Svenskt valdrama: landets framtid hänger på en skärfodda

Resultaten är klara, och de stämmer på sätt och vis både med och inte med förväntningarna.
Den svenska Tidö-koalitionen har förlorat med knapp marginal mot den rödgröna oppositionen i ett frustrerande jämnt val den 13 september. För den svenska högern kommer det att finnas många gåtor att reda ut under de kommande veckorna, och även om det finns en förståelig besvikelse över att den konservativa vändningen i Sverige kommer att skjutas upp i minst fyra år, finns det också några positiva aspekter att ta med sig från den ödesdigra valnatten.
Valresultatet visar (i skrivande stund) att den vänsterorienterade rödgröna oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – har en knapp ledning över Tidö-koalitionen, bestående av regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna samt förtroende- och stödpartnern Sverigedemokraterna. Vänsterns sammanlagda stöd ligger på 49,5 procent av rösterna, medan Tidö-partierna ligger på 49,0 procent. Det är inte ovanligt att svenska val blir oerhört jämna, vilket leder till knappa majoriteter i riksdagen. Även valet 2022 avgjordes på decimaler, även om det var ännu jämnare den här gången.
Hela mandatperioden sedan 2022 har präglats av spekulationer om ”vem som slår ut vem”, eftersom regelbundna opinionsundersökningar alltid har varit av stort intresse för mediekonsumenterna. Under de sista månaderna före valet kom en veritabel flod av opinionsundersökningar från olika källor, med allt större frekvens. Siffrorna som den svenska allmänheten fick ta del av visade genomgående på en regeringskoalition som pressades hårt av oppositionens överväldigande styrka, och detta började egentligen först förändras under de allra sista veckorna. Plötsligt började regeringen och Sverigedemokraterna ta in försprånget – gapet mellan blocken blev mindre och mindre, och högerblocket insåg för första gången sedan 2022 att det faktiskt hade en chans att vinna.
Liberalerna kommer, märkligt nog, att leva vidare
Den mest anmärkningsvärda återhämtningen under denna period var Liberalernas. Detta lilla och hotade parti, känt för sina intensiva interna stridigheter, var en osannolik partner i Tidö-koalitionen, men ställde sig till slut bakom nästan allt som de nationalistiska Sverigedemokraterna föreslog för att minska invandringen, skärpa reglerna för uppehållstillstånd och medborgarskap samt införa återvandring. Liberalerna undgick att förlora sina platser i riksdagen 2022 tack vare taktiska väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna – en tradition som har djupa rötter bland de svenska center-högerpartierna – men var vana vid att ligga i botten i opinionsmätningarna. Så sent som i juni hade Liberalerna en andel på bara 1,8 procent av rösterna, medan spärrgränsen för mandat i riksdagen ligger på 4 procent. När rösterna räknades fick de drygt fem procent.
Även om detta vid första anblicken kan framstå som en välsignelse och ett mirakel, är det framför allt ett tecken på att liberalismen som ideologi har spelat ut sin roll. I den omfattande valundersökningen som genomfördes av public service-kanalen SVT visar det sig att endast 30 procent av de fem procent som röstade på Liberalerna 2026 är kvarvarande väljare från 2022. Om endast övertygade liberaler (med stort L) röstade på de skamlösa liberalerna skulle de hamna ännu lägre än vad de sämsta opinionsundersökningarna i somras förutspådde för dem: 1,5 procent av väljarbasen. De taktiska väljarna från Moderaterna är långt fler än de övertygade liberalerna, eftersom 42 procent av partiets röster kom från detta håll. Små röster från Kristdemokraterna och några Sverigedemokrater bar Liberaler över mållinjen, bara för att Tidö-partierna skulle kunna behålla sin regering.
