbar – och därmed mer lättkontrollerad – digital miljö. Som Jaki säger: ”Om företagen är rädda för att kontroversiella designval eller tolkningar av transparens kan leda till enorma böter blir resultatet inte ökad säkerhet, utan mer självcensur och mindre öppen debatt.” I en liberal demokrati är plattformarnas vördnadsfulla rädsla för den politiska makten en indikator på en institutionell sjukdom. Inte en regulatorisk framgång.

Ogenomskinlig proportionalitet och obefintliga kriterier: sanktionen som en politisk handling. En annan kritisk punkt som ECR påtalar är bristen på insyn i beräkningen av böterna. Enligt det officiella uttalandet har kommissionen inte kunnat förklara de parametrar som använts för att komma fram till den exakta siffran 120 miljoner. Ingen modell. Ingen formel. Ingen numerisk motivering. Det är just denna brist på metod som gör sanktionen till ett farligt prejudikat: en europeisk lagstiftare som, i stället för att tillhandahålla objektiva kriterier, förbehåller sig rätten att slå till på ett straffande och godtyckligt sätt, vilket skapar intrycket att efterlevnaden inte bedöms på grundval av lagen utan på grundval av förändrade politiska förväntningar.

Och ECR begränsar sig inte till kritik: man kommer formellt att be kommissionen att förklara logiken, kriterierna och proportionaliteten i ingripandet.

Systemrisken: ett Europa som straffar dem som inte rättar sig efter reglerna

I åratal har den europeiska debatten om digital lagstiftning pendlat mellan två impulser:

• den legitima önskan att skydda användare;
• den mycket mindre legitima frestelsen att reglera avvikande åsikter, även när de tar sig uttryck i affärsmodeller, plattformsdesign eller redaktionella val.

Sanktionen mot X faller just vid detta vägskäl och skapar intrycket att Europa slår in på en väg av styrning genom hot, där den ”alliansfria” eller helt enkelt mer svårkontrollerade plattformen blir det exemplariska målet. Det faktum att fallet exploderar mitt i en växande transatlantisk friktion över digitala regler är inte en detalj: det är det geopolitiska sammanhang i vilket detta beslut kommer att läsas av Washington, som nu leds av en administration som är mindre benägen att betrakta Bryssel som en neutral skiljedomare.

Frihet, pluralism och lag: den konservativa visionen

ECR:s ståndpunkt innebär inte att man försvarar Musk eller någon särskild plattform. Den försvarar en princip: regleringsmakten måste vara neutral, mätbar och verifierbar. För när lagen blir öppen för tolkning förlorar medborgarna – och med dem de digitala användarna – de grundläggande garantierna i rättsstatsprincipen. DSA var i sin ursprungliga avsikt tänkt att vara det europeiska verktyget för att säkerställa öppenhet, säkerhet och ansvarighet. Men en DSA som tillämpas som i detta fall riskerar att bli dess motsats: ett ramverk där godtycke råder över säkerhet, och där plattformar lär sig mer om att undvika politiska konflikter än om att följa tekniska standarder. Detta är pudelns kärna: ett Europa som straffar utan att förklara, tolkar utan att klargöra och reglerar utan att garantera neutralitet försvarar inte demokratin, utan försvagar den.

Den verkliga striden står om den digitala pluralismens framtid

ECR gör rätt i att kräva klarhet, proportionalitet och rättssäkerhet. Det är rätt att efterlysa reglering som inte blir ett politiskt vapen. Och framför allt är det rätt att fördöma risken för att Bryssels rädsla kommer att skapa ett fattigare, mer försiktigt och mindre fritt digitalt ekosystem. Demokratin växer inte i tystnad, den växer i idéernas sammandrabbning. Och varje lag som uppmuntrar till tystnad, även om det är oavsiktligt, är en lag som behöver ses över. Om Europa vill vara en civilisation som går före ett regelsystem måste man komma ihåg att yttrandefriheten inte försvaras med exemplariska sanktioner. Den försvaras med rättssäkerhet, med institutionernas neutralitet och med att man avvisar varje frestelse att utöva godtycke. Fallet X är bara det första testfallet. Och det är bra att någon äntligen säger detta klart och tydligt.

Fokus – Vad är lagen om digitala tjänster?

Lagen om digitala tjänster är det nya regelverk med vilket EU avser att reglera stora digitala plattformar och införa mycket strängare skyldigheter för mycket stora onlineplattformar (VLOP), dvs. tjänster med mer än 45 miljoner användare i unionen. DSA skapades i syfte att öka transparensen, minska systemriskerna (desinformation, utländsk inblandning, manipulation av den offentliga debatten), skydda användarna och göra den europeiska digitala marknaden mer förutsägbar. För VLOP:s innebär detta att de måste offentliggöra sina annonsarkiv, ge ackrediterade forskare tillgång till data, undvika vilseledande metoder i gränssnitt(mörka mönster), bedöma och minska riskerna för demokratin samt reagera snabbt på myndigheters order om borttagning. Den politiska kärnan, som ECR noterat, är att många nyckelbegrepp i DSA – ”systemrisk”, ”vilseledande utformning”, ”adekvat begränsning”, ”meningsfull transparens” – är breda och flexibla, vilket ger kommissionen ett tolkningsutrymme utan motstycke, kombinerat med befogenheten att utdöma böter på upp till 6 procent av den globala omsättningen och föreskriva korrigerande åtgärder. I teorin ska DSA säkerställa ordning och ansvarighet, men i praktiken riskerar den, om den tillämpas med förändrade kriterier, att bli ett verktyg för diskretionär tillämpning, där plattformarna inte fruktar lagen utan den politiska stämningen i Bryssel. Detta är den punkt som ifrågasätts av de europeiska konservativa i fall X: utan tydliga kriterier vacklar regleringsneutraliteten och den digitala friheten blir sårbar.