Demografisk vinter i Italien och Europa: varför får inte fler människor barn?

Hälsa - september 19, 2022

År 2019, innan man ens kunde tänka på den globala omvälvning som Covid-19 skulle medföra, talade påven Franciskus om en ”demografisk vinter”. Påven, med data i handen, hävdade att det i Italien – men inte bara i Italien – föds mycket få barn, alldeles för få för att kunna garantera själva familjekonceptet i en nära framtid.

Vid den tidpunkten var antalet nyfödda 420 084 – enligt de siffror som samlats in och offentliggjorts av Istat, Italiens statistikinstitut – cirka 20 000 färre än året innan. Redan för fyra år sedan, när det ansågs nödvändigt att vidta åtgärder i rätt tid, fanns det en viss oro kring frågan. Den övergripande bilden var dock inte lika katastrofal som den är i dag.

Sedan kom olyckan.

Ingen hade kunnat föreställa sig att världen skulle överväldigas av en pandemi och att den dessutom skulle drabbas av konsekvenserna av en ondskefull konflikt mellan Ryssland och Ukraina. De ökända 20 000 färre födda än 2018 gav visserligen bilden av ett land som inte växte och som riskerade att på vägen förlora det egenvärde som alltid har kännetecknat det – både i religiösa och sekulära uppfattningar – men aldrig lika mycket som de 385 000 nya födda år 2022. I dag ser vi på denna siffra med uppriktigt desperata ögon: mer än 35 000 färre flickor och pojkar än 2019. En dyster siffra som kräver en direkt och djupgående analys.

 

DENATALITET I EUROPA

 

De kritiska frågor som definierade denataliteten 2019, alltså före pandemin, är desamma som nu, men de är mycket hårdare och har en komplicerad lösning, med tanke på efterdyningarna av pandemin, den stigande inflationen och samtidigt levnadskostnaderna. Arbete, välfärd, möjligheter och socialpolitik – det är de fyra indikatorer som avgör hur födelsetalen ökar eller minskar. Problemet gäller dock inte bara Italien. I en färsk rapport från Eurostat, det europeiska statistiska institutet, konstateras att mellan den 1 januari 2020 och den 1 januari 2021 minskade EU:s befolkning med 278 000 personer, och samtidigt minskade antalet födslar betydligt, vilket innebär att risken för ett tillväxtstopp är mycket verklig även i andra länder, om än i mindre utsträckning. Samma undersökning från Eurostat bekräftar Italiens låga födelsetal – 6,8 levande födda per tusen invånare – och ger ytterligare en information som måste beaktas: mödrarnas medelålder, som i genomsnitt är cirka 31,4 år.

Om vi tar ett steg tillbaka och tittar på situationen utanför de nationella gränserna kan vi ta en studie som publicerats i Pnas. Undersökningen genomfördes av demograferna Arnstein Aassve, Niccolò Cavalli, Letizia Mencarini och Samuel Plach vid Bocconiuniversitetet i Milano tillsammans med Seth Sanders vid Cornelluniversitetet i Ithaca. Syftet var att få en väldefinierad bild av födelsetalen i 22 höginkomstländer, däribland Italien. De nationer där det fanns ett större stopp, förutom Bel Paese, är följande: Ungern, Belgien, Österrike, Singapore, Spanien och Portugal. I Förenta staterna är denatalitet också ett problem, och inte ett litet sådant. De gemensamma faktorerna verkar i huvudsak vara ekonomisk osäkerhet och välfärdssystemet. I de länder där detta är mindre problematiskt, t.ex. i Schweiz, Finland, Norge, Danmark, Tyskland och Nederländerna, har minskningen av antalet födslar varit och är fortfarande mindre uttalad. Studien visar tydligt att den ekonomiska osäkerheten är en faktor: par som befinner sig i en osäker ekonomisk situation och som har svårt att se en ljus framtid i detta avseende lägger tanken på att skaffa barn på is. Det är uppenbart att pandemikrisen har spelat en avgörande roll, vilket författarna till forskningen påpekar. Den ekonomiska osäkerheten har förvärrats av en oro för att fenomen som Covid-19 kan återkomma.