Vad innebär detta för Liberalerna framöver? Det innebär att de är överflödiga och för alltid bundna till Moderaterna – om de beslutar sig för att bryta alliansen och stödja Socialdemokraterna, eller till och med om de bara avviker för långt politiskt från Moderaterna i viktiga frågor, kommer de att vara historia nästa gång väljarna får säga sitt. Deras närvaro i riksdagen är beroende av att Tidö-koalitionen är beroende av de 1,5 som kommer att rösta på Liberalerna oavsett vad, och med de mikroskopiska marginalerna mellan vänstern och högern i Sverige har högern inte råd att förlora dessa väljare.
Moderaterna är klara vinnare – men förlorade ändå valet
Moderaterna överraskade alla när de lyckades överträffa opinionsundersökningarnas prognoser med flera procentenheter och till och med lyckades förbättra sitt resultat jämfört med förra valet. Ibland sjönk stödet för detta parti, som leds av den nu avgångne statsministern Ulf Kristersson, till så lågt som 15 procent i vissa undersökningar. När rösterna hade räknats hamnade de strax under 20 procent, nästan en hel procentenhet mer än resultatet från 2022 på 19 procent. Moderaterna växte inte bara, utan kunde till och med se till att Liberalerna behöll sina platser i riksdagen genom att taktiskt offra kanske så mycket som två procent av sina egna väljare för detta syfte.
Denna imponerande bedrift är en livräddare för Ulf Kristersson, som har utsatts för internt tryck att antingen ”vinna eller försvinna” (det låter bättre som ett svenskt uttryck). Även om han kanske tvingats avgå som statsminister har Kristersson stärkt sin egen position genom att inte bära skulden för valnederlaget för Tidö-blocket.
Trots alla motgångar har Tidö-regeringen haft en positiv inverkan på Sveriges ekonomi och straffrätt, vilket konsekvent framgår av olika statistiska uppgifter. Eftersom regeringen enligt alla bedömningar har varit framgångsrik har det länge varit svårt att sätta fingret på orsaken till Moderaternas svaga resultat i opinionsundersökningarna, vilket har gjort att Kristersson personligen har framstått som den enda skyldige. Han har drabbats av personliga skandaler och ett allmänt negativt allmänhetsintryck av korruption som skadar hans image i medierna, och bland konservativa i Sverige är han ökänd för att ha drivit igenom en lag om könskorrigering i riksdagen med hjälp av den progressiva oppositionen, mot sina koalitionspartners Kristdemokraterna och Sverigedemokraternas önskemål. Av sådana skäl har hans ledarskap under större delen av regeringstiden tyst ifrågasatts av såväl egna partimedlemmar som regeringspartnerna.
I slutändan verkar det som om Moderaternas ledarskap i kampen mot organiserad brottslighet och kriminella gäng, liksom de många framstegen mot ett reglerat och hanterbart invandringssystem, väckte större genklang hos väljarna än de eventuella bristerna i statsministerns karaktär. Den 13 september överraskade partiet inte bara alla som hade följt opinionsläget, utan återtog till och med platsen som Sveriges näst största parti i riksdagen – en prestigefylld position som man förlorade till Sverigedemokraterna år 2022.
Moderaternas framgångar – och faktiskt hela det ”borgerliga” politiska blocket i Sverige, som även omfattar Liberalerna, Kristdemokraterna och, beroende på situationen, Centerpartiet – har gjort många analyser om det ”oundvikliga” nedgången för det politiska mittenfältet till skam. Till och med jag har personligen ofta försökt förutspå att den svenska center-högerens framtid som en avgörande politisk kraft inte är hållbar. Det finns betydande demografiska och ekonomiska faktorer som talar mer för en ökad polarisering, vilket i slutändan kommer att gynna nationalisternas framväxt till höger och socialisternas och tredje världsrörelsens till vänster. Detta val innebar en comeback för den traditionella centerhögern och det första verkliga bakslaget för nationalismen.
Sverigedemokraternas chock
. Även om center-högerblocket gick bättre än väntat skedde detta på nationalisternas bekostnad.
