Subscribe
Rom var denna vecka skådeplatsen för långt mer än en minnesgala. Margaret Thatcher Awards blev ett politiskt ställningstagande i sig: en bekräftelse av den europeiska konservatismen som ett ideologiskt projekt med makt, identitet och historisk kontinuitet. Valet av den italienska huvudstaden och premiärminister Giorgia Melonis närvaro var allt annat än en tillfällighet.
Evenemanget, som anordnades av New Direction – stiftelsen för gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) – sammanföll med hundraårsdagen av Margaret Thatchers födelse. Som stiftelsens grundare och en centralgestalt inom den moderna konservatismen utgjorde Thatchers arv kvällens intellektuella och symboliska ryggrad. Men detta var ingen övning i nostalgi. Istället projicerade ceremonin hennes arv på dagens europeiska debatter: suveränitet, identitet, ekonomisk frihet och kulturellt motstånd mot en alltmer teknokratisk modell som är avskild från de nationella samhällena.
Thatcher som en levande politisk referens
Att åberopa Margaret Thatcher år 2025 är inte en neutral gest. Hon förkroppsligar en syn på politisk makt som grundar sig på övertygelse, individuellt ansvar och nationens företräde som platsen för demokratiskt beslutsfattande. I ett europeiskt sammanhang som präglas av suveränitetens erosion, kulturell fragmentering och utmattning av det progressiv-liberala samförståndet återuppstår thatcherismen som både en intellektuell och moralisk referenspunkt.
Detta budskap framfördes tydligt av Giorgia Meloni i hennes huvudanförande. Den italienska premiärministern hävdade att i en värld som försöker tömma samhällen på identitet är det bara fasta övertygelser som kan stå emot påtryckningar. Hennes kommentarer mottogs allmänt som ett försvar för konservatismen, inte bara som ideologi utan som politisk hållning: moralisk klarhet, sammanhållning och en vilja att engagera sig i kulturell konfrontation.
För många inom det konservativa ekosystemet representerar Meloni nu en modern översättning av Thatchers arv – starkt ledarskap, oapologetisk retorik och en beslutsamhet att ifrågasätta kulturell hegemoni, inte bara institutionell makt.
En bred konservativ konstellation
Mångfalden bland årets pristagare illustrerade bredden – och ambitionen – i det konservativa ekosystem som New Direction strävar efter att konsolidera. Vid sidan av politiska ledare som Meloni och framstående personer inom den brittiska konservatismen som Michael Gove, uppmärksammades intellektuella, kulturaktörer och samhällsledare från en rad olika bakgrunder.
Den franske filosofen Rémi Brague symboliserade den intellektuella del av den europeiska konservatismen som är inriktad på kontinentens kulturella och andliga grundvalar. Neal McDonough och Neal Harmon, verksamma inom film och media, framhöll den växande medvetenheten om att politiska strider också utkämpas i den kulturella sfären och inom de kreativa branscherna. Samtidigt underströk Sviatlana Tsikhanouskajas närvaro den internationella dimensionen av konservativt engagemang för frihet, demokrati och rättsstatsprincipen.
Sammantaget pekar dessa profiler på ett tydligt strategiskt mål: att bygga en europeisk konservatism som sträcker sig bortom den parlamentariska politiken och omfattar idéer, kultur, medborgaraktivism och internationellt inflytande.
Spanien och den reformistiska europeiska axeln
Deltagandet av de spanska ECR-ledamöterna Diego Solier och Nora Junco underströk Spaniens växande integration i detta framväxande europeiska konservativa rum. De båda ledamöterna deltog också aktivt i ECR:s studiedagar dagarna före New Direction-galan och de visar att det finns ett politiskt ekosystem med ECR-anknytning i Spanien, tillsammans med en uppsjö av organisationer i det civila samhället som verkar inom samma principbaserade ramverk.
I sina uttalanden under kvällen betonade de värden som ansvar, ansträngning och frihet som hörnstenar i det reformistiska europeiska projektet. I en tid då den spanska politiska debatten fortfarande präglas av inhemsk polarisering erbjuder ECR-ramverket en alternativ plattform för internationell projicering och ideologisk anpassning.
Mer än en gala
Margaret Thatcher Awards var inte en isolerad händelse, utan den symboliska kulmen på en vecka som ägnades åt strategisk reflektion. ECR:s studiedagar behandlade viktiga frågor som säkerhet, ekonomisk tillväxt, rättsstatsprincipen och försvaret av Europas kulturella identitet. I detta sammanhang fungerade prisutdelningen som en narrativ avslutning – en påminnelse om att idéer är viktiga, att ledarskap lämnar ett arv efter sig och att politiken måste vara förankrad i robusta intellektuella traditioner.
Under några dagar blev Rom en mötesplats för en europeisk höger som inte längre definierar sig enbart genom opposition, utan i allt högre grad genom sin förmåga att föreslå och styra. Genom att åberopa Thatcher blickar den europeiska konservatismen inte bakåt, utan söker snarare historisk legitimitet för att möta en alltmer osäker nutid.
I slutändan bekräftade kvällen att Margaret Thatchers arv lever kvar – inte som en myt, utan som ett politiskt instrument. Och för en betydande del av Europa har konservatismen upphört att vara enbart defensiv och har återigen blivit självsäkert konstruktiv. Inte revolutionär, men återuppbyggande.