Subscribe
Europeiska unionen står inför en strategisk verklighet när det gäller medborgarnas säkerhet. En ny studie som beställts av ECR-partiet avslöjar vad medborgarna i medlemsländerna tycker om ökande försvarsutgifter, statlig suveränitet och EU:s gemensamma skuld. Den tid vi lever i, i ett Europa som präglas av geopolitisk osäkerhet, med en konflikt vid den östra gränsen, i kombination med hybridpåtryckningar och en alltmer fragmenterad internationell ordning, kräver en seriös debatt om de nödvändiga försvarsutgifterna. Denna debatt verkar definitivt ha rört sig bortom den tekniska sfären och tagit sig in i hjärtat av de europeiska ledarnas demokratiska politik.
Den undersökning som PollingEurope genomförde i november på begäran av ECRP Party ger en av de tydligaste och senaste ögonblicksbilderna av hur EU-medborgarna uppfattar de ökande kostnaderna för vapenindustrin, strategiska prioriteringar och gränserna för den europeiska integrationen på säkerhetsområdet. Utöver de siffror som presenteras berättar studien en sammanhängande historia: EU-medborgarna stöder och håller med om att stärka försvaret, men inte i någon form. Européerna vill ha säkerhet, men inte på bekostnad av den nationella suveräniteten. De accepterar samarbete, men ser med misstänksamhet på finanspolitisk integration och ömsesidighet i unionens gemensamma skuld. I detta övergripande sammanhang framstår ECRP:s (Europeiska konservativa och reformister) väljarkår inte som ett ideologiskt undantag, utan som ett konsekvent och strukturerat uttryck för allmänt delade intuitioner i det europeiska samhället.
Ett skenbart samförstånd – 75% av européerna vill ha investeringar i försvaret
Det första och viktigaste resultatet av förra månadens undersökning visar att en majoritet av medborgarna är överens om att öka investeringarna i försvaret. I de 27 medlemsländerna anser 75 procent av de tillfrågade att Europa bör investera i försvaret, antingen genom ett gemensamt europeiskt system eller genom att stärka de nationella arméerna och samarbeta med Nato. Denna ganska betydande andel är anmärkningsvärd inte bara för sin storlek utan också för sin geografiska fördelning. Till och med respondenter som bor i västeuropeiska länder, som traditionellt är mer ovilliga att militarisera, uttryckte stöd för att investera i vapenindustrin, och det stödet verkar hålla i sig. I den motsatta änden av spektrumet, i Central- och Östeuropa, där hotet från Ryska federationen uppfattas som mycket direkt, stiger allmänhetens stöd för militära investeringar till över 80 procent, medan stödet för försvaret i Polen, det europeiska land som har den längsta gränsen till Ukraina, där vi har haft en stor konflikt i nästan tre år, når imponerande 89 procent. Denna konvergens pekar på ett viktigt faktum, nämligen att debatten inte längre handlar om ”huruvida” Europeiska unionen ska investera i försvaret, utan om ”hur”, ”hur mycket” och ”inom vilken politisk ram” den ska göra denna investering.
Vi kan hävda att det finns två visioner av europeisk säkerhet. I den här situationen talar vi om europeisk integration kontra nationell suveränitet. Ur denna synvinkel visar undersökningen på en nästan perfekt balanserad uppdelning mellan de två säkerhetsmodeller som de europeiska medborgarna föredrar. Enligt undersökningen stöder 37 procent av medborgarna på europeisk nivå investeringar i ett gemensamt försvarssystem inom EU, medan 38 procent av de tillfrågade föredrar att stärka de nationella arméerna i nära samarbete med Nato. Denna polarisering kan inte betraktas som ytlig eftersom den faktiskt återspeglar två olika visioner om framtiden för det europeiska projektet att investera i försvaret. Enligt det första synsättet kan säkerhet definieras som en ny drivkraft för integration, ett naturligt steg mot en ”geopolitisk union”. Det andra synsättet utgår från tanken att säkerhet är en grundläggande egenskap hos nationalstaten och att medlemsländerna måste spela en kompletterande, inte en ersättande, roll. Det är relevant att detta andra synsätt, nationalstatens säkerhet, i hög grad ligger i linje med ECR:s ståndpunkt, som tydligast överensstämmer med en betydande del av den allmänna opinionen. Med 53 procent är ECR:s väljare och anhängare den grupp som mest konsekvent stöder en förstärkning av de nationella arméerna och medlemsländernas samarbete med Nato, och som uttryckligen avvisar idén om ett helt integrerat överstatligt försvar. Denna ståndpunkt kan inte ses som isolationism, utan måste erkännas som strategisk realism, med tanke på att Nato uppfattas som en trovärdig säkerhetsgaranti, samtidigt som nationalstaterna förblir de legitima aktörerna när det gäller att använda våld.
