Subscribe
Hur en italiensk politisk festival har blivit en sällsynt scen där alla röster kan höras
I en tid då det politiska samtalet i Europa ofta framstår som polariserat, fragmenterat och alltmer intolerant mot oliktänkande, framstår den italienska Atreju-festivalen som ett uppfriskande undantag. Mer än bara en politisk sammankomst har Atreju vuxit till en plats där motsatta ståndpunkter kolliderar, samexisterar och i slutändan bidrar till ett rikare offentligt samtal. Att Luigi Di Maio – en gång den symboliska ledaren för Femstjärnerörelsen och nu EU:s särskilda sändebud för Persiska viken – nyligen återvände till Atreju visar just hur detta evenemang har blivit en demokratisk referenspunkt för hela kontinenten.
Di Maios närvaro på Atreju har en symbolisk betydelse. Hans politiska resa, som präglats av snabb uppgång, interna konflikter och till slut avhopp från det parti han var med om att forma, speglar komplexiteten i Italiens politiska landskap. Men hans beslut att tacka ja till inbjudan från Fratelli d’Italias arrangörer säger ändå en hel del: Atreju är inte en sluten arena reserverad för lojalister. Det är en plattform där personer med olika ideologiska bakgrunder inte bara välkomnas, utan uppmuntras att delta. I en intervju som släpptes före evenemanget uttryckte Di Maio sin uppskattning för den öppenhet som Giovanni Donzelli och Arianna Meloni visade och betonade hur naturligt han kände sig i samklang med sina meddebattörer – en grupp som spänner över hela det politiska spektrumet, från tidigare center-vänsterministrar till konservativa lagstiftare.
Denna anda av inkludering är ingen liten detalj. I Europa, där politiska evenemang ofta fungerar som ekokammare som uteslutande tillgodoser en sida, visar Atreju upp en annan modell. Det är en plats där politisk mognad mäts i viljan att lyssna, debattera och konfrontera idéer snarare än att tysta dem. Festivalens förmåga att sammanföra personer som Di Maio, Marco Minniti, Giulio Terzi, Lorenzo Guerini och Salvatore Caiata understryker dess demokratiska karaktär: olika röster som diskuterar internationella utmaningar utan rädsla för att bli avfärdade eller delegitimerade på grund av sin partitillhörighet.
Di Maios kommentarer om Italiens roll på den globala arenan lägger ytterligare ett lager till detta samtal. Enligt honom har landets politiska stabilitet på senare tid stärkt landets trovärdighet utomlands, särskilt i regioner som är så känsliga som Mellanöstern. Som EU:s representant i Gulfstaterna beskriver han ”att vara italienare” som en strategisk fördel – ett uttalande som, när det kommer från en tidigare politisk motståndare till Giorgia Meloni, sänder ett kraftfullt budskap om värdet av enighet bortom partiskiljande. Hans beröm för regeringens ”hållning” i hanteringen av regionala kriser är inte bara diplomatisk artighet; det återspeglar den bredare potentialen i en politisk kultur där dialog segrar över splittring.
Di Maio väjer naturligtvis inte för inhemsk kritik. När han får frågan om Femstjärnerörelsens tillbakagång jämfört med Fratelli d’Italias stadiga uppgång förklarar han skillnaden med ledarskapet – en inte helt subtil pik mot Giuseppe Conte. Men även denna spänning illustrerar varför utrymmen som Atreju är viktiga: de gör det möjligt för politiska rivaler att uttrycka sina åsikter öppet, konfrontera varandras strategier och bidra till en transparent demokratisk debatt. I en tid då politiska konflikter ofta begränsas till upprördhet i sociala medier eller förhandlingar bakom stängda dörrar är ett offentligt forum som uppmuntrar till utbyte ansikte mot ansikte ovärderligt.
Det som gör Atreju verkligt betydelsefullt är dock inte innehållet i de enskilda talen utan själva scenens struktur. Genom att bjuda in talare från hela det ideologiska spektrumet och låta dem tala utan begränsningar förkroppsligar festivalen en demokratisk modell som Europa är i akut behov av. Den visar att pluralism inte är ett hot utan en tillgång – en källa till motståndskraft i en tid då demokratiska normer utmanas från flera håll.
I ett Europa som brottas med ekonomisk osäkerhet, geopolitisk instabilitet och en växande misstro mot institutioner är Atreju-modellen en påtaglig påminnelse om att demokratin frodas när människor pratar med varandra, inte när de drar sig tillbaka till sina respektive silos. Närvaron av personer som Di Maio, som kan förväntas undvika evenemang som anordnas av politiska motståndare, är ett bevis på festivalens förmåga att överskrida partiskhet.
Atreju visar att demokrati inte bara är ett processuellt system – det är en praxis som förnyas varje gång medborgare och ledare väljer dialog framför splittring. I det avseendet är den italienska festivalen ett exempel som Europa skulle göra klokt i att observera och efterlikna: en plats där alla kan tala, alla kan bli hörda och den demokratiska andan förblir levande.
Alessandro Fiorentino