Egentligen är det inte så enkelt – men en kort översikt över valresultaten ger förståeligt nog ett sådant intryck. Tidö-regeringen skulle ha behållit makten om inte dess stöd- och förtroendeparti, Sverigedemokraterna, hade drabbats av ett dramatiskt och oväntat röstbortfall. De tappade tre procentenheter, vilket är mycket betydande för ett parti som har vuxit vid varje riksdagsval sedan det grundades 1988. Effekten av denna aldrig tidigare skådade nedgång förstärks av att regeringspartierna relativt sett gick bättre än väntat. – Hade Sverigedemokraterna uppvisat en mer marginell nedgång, skulle Tidö-koalitionen fortfarande ha kunnat vinna valet.
Det som istället hände var det värsta tänkbara utfallet; Sverigedemokraterna förlorade inte bara väljare, utan de förlorade väljare samtidigt som regeringspartierna vann väljare. De förlorade inte bara valet, utan de förlorade till och med sin position som landets näst största parti.
Men vart tog nationalisterna vägen?
De uppgifter som hittills finns tillgängliga visar att det skedde en inte obetydlig överflyttning av väljare åt höger. Det radikala nationalistiska partiet Alternativ för Sverige (AfS) fick cirka 0,39 procent av rösterna. Det populistiska partiet Örebropartiet, som i stort sett är en enmansshow kring en kommunalpolitiker i Örebro med många följare på nätet, fick 0,59 procent. Uppgifterna visar en tydlig ström av väljare från Sverigedemokraterna till de center-högerorienterade regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det finns till och med vissa förluster till Socialdemokraterna på vänsterkanten. Detta uppvägs dock till stor del, om inte rentav överträffas, av rörelser från dessa partier till Sverigedemokraterna. Generellt sett har nationalisterna vunnit väljare från de andra partierna under de senaste fyra åren.
Så var hittar vi de förlorade SD-väljarna?
Svaret är förmodligen att de valde att inte rösta.
Den politiska rörligheten är i allmänhet ganska låg i Sverige, och de flesta väljare är lojala mot det parti de valt. Missnöje med det valda partiet uttrycks oftare genom att man avstår från att rösta än genom att rösta på ett annat parti. Ja, den radikala högern kan ha lockat över en del väljare från Sverigedemokraterna, men de flesta av de tre procent som en gång röstade på detta parti men inte längre gör det har helt slutat rösta. Uppgifterna om valdeltagandet stöder denna teori. Även om det skedde en allmän ökning av valdeltagandet bland invandrare är det totala valdeltagandet 2026 jämförbart med det från 2022. Detta innebär att ökningen bland invandrare – som dokumenterades veckor innan vallokalerna stängde den 13 september när förhandsröstningen inleddes – uppvägdes av andra grupper, främst nationalister och konservativa som en gång röstade på Sverigedemokraterna men som var alltför misstänksamma mot AfS och Örebropartiet för att rösta på dem.
Det råder delade meningar om varför Svenska Demokratiernas väljare skulle kunna vända partiet ryggen den här gången. För närvarande beskrivs partiet som befinna sig vid ett vägskäl: ska de bredda sin väljarbas genom att inta en mer moderat linje, eller ska de återgå till sina mer radikala rötter?
Det pågår en intern debatt inom partiet om den riktning som det politiska programmet har tagit sedan 2022, och bland de hårdföra, sedan 2018 eller till och med redan innan dess.
Åtminstone under 2022 var invandring en central fråga i deras valkampanj. År 2026 hamnade denna huvudfråga i bakgrunden till förmån för vissa frågor som man kan säga var ovanliga för Sverigedemokraterna. Reformen av tandvården och förbättrade metoder för polisen att spåra barnförövare på nätet lyftes fram i stor utsträckning.
Det förekom ett initiativ för att förbjuda islamiska slöjor och huvudbonader för barn, liksom en boklansering av den populäre Sverigedemokraten Richard Jomshof, som kritiskt granskade den islamiska historien. Dessa centrala idéer låg mer i linje med förväntningarna på partiet, men uppfattades samtidigt kanske som något föråldrade och utan nya perspektiv.
