Subscribe
I årtionden valde Europa billig energi framför säkerhet, eftersom européerna behandlade energikällor som en handelsvara. När gaskranen stängdes av upptäckte den gamla kontinenten att beroendet inte bara är ett ekonomiskt problem utan också en säkerhetsfråga, eftersom den energikris vi går igenom helt har ändrat spelreglerna. För gemene man kom gasen genom rörledningen, elektriciteten sattes på med ett knapptryck och räkningarna, även om de ibland var lite höga, verkade vara en naturlig del av det moderna livet.
Tanken att energi skulle kunna bli en säkerhetsfråga, jämförbar med försvars- eller utrikespolitik, verkade överdriven, för att inte säga alarmistisk, för några år sedan. Studien ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe” visar dock hur dramatiskt denna uppfattning har förändrats och hur oförberedd den europeiska kontinenten var på det ögonblick då energi blev ett geopolitiskt vapen. Rysslands invasion av Ukraina, som inleddes i februari 2022, var en riktig elchock för hela den europeiska kontinenten. På bara en vinter upptäckte Europa att dess energiberoende inte bara är ett ekonomiskt problem, utan ett existentiellt sådant. Gasledningarna som är förankrade djupt inne i Rysslands hjärta betraktades länge som symboler för samarbete och ömsesidigt beroende, men tyvärr förvandlades de över en natt till politiska påtryckningsmedel. Europeiska regeringar drabbades av panik när priserna sköt i höjden och medborgarna började ifrågasätta om deras säkerhet fortfarande kunde garanteras i en värld där energi i allt högre grad används som ett utpressningsmedel.
ECR-partiets studie utgår från en enkel men obehaglig iakttagelse, nämligen att den europeiska energimodellen, som bygger på idén om en fri marknad, ekonomisk effektivitet och internationellt samarbete, systematiskt har ignorerat geopolitiska risker. I årtionden har de europeiska länderna föredragit billigare energi utan att på allvar fråga sig vad som skulle kunna hända om leverantören blev fientlig. Ryska federationen sågs av de europeiska ledarna som en svår men förutsägbar partner, men verkligheten har visat något annat.
Innan Ukrainakonflikten bröt ut var de flesta länder i Central- och Östeuropa (varav många ingick i det forna Sovjetblocket) starkt beroende av rysk gas. Beroendet var inte bara tekniskt utan också politiskt, eftersom långsiktiga kommersiella åtaganden, infrastruktur som byggts i en enda riktning och bristen på alternativ skapade en strukturell sårbarhet. När gasleveranserna minskade eller till och med stoppades (se fallet med Nord Stream-ledningen) blev de ekonomiska effekterna omedelbart kännbara, inte bara inom industrin utan också i varje europeisk medborgares hem. Ordet ”energi” blev därmed plötsligt ett dagligt diskussionsämne och energisäkerhet blev en del av det offentliga samtalet.
Från den fria marknaden till den skyddande staten
En av de mest intressanta aspekterna av studien ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe” är hur den beskriver paradigmskiftet i den europeiska energipolitiken. Från att tidigare ha betonat avreglering av energimarknaden, konkurrens och minimering av statens roll som aktiv aktör på marknaden, har energikrisen tvingat fram en spektakulär återgång till offentliga ingripanden. För att förhindra en social kollaps tvingades regeringarna att sätta tak för priserna, subventionera räkningarna för både företag och befolkning, nationalisera eller rädda energibolag och ingripa direkt på marknaden. Denna återkomst av staten var en nödvändighet, inte ett resultat av ideologi. Studien visar tydligt att marknaden i tider av djup kris inte ensam kan garantera försörjningstrygghet eftersom vinstintresset står i direkt konflikt med behovet av stabilitet. Regeringarna tvingades därför att välja mellan den fria marknadens dogmer och att skydda sina medborgare, och i nästan alla fall var valet tydligt.
Detta massiva ingripande från regeringarnas sida väcker dock svåra frågor om hur framtiden kommer att se ut. Hur hållbar är en modell där staten blir den yttersta garanten för medborgarnas energisäkerhet? Hur kan man skydda konsumenterna utan att avskräcka från investeringar? Och, kanske viktigast av allt, hur kan Europa undvika att upprepa samma misstag genom att ersätta ett beroende med ett annat?
