Subscribe
EU förbereder sig för att föreslå ett mål om 90 procents utsläppsminskning till 2040, men det råder fortfarande delade meningar bland medlemsländerna om hur snabbt – och flexibelt – unionen ska agera
Onsdagen den 2 juli kommer EU-kommissionen att presentera ett mycket efterlängtat lagförslag som beskriver EU:s klimatmål för 2040. Kärnan i förslaget är ett djärvt mål: att minska nettoutsläppen av växthusgaser med 90 procent jämfört med 1990 års nivåer. Detta skulle utgöra en viktig milstolpe på EU:s juridiskt bindande väg mot att uppnå klimatneutralitet senast 2050.
Målet för 2040 bygger på EU:s nuvarande mål att minska utsläppen med 55 % fram till 2030, som en del av den bredare ramen för den gröna given. Om det nya målet antas skulle det positionera EU som en av de mest ambitiösa globala aktörerna inom klimatpolitiken. Men att nå politisk enighet om ett så aggressivt minskningsmål är långt ifrån garanterat. Det kommande förslaget avslöjar redan skiljelinjer mellan medlemsländerna när det gäller takten och mekanismerna för klimatåtgärder.
Milstolpen 2040: En bro till netto-noll
EU har sedan länge åtagit sig att leda den globala kampen mot klimatförändringarna. Genom den europeiska klimatlagen, som antogs 2021, blev målet om netto-nollutsläpp 2050 rättsligt bindande. Lagen efterlyste dock också tydliga delmål som vägledning för politiska beslut och investeringsbeslut under de kommande årtiondena. Målet för 2040 fyller denna lucka. Det förväntade målet om en minskning på 90 procent skulle innebära en betydande ökning av trycket på industrier, energisystem och nationella regeringar. Det innebär en nästan total omvandling av den europeiska ekonomin under de kommande 15 åren. Även om detaljerna i förslaget fortfarande är hemliga, antyder källor nära kommissionen att lagstiftningen kan komma att innehålla begränsad flexibilitet. En möjlighet som diskuteras är att tillåta medlemsländerna att använda internationella koldioxidkrediter – upp till 3% – för att uppfylla sina mål.
Splittrad enhet: En debatt bland medlemsstaterna
Det kommande lagförslaget har redan varit föremål för en hetsig diskussion bland EU:s ledare. Under Europeiska rådets senaste toppmöte uttryckte länderna olika åsikter om hur ambitiöst – och hur realistiskt – 2040-målet bör vara.
Frankrike har t.ex. efterlyst ”teknikneutralitet” och större realism i hur målen sätts och uppnås. Denna ståndpunkt återspeglar farhågor om att alltför rigida ramverk kan kväva innovation eller oproportionerligt påverka vissa industrier. Paris är också försiktigt med att lägga tunga kortsiktiga bördor på sektorer som kärnkraft eller jordbruk utan att säkerställa att livskraftiga tekniska alternativ finns på plats. Däremot trycker länder som Danmark och flera nordiska länder hårt på ambition och brådska. De menar att en fördröjning av aggressiva åtgärder bara kommer att höja de sociala och ekonomiska kostnaderna för omställningen på lång sikt. För dessa länder anses varje tillåtelse för internationella koldioxidkrediter – snarare än direkta utsläppsminskningar inom EU – försvaga integriteten i blockets klimatpolitik.
En vändpunkt för Europas klimatpolitik
Debatten om 2040-målet avslöjar bredare spänningar om hur Europa ska leda energiomställningen. Den väcker grundläggande frågor: Bör flexibilitet och innovation prioriteras, eller bör regleringssäkerhet och ambition prioriteras? Kan alla medlemsländer förväntas röra sig i samma takt, med tanke på deras olika ekonomiska strukturer och energimixer? Kommissionens förslag kommer inte att avsluta denna debatt, men det kommer att förankra den i lagstiftningen. När förslaget väl har offentliggjorts kommer det att gå in i en lång förhandlingsprocess med Europaparlamentet och rådet, och det slutliga antagandet kommer sannolikt att ske tidigast 2026. Under resans gång kommer viktiga frågor att ifrågasättas och omformas, t.ex. koldioxidmarknadernas roll, sektorsspecifika skyldigheter och tillgången till EU-medel för att stödja gröna investeringar.
Globala konsekvenser
Oavsett hur 2040-målet slutligen kommer att se ut kommer EU:s beslut att ge eko långt utanför EU:s gränser. Ett starkt och trovärdigt åtagande kan bidra till att mobilisera det internationella klimatarbetet inför kommande globala klimattoppmöten. Det kan också påverka hur globala investerare, företag och innovatörer anpassar sina strategier till Europas omställningsagenda. Men insatserna är höga. Ett urvattnat eller splittrat avtal skulle kunna signalera tvekan just när de globala utsläppen behöver minska snabbt. På så sätt är 2040-målet inte bara en vägvisare – det är ett test av Europas beslutsamhet, enighet och ledarskap i en av vår tids mest avgörande utmaningar.
Alessandro Fiorentino