Många svenska konservativa och nationalister efterlyser nya perspektiv. Sverigedemokraterna har genom Tidö-koalitionen i praktiken satt stopp för asylmottagandet. De nya lagarna som nu trätt i kraft kommer att bidra till att skydda den svenska arbetsmarknadens integritet och reglerna för medborgarskap. Men när dessa problem tillhör gårdagen måste partiet ha en vision för framtiden – och det är just det som har saknats.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har till exempel vid flera tillfällen hanterat frågorna om remigration och identitet på ett sätt som öppet har kritiserats av högerprofiler som oförargligt, alltför strategiskt och i strid med det uppdrag som han och Sverigedemokraterna anförtrotts av sina väljare. Ledande namn som intagit mer ortodoxa ståndpunkter, däribland den tidigare nämnde Richard Jomshof, har på olika sätt åsidosatts till förmån för mer moderata kandidater. Ambitionen har tydligt varit att förbättra partiets anseende bland väljare i mitten, men på bekostnad av gräsrötterna och många av de helhjärtade företrädarna och aktivisterna.
Det återstår att se vad partiet kommer att besluta sig för att göra i sin nya situation. Vanligtvis skulle tiden direkt efter ett val ge ett förlorande parti gott om tid att reflektera över organisatoriska och representativa frågor, men valresultatet var inte särskilt övertygande – vänstern saknar en livskraftig regering, och enligt vissa observatörer är det troligt att Sverige står inför ett nyval inom ett halvår. Med en sådan osäkerhet i horisonten verkar hårdföra falangens krav på en omfördelning av posterna inom Sverigedemokraterna ligga långt borta.
Oppositionen – en seger eller en mardröm?
Den rödgröna oppositionen kan ytligt sett stoltsera med sin tekniska fördel i röstantalet. Men de hårfina marginalerna visar tydligt att de inte har fått den avgörande vänstervåg som opinionsundersökningarna förutspådde och som partierna själva utlovade.
För att nämna ett uppenbart hinder: Centerpartiet, som traditionellt tillhör det ”borgerliga” politiska blocket men som hamnade på vänsterkanten i strikt opposition mot högerns samarbete med Sverigedemokraterna, är Vänsterpartiets ärkefiende. Neoliberaler som förespråkar öppna gränser kan visserligen vara överens med socialister med inslag av tredje världs-tänkande när det gäller att motsätta sig nationalister och konservativa, men det är svårt att sätta ihop en fungerande regering när så skilda intressen konkurrerar med varandra.
Centerpartiet har av Vänsterpartiet anklagats för att vara ekonomiskt extremhöger, och Centerpartiet har i sin tur varit en mycket högljudd kritiker av anklagelserna om antisemitism och sympatier för terrorism inom Vänsterpartiet. Dessutom har Centerpartiet en uttalad ambition att vara ett centristiskt parti (som namnet antyder) och satsar en stor del av sitt politiska kapital på att förhindra att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet får politiskt inflytande. Lika mycket som de motsätter sig Tidö-regeringen för att den ger nationalisterna makt, motsätter de sig Vänsterpartiets uttalade krav på ministerposter.
Kravet på att ingå direkt i nästa regering har varit vänsterns centrala vallöfte inför 2026, och det har skiljt deras valkampanj från vänsterns tidigare 100-åriga historia. Det är första gången som partiet har vägrat att passivt stödja en socialdemokratisk regering utan ministerposter, och man backar upp sitt hot om att fälla en regering som inte följer partiets linje med sitt historiska beslut från 2021, då man gjorde just det. År 2021 var det en socialdemokratisk eftergift till Centerpartiet om att liberalisera hyresmarknaden som utlöste Vänsterpartiets oöverträffade drag att rösta bort dåvarande statsministern Stefan Löfven från makten, vilket i slutändan ledde till att han avgick som ledare för Socialdemokraterna. Likheterna mellan 2026 och 2021, då Socialdemokraterna återigen kommer att tvingas förlita sig på både Vänsterpartiet och Centerpartiet – vilket är en omöjlig uppgift – är slående.
