Subscribe
Europa står i dag inför två krig: det som utkämpas med stridsvagnar på Dnipro-floden och det som utkämpas med siffror i Bryssel.
När kommissionens ordförande Ursula von der Leyen skickade sitt brev till de 27 medlemsstaterna med tre alternativ för att finansiera de 135 miljarder euro som behövs för att stödja Ukraina under 2026-2027, utlöste hon inte bara en teknisk debatt. Hon öppnade upp en politisk spricka som sannolikt kommer att löpa genom hela Europa, för om vi analyserar innehållet i brevet på djupet borde den strategiska och avgörande frågan för en konservativ vara: Hur kan friheten försvaras utan att suveräniteten överges?
Det konservativa Europa tvivlar inte på den första punkten: Kievs frihet är vår frihet.
Vladimir Putins Ryssland har fört kriget tillbaka till kontinenten, angripit ett suveränt land och vill visa världen att gränser kan ritas om med stridsvagnar. Inför detta döljer de som kräver ”neutralitet” helt enkelt sin oförmåga att välja mellan angripare och offer.
Men strategisk klarhet innebär inte politisk naivitet. Den europeiska konservativa högern – från Italien till Polen, från de baltiska staterna till Spanien – stöder Ukraina utan att tveka, men accepterar inte att nödsituationen ska bli en förevändning för att bygga en permanent skuldunion, en finansiell federalism som aldrig röstats fram av medborgarna och som leds mer av kommissionens tjänstemän än av parlamenten.
Europa måste göra sin del och ta tillfället i akt. Vi har sagt detta i åratal, men det måste tydligt upprepas att Europa måste förbli ett nationernas Europa, inte bli en centralbank med en tillhörande statskassa.
Kommissionens tre alternativ är inte enbart tekniska utan också politiska val
I von der Leyens brev presenteras tre lösningar. På papperet ser de ut att vara finansiella alternativ, men i verkligheten är de tre visioner om Europa.
- Nationella bidrag: ansvarets väg, men hur hållbar är den?
Det första alternativet är en återgång till grunderna: varje stat betalar sin andel. Det är det mest respektfulla för suveräniteten, men det svåraste att upprätthålla med tanke på stora underskott, budgetbegränsningar som åter gäller och regeringar som är ansvariga inför sina medborgare. Det är inte en väg som ska förkastas – särskilt inte om den fungerar som en bro – men ingen kan låtsas att den ensam är tillräcklig för att täcka Kievs hela behov.
- Gemensam europeisk skuld: frestelsen med den ”permanenta modellen
Här visar kommissionen sin sanna böjelse: att kopiera och eventuellt institutionalisera NextGenerationEU-paradigmet och göra pandemi-undantaget till en politisk vana. En gemensam skuld kan vara
- Reparationslån baserat på ryska tillgångar (140 mdr): rätt idé, ska hanteras på ett intelligent sätt
Det är en sund, moralisk och självklar princip att Putin, och inte de europeiska skattebetalarna, skall bära kostnaderna för återuppbyggnaden. Det skulle vara en kraftfull avskräckande åtgärd: framtida angripare måste veta att krig är kostsamt, och verkligen kostsamt.
Men genvägen att aggressivt använda frysta ryska statliga tillgångar innebär enorma risker:
- juridisk risk (internationell rätt, skiljedomsfall i miljardklassen);
- finansiell risk (kapitalflykt från euroområdet om EU framstår som en opålitlig garant för staters tillgångar);
- geopolitisk risk (tredje land kan avyttra av rädsla för farliga prejudikat).
Därför behövs en försiktig men inte avvaktande hållning i denna fråga: ja till att använda det ekonomiska värde som är kopplat till ryska tillgångar, men med juridiskt vattentäta instrument, samordnade med G7, med respekt för marknaden och med förmåga att undvika systemiska chocker: en pragmatisk, strategisk och icke-ideologisk hållning .
Den konservativa linjen: hjälp Kiev ja, avstå suveränitet nej
En verklig klyfta håller på att växa fram i den europeiska debatten. Å ena sidan finns det de som ser Ukraina som en möjlighet att slutföra den finanspolitiska integrationen av EU, bygga en europeisk statskassa, tömma de nationella budgetarna och låta kommissionen låna hur mycket som helst i namn av ”gemensamma utmaningar”.
På andra sidan finns det konservativa lägret, som säger:
- ja till att stödja Kiev, fram till segern och därefter;
- ja till extraordinära, riktade, tillfälliga och kontrollerade mekanismer, t.ex. försvarets euroobligationer;
- ja till att låta Ryssland betala, men utan att destabilisera marknaderna och utan att bryta mot lagen;
- nej till missuppfattningen att varje kris rättfärdigar en permanent överlåtelse av suveränitet.
Detta är en balanserad och strategisk ståndpunkt, den enda som håller samman frihet, ansvar, geopolitik och demokrati.
En större fråga: framtiden för Europa efter Putin
Det sätt på vilket Europa beslutar att finansiera det ukrainska motståndet kommer att avgöra vilken typ av union vi kommer att ha om tio år. Om den federalistiska linjen ”skuld idag, integration imorgon” segrar kommer EU att ändra karaktär utan att medborgarna någonsin får välja.
Om å andra sidan den konservativa linjen segrar – samarbete ja, centralisering nej – har unionen fortfarande en chans att återgå till vad den borde vara: en gemenskap av fria nationer som beslutar tillsammans, inte en anonym maskin som beslutar åt dem.
Att hjälpa Kiev är en moralisk plikt, men också en existentiell och strategisk nödvändighet i geopolitiska termer. Detta innebär dock inte att man måste överge Europas grundläggande principer: suveränitet, legalitet, demokratiskt ansvarstagande och balans mellan stater.
Ryssland måste betala. Europa måste stödja Ukraina. Men Europa får inte bli det som dess folk aldrig har bett om: en union av permanent skuld och finanspolitisk oansvarighet.
Det krävs mod och visioner för att bygga en utrikes- och försvarspolitik som lever upp till vår historia.
Och denna politik kan bara komma från en konservativ höger som ser verkligheten för vad den är:
en farlig värld, en bräcklig kontinent, en utmaning som kräver styrka och försiktighet.
Europas frihet kommer att försvaras i Kiev – men dess själ kommer att försvaras i Bryssel.