Européernas verkliga prioriteringar är pragmatiskt, inte symboliskt, försvar
Det kanske mest relevanta avsnittet i PollingEuropes studie är det som handlar om konkreta försvarsprioriteringar. I detta avsnitt ersätts den abstrakta diskursen om ”strategisk autonomi” av extremt pragmatiska alternativ. Den första prioriteringen som anges av de medborgare som svarade på enkäten (36 procent av dem) är att stärka övervakningen av EU:s luftrum och förhindra drönarattacker från Ryska federationen. Detta alternativ återspeglar de hårda lärdomarna från kriget i Ukraina och medvetenheten om den civila och militära infrastrukturens sårbarhet för teknik som är relativt billig (några tusen dollar/kostnaden för en drönare) men extremt effektiv när det gäller att orsaka enorma materiella skador. På andra plats i prioritetshierarkin kommer att stärka underrättelseförmågan och bekämpa propaganda och desinformation. Denna prioritering delas av 33% av de tillfrågade. Det faktum att denna prioritering överstiger traditionella investeringar i vapenindustrin visar att den allmänna opinionen mognar, nämligen att modern krigföring är informativ innan den är kinetisk.
Missilförsvarssystem av typen Iron Dome hamnar på tredje plats med 30 procents stöd bland medborgarna, följt av förstärkning av EU:s yttre gränser genom militär närvaro och fysiska barriärer, med 28 procent av de tillfrågade som stödjer idén. Detta är ofta en extremt politiserad fråga, men en fråga som nu håller på att få en strategisk dimension, eftersom dessa resultat tydligt visar att EU-medborgarna inte längre skiljer på yttre säkerhet och gränskontroll. Det är dock också intressant att notera att prioriteringar som obligatorisk militärtjänstgöring på europeisk nivå eller en utbyggnad av den europeiska kärnvapenarsenalen fortfarande är en minoritetsåsikt. Vanliga medborgare vill ha ett effektivt skydd, inte ideologiska eller symboliska projekt.
ECR:s väljarkår: strukturell konvergens, inte tillfälligheter
En analys uppdelad på europeiska politiska grupper bekräftar att ECR-väljarna är bland de mest konsekventa i försvarsfrågor. ECR:s väljare och sympatisörer stöder försvarsinvesteringar med en hög andel på 83 procent, men de har en tydlig preferens för lösningar som bygger på nationell suveränitet, Nato och mellanstatligt samarbete. När det gäller prioriteringar för försvarsutgifter ligger ECR-väljarna över genomsnittet jämfört med andra medborgare med olika ideologiska åsikter i sitt stöd för luftförsvar, gränsskydd och avskräckningsförmåga. Samtidigt är ECR-väljarna genomgående skeptiska till idén om en helt gemensam försvarspolitik på europeisk nivå. ECR-väljarnas inställning speglar inte bara en konservativ ideologi, utan också en noggrann läsning av den allmänna opinionen. I många medlemsstater, i synnerhet i Central- och Östeuropa, är fasthållandet vid suveränitet direkt kopplat till de senaste historiska erfarenheterna, och den nationella säkerheten uppfattas som oskiljaktig från nationell kontroll.