Hur ser det då ut med den viktigaste aktören på vänsterkanten, socialdemokraterna? Det bittra faktumet för denna sällan ifrågasatta jätte inom svensk politik är att valet 2026 visade sig bli partiets sämsta resultat på över ett sekel. Trots att partiet och dess ledare Magdalena Andersson har stigit kraftigt i opinionsmätningarna – om än med en märkbar, långsam nedgång under de senaste fyra åren – började allt förändras de sista veckorna innan rösterna lades.
Partiet sjönk i vissa opinionsundersökningar till så lågt som 25 procent, samtidigt som de mindre partierna på vänsterkanten – Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – gick upp i popularitet. Det var få som för bara några månader sedan skulle ha förutspått att Magdalena Andersson skulle klara sig sämre än sin mycket hånade och utskällda föregångare Stefan Löfven, men så blev det. Med drygt 28 procent av väljarnas stöd är detta den värsta situationen som socialdemokraterna har befunnit sig i sedan allmän rösträtt infördes.
Trots detta är den rödgröna koalitionen större än Tidö-koalitionen. Magdalena Andersson är den självklara kandidaten till posten som statsminister. Men med den gordiska knuten mellan de partier som skulle kunna stödja henne är det enda tänkbara sättet för henne att bilda regering att antingen Vänsterpartiet eller Centerpartiet ger upp sina högt skattade ultimatum. Båda de stridande partierna skulle få betala ett högt pris om de gjorde det, med tanke på det politiska kapital de har investerat i sina respektive ståndpunkter.
En chans för regeringen i Tidö att sitta kvar
Utsikterna att partierna från Tidö ska bilda en minoritetsregering, där Sverigedemokraterna för första gången skulle inneha ministerposter, kan räcka för att övertyga antingen Vänsterpartiet eller Centerpartiet att ta en sådan smäll. Men om så inte är fallet har kommentatorer i svenska medier sedan den 13 september föreslagit olika alternativ.
Vad händer om Tidö-regeringen fortsätter som minoritetsregering med passivt stöd från Centerpartiet? Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet tillhör ju, enligt svensk politisk tradition, samma ”partifamilj”. Men eftersom Centerpartiet inte kan tolerera Sverigedemokraterna skulle det sannolikt kräva att Sverigedemokraterna avstår från både sina anspråk på ministerposter och satsar bort sin rätt att utöva inflytande.
Är detta troligt? Inte särskilt, eftersom Sverigedemokraterna, precis som Vänsterpartiet, har lovat att gå i opposition om de inte tilldelas ministerposter. Det skulle dock, hur smärtsamt det än må vara att erkänna, vara det objektivt sett minst dåliga scenariot för Sverige om den center-högerregeringen fick sitta kvar och Sverigedemokraterna reducerades till utomstående observatörer. Mycket av den nödvändiga och, i europeisk mening, banbrytande nya lagstiftningen om till exempel migration skulle förhoppningsvis förbli i stort sett intakt.
Men det är ingen garanti. Hur sannolikt är det att Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna istället kommer att riva upp de reformer som Sverigedemokraterna har drivit igenom från baksätet under de senaste fyra åren? Ganska sannolikt, om även Centerpartiet ska ges någon form av inflytande. En återgång till en liberal arbetskraftsinvandring är nästan garanterad. Hur skulle Sverigedemokraterna, som fortfarande försöker återhämta sig från sitt historiska valnederlag, kunna tolerera det?
Men vänta lite, har vänstern redan missat chansen?
Medan dramatiken efter valet har utspelat sig har en skandal vuxit fram i Dalarna som kan påverka de knappa majoriteterna i riksdagen.
