Subscribe
Europa har inte råd med regeringar som fungerar som privata försäkringssystem för makthavarna. Europa kan inte heller ignorera den långsamma institutionella korrosionen i ett av sina största medlemsländer när denna korrosion är systemisk, ihållande och politiskt skyddad. Ändå är det just detta som är situationen i Spanien under Pedro Sánchez socialistregering.
Det som ser ut som en improviserad serie skandaler är bättre att förstå som ett enda ekosystem: överlappande cirklar av inflytande, upphandling, beskydd och institutionella påtryckningar – följt av en alltmer aggressiv insats för att delegitimera tillsynen. Poängen är inte bara att det finns korruptionsanklagelser, utan att de sammantaget tyder på ett styrningsmönster som är reducerat till självbevarelsedrift.
En guide till ärendena: skandalernas ”träd” med cirka 500 ord
Den centrala stammen i den bild du delade är vad spanska medier kallar ”Koldo-fallet” – enbred utredning som härrör från gripandet (februari 2024) av Koldo García, rådgivare till den tidigare transportministern José Luis Ábalos. Från denna stam förgrenar sig flera utredningslinjer över olika domstolar.
(1) Pandemisk upphandling (”masker”): Den första och mest offentligt läsbara grenen gäller påstådda oegentligheter i Covid-erans kontrakt: mellanhänder, provisioner och tilldelning av stora offentliga kontrakt för medicinska förnödenheter. Enligt den redogörelse du lämnat är Víctor de Aldama en viktig mellanhand, med anspråk på betalningar och förmåner som är knutna till tillgång och kontrakt som involverar förvaltningar inom den socialistiska banan. Det politiska poängen är att nödsituationer påstås ha blivit en möjlighet att snabbt tjäna pengar på statliga inköp.
(2) Anbudsförfaranden för offentliga arbeten (Acciona-Servinabar): En andra gren expanderar från masker till infrastruktur. En rapport från Guardia Civil (UCO), som beskrivs, påstås placera Santos Cerdán i centrum för ett system som omfattar tilldelning av offentliga byggentreprenadkontrakt från transportministeriets ekosystem. Servinabar, ett litet företag, framställs som ett medel för att kanalisera provisioner samtidigt som man samarbetar med större företag – Acciona framstår som det mest framträdande namnet. Anklagelsen handlar inte bara om mutor, utan om att en modell har kopierats: från Navarra till nationell nivå när nätverket hade tillgång till statlig nivå.
(3) Kontantbetalningar till partiet (”kuvert”): En tredje gren rör påstådda kontantutbetalningar inom PSOE och avvikelser mellan deklarerade belopp och intern kommunikation. Betydelsen är uppenbar: det rör sig från korrupta transaktioner till frågan om partiets finansieringskultur och kontroller, vilket väcker misstankar om hur pengar registreras, motiveras eller potentiellt tvättas genom utgifter.
(4) Transportministeriets utnämningar och upphandlingar: Ett relaterat område som hanteras långsammare beskrivs som inriktat på lägre tjänstemän och offentliga enheter (t.ex. ADIF, utnämningar och upphandlingsbeslut som påstås ha påverkats genom ministerkanaler). Detta är viktigt eftersom korruptionen då i mindre utsträckning betraktas som en isolerad stöld och i högre grad som kontroll av det administrativa maskineriet.
Vid sidan av denna stomme finns det två andra stora historier som intensifierar argumentet om en ”fångad stat”. Det ena är kolvätemålet, som beskrivs som en separat utredning av momsbedrägerier inom bränslesektorn, men som återigen berör samma mellanhänder och påstår att det finns ett politiskt inflytande på licensiering eller administrativa resultat, där provisioner och gåvor påstås cirkulera. Det andra är Begoña Gómez-fallet, en rättslig utredning av påstådd handel med inflytande och korruptionsrelaterade brott kopplade till premiärministerns hustrus yrkesverksamhet och den påstådda användningen av offentliga medel för privata projekt.
Slutligen kommer den mest institutionellt korrosiva dimensionen: de påstådda ”plumbing”-operationerna kring Leire Díez, som beskrivs som försök att samla in komprometterande material mot utredare och att byta tillgång eller tjänster mot hjälp med att rikta in sig på UCO-personer och åklagare. Lägg till fallet med ”brodern i Badajoz” (påstådda oegentliga utnämningar/förtroenden kring David Sánchez), kontroversen kring riksåklagaren och Plus Ultra-utredningen (räddningspolitik som korsas med påståenden om ogenomskinliga utlandsanknutna flöden), och den övergripande bilden är inte längre suddig. Det är ett system: upphandling, kontrakt, förmynderi – och påtryckningar mot granskning.
Den tysta skadan: strategisk förlamning
De allvarligaste konsekvenserna är inte bara juridiska. De är geopolitiska. Spanien, i kraft av sin historia, sitt språk och sitt kulturella kapital, borde vara en central europeisk aktör i Latinamerika – och en trovärdig röst i fråga om Venezuela. En regering som är uppslukad av skandaler saknar auktoritet att leda utomlands. Medan andra europeiska stater formulerar fastare ståndpunkter mot auktoritär förankring och fientligt inflytande på västra halvklotet blir Madrid strategiskt irrelevant.
Detta är inte neutralitet. Det är abdikation – och en alternativkostnad för Spanien och för Europa.
Europas dubbelmoral
EU kan inte på ett trovärdigt sätt övervaka rättsstatsprincipen selektivt. Om EU-institutionerna av politiska bekvämlighetsskäl läxar upp vissa regeringar och låter andra hållas, försvagar de själva de normer som de säger sig försvara. Spaniens institutionella stresstest bör ha betydelse i Bryssel just för att det rör en stor medlemsstat.
Slutsats: Europa har inte råd med ett handlingsförlamat Spanien
Ett Spanien som styrs för att en snäv krets ska överleva är inte bara ett inhemskt problem. Det är en europeisk belastning: strategiskt frånvarande, moraliskt komprometterat och institutionellt förnedrat. Europa borde kräva bättre – och Spanien förtjänar mycket bättre än en regering som är fångad i sitt eget nät.