”Säkra försörjningen: Rethinking Energy in a Changing Europe” understryker att diversifiering av energikällor har blivit en absolut prioritet för alla europeiska regeringar. EU:s import av flytande naturgas, utvecklingen av projekt för förnybar energi samt investeringar i infrastruktur och sammankoppling presenteras inte som ekologiska eller ekonomiska alternativ, utan som en del av den nationella säkerheten. I det här sammanhanget är grön energi inte längre bara ett framtidsprojekt, utan en strategisk nödvändighet. Samtidigt varnar forskningen oss för att energiomställningen inte är riskfri, eftersom beroendet av ny teknik, kritiska råvaror (varav de flesta utvinns på andra kontinenter) och globala leveranskedjor (se de europeiska ländernas beroende av teknik som importeras från asiatiska länder, en teknik med mycket lägre produktionskostnader) kan skapa olika men lika farliga sårbarheter. Europa riskerar att ersätta sitt beroende av billig rysk gas med ett beroende av sällsynta metaller eller asiatisk produktion av grön teknik. Vad vi måste lära oss av denna kris är att energisäkerhet inte kan byggas på en enda mirakellösning.
Den osynliga energikostnaden – vem är det egentligen som betalar för krisen?
Studien ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe” insisterar, bortom diagram, strategier och offentlig politik, på den sociala dimensionen av den energikris som Europa går igenom. Vi måste erkänna att ökningen av energipriserna inte är ett abstrakt fenomen, utan ett fenomen som direkt påverkar människors dagliga liv. Allt högre räkningar har tvingat miljontals européer att göra smärtsamma val. De har varit tvungna att välja mellan att betala sina uppvärmningsräkningar eller köpa mat, mellan att prioritera elbetalningar eller använda sina pengar till andra grundläggande behov. Ur detta perspektiv kan vi säga att energi inte bara har blivit en säkerhetsfråga, utan också en fråga om social rättvisa.
Forskning visar också att effekterna av energikrisen har varit ojämnt fördelade, där låginkomsthushåll, dåligt isolerade byggnader och mindre utvecklade regioner har drabbats oproportionerligt hårt. I många fall har de statliga stödåtgärderna varit otillräckliga eller dåligt riktade, vilket har lett till att sårbara delar av befolkningen har lämnats i sticket. Denna verklighet riskerar att spä på det sociala missnöjet och undergräva allmänhetens stöd för energiomställningen. I studien varnas också för att EU:s politik riskerar att förlora sin legitimitet om man inte kombinerar energisäkerhet med social rättvisa. En omställning som av medborgarna uppfattas som orättvis kan därför skapa opposition, populism och politisk instabilitet eftersom energi, som en gång var en teknisk fråga, nu håller på att bli en viktig faktor för social polarisering.
En annan osynlig kostnad för krisen är den urholkning av förtroendet som uppstår när medborgarna upplever att staten reagerar kaotiskt eller ibland för sent, att regeringens åtgärder är osammanhängande eller att bördan fördelas orättvist, eftersom medborgarnas förtroende för statliga institutioner minskar. Studien tyder på att denna förlust av förtroende bland vanliga medborgare kan få långsiktiga konsekvenser och kan påverka både energipolitiken och staternas förmåga att hantera eventuella framtida kriser.
Ett säkrare Europa eller ett mer försiktigt Europa?
I slutändan erbjuder ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe” varken enkla lösningar eller lättköpta löften. Det centrala budskapet i studien, som genomfördes i mitten av december 2025, är att Europa befinner sig vid en vändpunkt och att den energikris vi upplever har avslöjat djupa sårbarheter men också skapat en sällsynt möjlighet att i grunden ompröva förhållandet mellan energi, säkerhet och civilsamhället.
Det verkar som om Europa har lärt sig den smärtsamma läxan av sitt beroende av rysk gas, men det återstår att se om man kommer att ha den politiska viljan att bygga upp ett verkligt motståndskraftigt energisystem. Vi är alla överens om att detta kräver massiva investeringar (både ekonomiska och mänskliga resurser), gott samarbete mellan EU:s medlemsländer, acceptans av högre kostnader på kort sikt och, kanske svårast av allt, ärlighet från statens sida gentemot sina medborgare. En sak är kristallklar: energisäkerhet är inte gratis; skydd har ett pris och kan inte längre behandlas som en ren konsumtionsvara. Energi är och kommer att förbli en kritisk infrastruktur, ett geopolitiskt verktyg och en faktor för social sammanhållning, och hur EU hanterar denna verklighet kommer inte bara att påverka ekonomin och miljön, utan även den politiska stabiliteten och medborgarnas förtroende för det europeiska projektet. Om vi skulle dra en tydlig slutsats av studien skulle vi kunna säga att i ett Europa där säkerheter faller sönder en efter en har energi blivit ett test på politisk mognad, och energisäkerhet byggs inte bara med pipelines, vindkraftsparker och solpaneler, utan med förtroende, solidaritet och långsiktiga visioner. När vi diskuterar den stora frågan om energitrygghet talar vi inte bara om att ha ljus och värme i våra hem, utan om ett samhälles förmåga att skydda sig, anpassa sig och förbli enat.