Vänsterpartiet, som tidigare nämnts är ett tredje-världsorienterat parti enligt många måttstockar, har länge varit ökänt för att ställa upp politiska kandidater som hämtas från segregerade muslimska samhällen i förortsområden med en dominerande invandrarbefolkning, och sedan förlita sig på de traditionella, gemenskapsbaserade röstmönstren som tenderar att lyfta fram dessa kandidater. Med andra ord utnyttjar man den starka etniska preferensen för den egna gruppen som finns bland muslimer som en nästan garanterad väljargrupp. Fenomenet har beskrivits som ”klanröstning” i Sverige, och Vänsterpartiet är knappast ensamt om att utnyttja den multikulturella splittringen för politiska syften på detta sätt. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och, i ett särskilt ökänd fall från 2010-talet, till och med Moderaterna, är kända för att koppla lokala valkampanjer i etniska enklaver till udda kandidater som är nästan helt okända utanför sina segregerade samhällen.
I det aktuella fallet med Vänsterpartiet lyckades en man med somaliskt ursprung vinna Vänsterpartiets riksdagsmandat från Dalarna trots en låg placering på partilistan. På grund av det svenska valsystemets särdrag fick han företräde framför den primära kandidaten på valsedeln tack vare ett oväntat stort antal personröster, vilket innebär att väljaren kryssar för sin favoritkandidat på listan. Detta förfarande, som infördes först 1998 i ett ytligt försök att öka väljarnas inflytande över partiernas valsedlar, är inte någon särskilt integrerad del av det svenska valsystemet. Sammantaget är det mycket få svenska riksdagsledamöter som väljs in genom personröster, eftersom den svenska valtraditionen i hög grad är partibaserad.
Att en okänd kandidat lyftes från en ”ovalbar” plats på valsedeln till att bli Dalarnas representant för Vänsterpartiet i riksdagen är i sig inte någon kontroversiell händelse, hur oväntat det än var. Det var snarare det sätt på vilket kandidaten säkrade sina personliga röster.
En vecka efter valet kom det fram att polisen utreder ett fall av valfusk i Borlänge i Dalarna, där den nyvalde representanten för Vänsterpartiet bor. Enligt polisrapporter kördes personer från en lokal förort med övervägande somalisk befolkning till förhandsröstningslokaler och fick kontant ersättning samt färdigmarkerade Vänsterparti-röstsedlar i handen. Den somaliske kandidaten själv är inblandad i polisutredningen, och det råder en utbredd uppfattning bland allmänheten att han personligen är inblandad i röstköp som sköt honom rakt in i riksdagen.
Som om detta inte vore illa nog för Vänsterpartiet och dess integritet, har det nu framkommit att partiets senaste riksdagssstjärna först erhöll sitt svenska medborgarskap i februari 2026, efter att tidigare ha nekats detta på grund av betydande personliga skulder. Enligt uppgifterna är han dessutom arbetslös och har ett dokumenterat förhållande med en dömd våldsbrottsling som är inblandad i narkotikahandel.
Detta innebär inte bara ett ansiktsförlust för Vänsterpartiet och de inom Socialdemokraterna som förespråkar maktförhandlingar med dem, utan det ifrågasätter också valets integritet i Dalarna. Det är inte uteslutet att ett lokalt fyllnadsval kommer att utlysas enligt lag, beroende på hur utredningen bedömer att valfuskets omfattning har varit. I ett sådant scenario kan formella detaljer automatiskt ge Sverigedemokraterna ett extra mandat samtidigt som Miljöpartiet förlorar ett. Men enligt en analytiker kan det räcka för Tidö-partierna att mobilisera endast 1 800 fler röster än de rödgröna partierna i fyllnadsvalet för att de ska säkra ytterligare ett mandat. Detta skulle tippa vågskålen i riksdagen till 175–174 till regeringens fördel.
Båda sidor i den svenska politiken har uppenbarligen begått misstag under denna valkampanj. Men kommer Sverigedemokraternas misslyckande att uppvägas av Vänsterpartiets rena inkompetens?
Båda partierna kommer att behöva göra en djup självreflektion när dammet äntligen har lagt sig en gång för alla.