Hur kan vi då stävja ett fenomen av sådan omfattning? Innan vi försöker svara på det, låt oss gå in på orsakerna så att vi får ett mer komplett perspektiv.

 

 

MÖJLIGA ORSAKER

 

Vi har redan påpekat hur viktigt välfärdssystemet är. På nationell nivå representeras familjestödsåtgärderna till exempel av det universella enmansbidraget, som ska ge andrum på den ekonomiska nivån. Med tanke på uppgifterna verkar det dock vara otillräckligt.

Det måste dock klargöras att många andra faktorer bidrar till detta. Det allmänna enhetstillägget är oundvikligen kopplat till ekonomisk osäkerhet. Redan innan Covid-19 började dyka upp kunde osäkra anställningar definieras som ett stigma i Italien: unga människor kunde inte och kan fortfarande inte hitta en anställning som ger dem trygghet, så mycket att de tror att de kan köpa ett hus och bilda familj. Sedan 2020 har situationen förvärrats. I de siffror som nyligen släpptes av Istat konstateras en ökning av sysselsättningen, men de hänvisar till största delen till otrygga, säsongsbetonade, tillfälliga anställningar och så vidare. Oförmågan att räkna med ett säkert arbete kastar alltså också en stor skugga över landets födelsetal och tillväxt.

Ett annat problem är till exempel tillgången till daghemsplatser; väntelistorna är ofta långa och schemat gör att föräldrarna inte alltid kan kombinera arbete och familj på ett smidigt sätt.

På global nivå finns det förutom de svårigheter som är kopplade till den instabila arbetsmarknaden även en annan viktig faktor: tveksamhet inför framtiden. Denna diskurs bör utvidgas till att omfatta till exempel miljö- och klimatkrisen. Rädslan för att världen kan förändras radikalt och snabbt får människor att planera mindre. Detta påverkar också födelsetalen kraftigt. Det finns också en misstro mot de åtgärder som länderna har vidtagit och kommer att vidta för att hantera krisen. Vi befinner oss alltså i en övergångsfas där det digitala universumet ibland tycks ta över det verkliga universumet, vilket också ger upphov till en hel del oro.

Slutligen har pandemin, som vi redan hade förutsett, destabiliserat balanser som redan var särskilt bräckliga; rädslan för att något liknande ska hända igen gör unga par mer återhållsamma. Nyckelordet är därför att betrakta fenomenet ur olika synvinklar: instabilitet.

 

VILKA INSATSER?

 

Sammanfattningsvis bör de mest brådskande åtgärderna som bör genomföras gälla ekonomiska incitament. Det finns flera länder som arbetar för att införa nya åtgärder som kan få par att återfå självförtroende och fundera på att bilda en familj, kanske till och med en stor familj.

Stödet till födelsetalen måste återigen stå i centrum för regeringens agenda i Italien och i hela Europeiska unionen.

Syftet är att värdera familjeenheten, att ta hänsyn till hur många familjemedlemmar som ingår i familjen.

En intressant åtgärd att införa skulle till exempel kunna vara att sänka skatten på produkter som behövs för barnomsorg. En annan punkt som de mest förnuftiga nationella och internationella aktörernas program i frågan bygger på är att garantera ekonomiskt stöd även till kommuner och skolor för att kunna ta emot så många barn som möjligt. I detta avseende skulle det vara viktigt att inrätta företagsdaghem för att ge mödrar och fäder möjlighet att behålla sina arbeten och samtidigt hålla kontakten med sina barn. Slutligen bör man införa förmåner och stöd vid köp av en bostad, ett förslag som kommer i rätt tid med tanke på hur mycket inflationen tynger ekonomin och bostadsmarknaden.

Sammantaget är det viktigt att kommande generationer har verktygen i dag för att kunna bygga i morgon. Det är först då som vi kan förvänta oss att komma ikapp och sluta den demografiska vintersäsongen.

 

The text was translated by an automatic system