Den gemensamma europeiska skulden, den allmänna opinionens röda linje
När det gäller militära investeringar kan vi konstatera att det finns en relativt bred samsyn bland de medborgare som svarat på enkäten, men när diskussionen kommer in på hur de ska finansieras förändras förutsättningarna radikalt. Frågan om att skapa en gemensam europeisk skuld som uteslutande är avsedd för militära utgifter delar djupt den allmänna opinionen. I de 27 medlemsländerna stödjer endast 42% av de tillfrågade idén om en gemensam skuld mellan staterna, medan 39% är emot den och resten av de tillfrågade är osäkra. Skillnaderna i opinionen blir ännu tydligare när vi analyserar väljarna per politisk grupp. ECR-väljarna är bland de mest skeptiska, med 45 procent mot en gemensam EU-skuld och bara 40 procent för. Denna motvilja kan inte bara betraktas som en euroskeptisk reflex, utan uttrycker en legitim rädsla för att de finanspolitiska riskerna ska bli ömsesidiga, att budgetkontrollen ska gå förlorad och att försvaret ska bli en förevändning för en snabbare finanspolitisk integration. Det är inte längre någon nyhet att erfarenheterna av de gemensamma fonder som EU använde under pandemin fortsätter att underblåsa misstankar om att gemensamma skulder, när de väl har skapats, tenderar att bli permanenta.
Integration kontra demokratisk legitimitet. Ett mer realistiskt Europa, inte nödvändigtvis ett mer federalt sådant
Ett av studiens huvudbudskap, kanske det viktigaste, är att den europeiska integrationen på försvarsområdet inte möts av ett säkerhetspolitiskt motstånd, utan av ett demokratiskt legitimitetsproblem. Medborgarna i EU-länderna accepterar samarbete, men vill samtidigt behålla den politiska kontrollen över grundläggande beslut om militära utgifter, prioriteringar och åtaganden.
I detta sammanhang framstår ECR-anhängarnas ståndpunkt som en brygga mellan behovet av att anpassa sig till de nya militära hot som tornar upp sig över unionen och respekten för det nationella demokratiska ramverket. Och här talar vi inte om att förkasta EU, utan om att förkasta en centraliserad modell som inte fullt ut återspeglar medlemsländernas historiska, strategiska och politiska mångfald. Det är just därför som PollingEuropes undersökning från november 2025 är en tydlig läxa för beslutsfattarna i Bryssel, som bör läras av dem som vill att alla stater ska vara skuldsatta under EU:s gemensamma paraply. Om vi ser på tolkningen av undersökningen på ett opartiskt och logiskt sätt kan vi säga att EU-medborgarna vill ha säkerhet, men på sina egna villkor, inte påtvingad genom ett politiskt beslut. Det är just därför som de som svarat på undersökningen efterlyser konkreta lösningar som luftförsvar, underrättelseverksamhet och gränsskydd, samtidigt som de ser med försiktighet på finanspolitiska eller militära integrationsprojekt som verkar överskrida mandatet från den demokratiska omröstningen. I detta sammanhang kan konvergensen mellan den allmänna opinionen och ECR:s ståndpunkter i försvarsfrågan inte betraktas som en anomali, utan är i själva verket ett symptom på ett Europa som blir alltmer klarsynt, alltmer uppmärksamt på utgifter och mer medvetet om integrationens begränsningar. Därför måste vi hävda att det europeiska försvarets framtid inte kan avgöras enbart i strategiska dokument, utan snarare i ledarnas förmåga att respektera denna ömtåliga balans mellan samarbete och suveränitet, eftersom Europa inte längre kan unna sig lyxen att vara strategiskt naivt och samtidigt inte verkar vara villigt att ge upp den demokratiska kontrollen i den abstrakta säkerhetens namn. PollingEurope-undersökningen som genomfördes i november visar detta med en tydlighet som sällan återfinns i den nuvarande offentliga debatten.