Subscribe
Tolv månader efter publiceringen av sin rapport om europeisk konkurrenskraft upprepar Mario Draghi behovet av en radikal förändring av den ekonomiska och politiska styrningen av Europeiska unionen. Den tidigare ordföranden för Europeiska centralbanken valde Bryssel som scen för att lansera en ny vädjan till de europeiska ledarna och betonade med kraft att tiden är begränsad. Det internationella sammanhang som präglas av handelskrig, geopolitiska spänningar och en snabb utveckling inom strategiska sektorer som artificiell intelligens gör ett kollektivt kvalitetssprång ännu mer angeläget.
KONKURRENSKRAFTENS CENTRALA BETYDELSE SOM ÖVERLEVNADSFAKTOR
I den samtida debatten om europeisk integration har konkurrenskraft blivit en viktig variabel inte bara för ekonomiskt välstånd utan också för kontinentens politiska och sociala stabilitet. Draghi betonade att den nuvarande europeiska tillväxtmodellen visar tecken på utmattning, vilket förvärras av avsaknaden av en övergripande investeringsplan. Beroendet av externa krafter, både när det gäller energiförsörjning och militärt försvar, gör att unionen utsätts för växande sårbarheter. I detta sammanhang får uppmaningen till konkurrenskraft karaktären av en existentiell varning: utan förnyelse riskerar Europa att förlora inte bara mark till USA och Kina, utan också sin förmåga att självständigt bestämma över sitt eget öde.
STATSSKULDEN SOM EN AVGÖRANDE FRÅGA
En av de mest problematiska aspekterna som framkom i Draghis tal rör frågan om statsskulden. Enligt uppskattningar kommer den europeiska skuldkvoten att stiga under de kommande tio åren och närma sig tröskelvärden som anses kritiska. Utsikterna för en mindre robust ekonomisk tillväxt än väntat förvärrar detta scenario ytterligare. Draghi anser att problemet inte kan hanteras med isolerade nationella instrument, eftersom omfattningen av de nödvändiga investeringarna överstiger de enskilda medlemsstaternas kapacitet. Därav idén om en gemensam skuld, inte som ett universellt universalmedel utan som ett verktyg för att finansiera storskaliga gemensamma projekt som kan öka den totala produktiviteten.
SPÄNNINGARNA MED USA OCH DEN KINESISKA UTMANINGEN
De senaste månadernas geopolitiska landskap har visat på Europas svaghet som förhandlare. De handelstullar som införts av Washington, bland de högsta på decennier, har belyst EU:s begränsade förmåga att påverka inriktningen på de transatlantiska relationerna. Samtidigt fortsätter Kina att stärka sin konkurrensposition, inte bara industriellt utan även teknologiskt och finansiellt. Europa verkar därmed vara klämt mellan två poler som har tydliga strategier och betydande resurser, men som ändå kämpar för att definiera en gemensam väg. Draghi tolkar situationen som en varningssignal: utan gemensamma verktyg och en delad vision riskerar man att passivt behöva anpassa sig till andras regler.
FRÅGAN OM EUROPEISK SUVERÄNITET
Begreppet suveränitet har fått en central plats i Draghis resonemang, men inte i dess traditionella mening, knuten till nationsgränser. Hans analys tyder på att suveräniteten idag främst står på spel i förmågan att påverka globala ekonomiska och tekniska beslut. Att förlora konkurrenskraft innebär att förlora självständighet i beslutsfattandet och bli beroende av externa krafter. I detta avseende identifieras långsamheten i de europeiska beslutsprocesserna och den politiska fragmenteringen som suveränitetens verkliga fiender. Ursäkter som rör institutionella tidsramar eller internt samförstånd kan inte längre rättfärdiga tröghet, eftersom hastigheten i de pågående förändringarna inte tillåter några förseningar.
BRÅDSKAN MED EN BINDANDE KALENDER
Ett av de mest relevanta metodologiska inslagen i Draghis tal är att han insisterar på behovet av att fastställa konkreta tidsfrister och mätbara resultat. Den europeiska integrationens historia, från den inre marknaden till den gemensamma valutan, visar att framgångar har varit möjliga endast tack vare tydliga mål och ett konsekvent politiskt engagemang. I dag förefaller denna formel vara det enda hållbara sättet att förhindra att Europa fastnar i en steril debatt. Uppmaningen att gå från allmänna löften till definierade mål utgör därför ett försök att införa en princip om politiskt ansvar som hittills har varit alltför svag på kontinental nivå.
FÖRHÅLLANDET TILL EUROPEISKA MEDBORGARE
En annan central aspekt av resonemanget handlar om medborgarnas och företagens uppfattning om institutionerna. Enligt Draghi finns det en utbredd vilja att göra de uppoffringar som krävs för att öka konkurrenskraften, men denna vilja riskerar att gå förlorad om regeringarna fortsätter att framstå som obeslutsamma eller oförmögna att förstå allvaret i situationen. Den frustration som skapas av politisk tröghet kan omvandlas till misstro mot själva det europeiska projektet. Därav uppmaningen att ”se bortom de dagliga bekymren” för att återupptäcka en känsla av gemensamt öde. Ett år efter sin rapport gör Mario Draghi en sträng men klarsynt bedömning av läget i Europeiska unionen. Varningen är tydlig: utan snabba och samordnade åtgärder riskerar kontinenten att förlora inte bara sin ekonomiska konkurrenskraft utan även sin politiska suveränitet. De globala utmaningarna tillåter inte längre några vänta-och-se-strategier. Endast en ökad finansiell integration, åtföljd av konkreta tidsfrister och förnyat politiskt ansvar, kan garantera Europa en ledande roll på den internationella arenan. Frågan berör inte bara regeringar, utan hela den sociala och ekonomiska strukturen, vilket kräver att de europeiska ledarna ger ett svar som är värdigt de extraordinära tider vi lever i.