Subscribe
Under de senaste åren har det skett en seismisk förändring av den traditionella vänstern och högern, både i Europa och i Nordamerika. Vänstern stod tidigare för socialism. På 1920-talet innebar detta avskaffandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen och därmed slutet på kapitalisternas ”exploatering” av arbetarklassen. På 1940-talet innebar socialism central ekonomisk planering där människor i stort sett fick behålla sin formella äganderätt, men där planerarna skulle styra individuella ansträngningar till de kanaler som ansågs mest effektiva eller socialt acceptabla. På 1960-talet innebar det höga skatter och omfattande omfördelning, inte nödvändigtvis från de rika till de fattiga, utan snarare från dem som lätt kunde beskattas till dem med störst politiskt inflytande. Men socialismen i alla tre varianterna misslyckades. Sovjetsystemet kollapsade. Socialdemokratin av svensk typ kolliderade med verkligheten och övergavs i tysthet. (När Margaret Thatcher tillfrågades om sin största bedrift svarade hon: ”Tony Blair”).
Vänstern dominerar universiteten och medierna
Vänstern erövrade inte världen, eftersom socialismen inte fungerade. Men vad den erövrade var universiteten och medierna. En anledning var att duktiga högermänniskor blir entreprenörer, investerare, affärsmän, chefer, läkare och ingenjörer, medan duktiga vänsterintellektuella blir universitetsprofessorer, lärare och journalister. Denna trend förstärktes sedan av det faktum att vänstermänniskor håller fast vid sina åsikter med mycket större intensitet och mycket mindre tolerans än högermänniskor. Högerorienterade universitetsprofessorer anställde nykomlingar mer eller mindre oberoende av deras politiska åsikter. Vänsterorienterade professorer anställde bara andra vänsterorienterade. Långsamt togs universiteten över på detta sätt. Samma självselektionsbias återfanns i medierna. Om universiteten och medierna lämnas åt sig själva kommer de att bli vänstervridna.
Verkliga offer försvinner, vänstern uppfinner nytt
Universiteten upphörde att vara forum för fri konkurrens mellan idéer och blev i stället redskap för de samhällsförändringar som vänstern eftersträvade. Journalisterna upphörde att rapportera om vad som verkligen hände och blev istället vänsterns hejaklacksledare. Men vilka samhällsförändringar var det vänstern ville ha? Dess historiska (och ädla) mission hade varit att kämpa för de fattiga och marginaliserade. Men i slutet av 1900-talet hade dessa frågor, åtminstone i västvärlden, upphört att vara angelägna. Fattigdomen hade i stort sett utrotats och etniska och sexuella minoriteter var inte längre förtryckta. Vänstern hade förlorat sitt existensberättigande. Den uppfann därför ett nytt. I stället för att ägna sig åt den allt svårare uppgiften att identifiera verkliga offer och kämpa för dem, skapade vänstern helt enkelt offer och deras förtryckare, därav vänsterns cancelkultur och wokeism, det passionerade förkastandet av den västerländska civilisationen, det intetsägande välkomnandet av de anti-västerländska asylsökande som strömmar till Europa.
Antisemitism och den nya antivästliga utopin
Vid det här laget dominerades de politiska vänsterpartierna av en ny elit av universitetsprofessorer, lärare, journalister, aktivistiska advokater och statliga byråkrater, utan någon sympati för arbetarklassens problem och intressen (som själv hade genomgått en omvandling, med speciella färdigheter som ersatte råa muskler). Vänsterns bildspråk hade också förändrats. På 1920-talet hade utopin varit Sovjetunionen, och kampen hade antagits stå mellan kapitalister och proletariat. Under efterkrigstiden hade utopin varit Sverige, medan epokens illusion hade varit korporatismen – alliansen mellan storregering, storföretag och storfack. Men vänstern fick slut på utopier att skicka beundrande delegationer från väst till, och den fick också slut på verkliga kamper. Under en tid anammade vänstern ekofundamentalismen (och vissa vänstermänniskor gör det fortfarande), där utopin är ett imaginärt Arkadien med sjungande fåglar och gräs som vajar mjukt i vinden. Men nyligen har vänstern hittat ett annat imaginärt land, Palestina (som aldrig har existerat), nya fiender, judarna, och en ny väljargrupp, antivästliga invandrare. Vänstern har förändrats till oigenkännlighet, medan dess traditionella väljare, arbetarklassen, inte har någon sympati för den nya vänstereliten, med dess absurda cancelkultur och wokeism och dess onda antisemitism. Detta skapar en unik möjlighet för högern.