Subscribe
Den 24 februari är det fyra år sedan Ryska federationen inledde sin storskaliga invasion av Ukraina. Fyrtioåtta månader efter att de militära operationerna inleddes är konflikten inte bara olöst, utan fortsätter att leda till systematisk förstörelse och regional instabilitet. Moskva hade tänkt sig den ryska offensiven som ett snabbt drag som syftade till att erövra Kiev, störta regeringen ledd av Volodymyr Zelensky och etablera en pro-rysk regering enligt vitrysk modell. Dessa mål hindrades dock av det ukrainska motståndet och det politiska, ekonomiska och militära stöd som gavs av många västländer. Förväntningarna på ett kort krig krossades således av en utdragen konflikt som kännetecknades av hög intensitet och progressiv utarmning. Under de senaste fyra åren har medlingsförsök, förhandlingar, ultimatum och principdeklarationer gång på gång spätt på förväntningarna om ett slut på fientligheterna. Ändå har alla utsikter till en lösning systematiskt avvisats, vilket har lett till en våldsspiral som tycks återkomma cykliskt utan betydande diplomatiska framsteg.
MILITÄR DYNAMIK OCH FÖRHANDLINGSASYMMETRIER
Konflikten verkar idag vara fast i ett dynamiskt dödläge: å ena sidan har Ukraina upprepade gånger uttryckt sin vilja att utforska förhandlingslösningar, trots att man är medveten om hur hårda de potentiella eftergifter som krävs är; å andra sidan har det ryska ledarskapet, under ledning av Vladimir Putin, behållit en hållning som är inriktad på att fortsätta militära operationer tills maximalistiska mål har uppnåtts, och avvisar förslag som inte innebär att Kiev kapitulerar i stor utsträckning. Den ryska retoriken har också frammanat scenarier för global eskalering, trots att man inser de strukturella begränsningarna i ett sådant alternativ. Operativt fortsätter attackerna mot ukrainskt territorium i en intensiv takt. Attackdrönare och missiler av olika slag, inklusive ballistiska missiler, slår kontinuerligt mot huvudstaden och många regioner i landet, inklusive Dnipro, Kirovohrad, Mykolaiv, Odessa, Poltava och Sumy. Dessa attacker orsakar också civila dödsoffer och många skadade. Särskilt betydelsefulla har attackerna mot energiinfrastruktur varit, vilka är en del av en strategi som syftar till att underminera befolkningens motståndskraft. Hundratusentals människor har lämnats utan el och värme i flera veckor, under särskilt svåra vinterförhållanden med temperaturer långt under fryspunkten. De humanitära konsekvenserna av dessa operationer understryker krigets systematiska karaktär, som inte begränsas till sammandrabbningar mellan väpnade styrkor utan direkt påverkar den civila strukturen.
AVBRUTEN DIPLOMATI OCH MISSLYCKADE TOPPMÖTEN
Under de senaste fyra åren har många diplomatiska försök ägt rum i viktiga internationella forum. Vart och ett av dessa möten har väckt förväntningar om ett genombrott, men har slutat utan konkreta resultat. Möjligheten till en direkt konfrontation mellan Zelenskyj och Putin har tagits upp flera gånger, men har aldrig materialiserats till ett faktiskt bilateralt toppmöte. För närvarande övervägs ett nytt trilateralt möte som främjas av USA, som en del av en strategi som syftar till att främja dialog, som dock verkar vara extremt komplex. Den amerikanska administrationen har antytt att ett personligt möte mellan de två ledarna endast skulle äga rum om garantier gavs för möjligheten att uppnå konkreta resultat. I detta sammanhang uppfattas Donald Trump av vissa observatörer som potentiellt avgörande för att påskynda förhandlingsprocessen, om ett starkt och beslutsamt externt ingripande skulle uppstå. För närvarande finns det dock inget som tyder på en exakt eller nära förestående lösning, trots de många toppmötena och löftena om ytterligare möten.
KONFLIKTEN INOM RAMEN FÖR DE EUROATLANTISKA SPÄNNINGARNA
Kriget mellan Ryssland och Ukraina är inte en isolerad händelse utan en del av ett bredare och mer komplext geopolitiskt landskap som omfattar hela det euroatlantiska området. I synnerhet verkar USA vara inriktat på att minska sitt direkta engagemang i europeiska frågor, bland annat i syfte att se över sin roll inom NATO. Denna trend är kopplad till en mer allmän omkalibrering av amerikanska strategiska prioriteringar, med ökad uppmärksamhet på andra globala arenor.
Denna utveckling tvingar Europeiska unionen och dess medlemsländer att ompröva sina försvars- och säkerhetsdoktriner. Utsikterna till ett minskat amerikanskt engagemang kräver en reflektion över den egna avskräckningsförmågan och en omdefiniering av de transatlantiska relationerna, bland annat i syfte att hålla Ryssland stången. Ukrainakonflikten fungerar därför som en katalysator för strukturella förändringar i västvärldens ekonomiska balanser, vilket kräver en förstärkning av den gemensamma försvarspolitiken och en större strategisk sammanhållning.
ETT KRIG UTAN EN LÖSNING VID HORISONTEN
Fyra år efter att fientligheterna bröt ut fortsätter konflikten mellan Ryssland och Ukraina att ha förödande mänskliga, materiella och geopolitiska effekter. Trots intensifierade diplomatiska initiativ och tillkännagivandet av nya toppmöten finns ingen definitiv lösning i sikte. De militära operationerna fortsätter med oförminskad styrka, medan civilbefolkningen drabbas av riktade attacker mot viktig infrastruktur. Samtidigt gör osäkerheten om USA:s framtida engagemang i Europa scenariot än mer komplext och kräver en översyn av de euroatlantiska strategierna. Utan ett beslutsamt och gemensamt ingripande riskerar konflikten att fortgå och befästa en instabil fas som kommer att ha en långvarig inverkan på internationella frågor.