Spaniens statsbesök i Kina: En geostrategisk vändpunkt eller ett beräknat ekonomiskt drag?

Kung Felipe VI:s och drottning Letizias statsbesök i Folkrepubliken Kina nyligen – med stopp i Chengdú och Peking – ger en avslöjande inblick i Spaniens förändrade utrikespolitiska hållning gentemot världens näst största ekonomi. Med en agenda som blandar ekonomisk ambition, kulturell diplomati och avsiktlig symbolik understryker besöket Madrids avsikt att skapa en mer substantiell bilateral relation med Peking. Men det väcker också djupare frågor om var Spanien verkligen hör hemma i den föränderliga balansen mellan öst och väst, handel och övertygelse.

Ett besök med tyngdpunkt på ekonomi och kultur

Kungaparet anlände till Chengdú den 10 november 2025 för att inleda ett besök inriktat på att fördjupa samarbetet ”inom den ekonomiska, kommersiella och investeringsmässiga sfären”. Ministern för ekonomi, handel och företagande, Carlos Cuerpo, som åtföljde Deras Majestäter, betonade behovet av att återställa balansen i en ”mycket asymmetrisk” kommersiell relation och att öka den spanska exporten till Kina. Resans höjdpunkt är ett stort ekonomiskt forum som leds av kungen och som samlar mer än fyrahundra företrädare för näringslivet – en tydlig demonstration av regeringens avsikt att minska Spaniens handelsunderskott med Kina på 40 miljarder euro.

Samtidigt leder drottning Letizia den kulturella delen av besöket genom att delta i en ceremoni för att hedra 150-årsdagen av Antonio Machados födelse – en poet som beundras av kinesiska läsare – och senare träffa kinesiska latinamerikaner vid Peking University. Detta dubbla spår av ekonomiskt främjande och kulturell utåtriktad verksamhet återspeglar Madrids övertygelse om att engagemanget i Kina måste sträcka sig längre än till handel och omfatta identitet, språk och prestige – områden där Spanien fortfarande har en global resonans.

Sánchez Kinapolitik och diversifieringens logik

Besöket kan inte förstås isolerat från den bredare utrikespolitiska kurs som premiärminister Pedro Sánchez har stakat ut. Sedan hans regerings tidiga gester gentemot Peking har Spanien positionerat sig bland de mer öppna europeiska huvudstäderna i sina kontakter med Kina. Sánchez besökte själv Kina 2024 och förklarade då att ”ett handelskrig inte skulle gynna någon” – en fras som fångade både hans pragmatism och hans avståndstagande från Washingtons alltmer konfrontativa ton.

I många avseenden är kungens resa den symboliska kulmen på denna öppning: ett försök att konsolidera den ekonomiska pelaren i en politik som inte ser Kina som en systemisk rival utan som en partner med möjligheter. Madrid försöker locka till sig investeringar, utöka exporten och diversifiera marknaderna i en tid då den transatlantiska miljön har blivit mer osäker. I och med Donald Trumps återkomst till Vita huset har Washingtons betoning på omlokalisering, tullar och ekonomisk nationalism oroat europeiska partner. Sánchez regering ser i Peking en alternativ – inte ideologisk, utan praktisk – källa till tillväxt och diplomatisk relevans.

Denna diversifieringsstrategi medför dock risker. Den placerar Spanien i skärningspunkten mellan konkurrerande strategiska sfärer och tvingar landet att balansera sitt deltagande i det europeiska projektet, sitt beroende av amerikanska säkerhetsgarantier och sin strävan efter nya möjligheter i öst.

Mellan självständighet och anpassning

Anhängare av besöket framställer det som ett hävdande av Spaniens suveränitet – en pragmatisk övning i oberoende diplomati som sätter ekonomiskt egenintresse framför andras block och slogans. I en global miljö som i allt högre grad präglas av protektionism, menar de, måste Spanien agera där det kan och tala till alla som betyder något.

Men självständighet är inte detsamma som anpassning, och anpassning är inte underkastelse. Ju mer Madrid utökar sitt ekonomiska engagemang med Kina, desto mer utsätter man sig för Pekings politiska inflytande och marknadsvolatilitet. Relationen är fortfarande kraftigt obalanserad, med kinesisk export som översvämmar de spanska marknaderna medan spanska varor fortfarande möter hinder för tillträde och erkännande. Strävan efter ”balans” riskerar att befästa beroendet.

På samma sätt kommer Spaniens partner i Bryssel och Washington att tolka det kungliga besöket som en signal – om än oavsiktlig – om att Madrid är på väg mot en mjukare linje gentemot Kina samtidigt som västvärlden skärper sin hållning. EU-kommissionen har redan varnat för farorna med att kritisk infrastruktur förlitar sig på kinesiska företag, medan USA under Trump har återupplivat sina uppmaningar till en enad västfront mot Pekings teknoauktoritära räckvidd. Spaniens charmoffensiv i Chengdú och Peking är därför obekväm i ett klimat av förnyad transatlantisk misstro.

Den spanska kallelsen och den västerländska horisonten

I själva verket har Spaniens styrka i världsfrågor aldrig kommit från att följa modet för stunden, utan från att förbli trogen sin egen civilisatoriska kompass. Den kulturella delen av detta besök – hyllningen till Machado, dialogen med kinesiska latinamerikaner – påminner världen om att Spaniens inflytande vilar på språk, konst och ett moraliskt arv som går utöver handel. Men det inbjuder också till reflektion över vart detta arv pekar.

Trots allt tal om nya sidenvägar och asiatiska möjligheter har Spaniens naturliga horisont alltid varit Atlanten. Landets historia, tro och civilisation är sammanflätade med Amerika, inte med den kinesiska världen. På andra sidan oceanen finns nationer som delar Spaniens språk, institutioner och kulturella DNA – partner med vilka samarbetet flyter naturligt, inte genom översättning. En utrikespolitik som ser österut för marknader men försummar väst för mening riskerar att förlora båda.

Spaniens ”ögonblick av konnektivitet”?

Kungaparets besök i Kina är en noggrant koreograferad gest av ekonomisk diplomati, kulturellt raffinerad och politiskt betydelsefull. Spanien visar ambition och självförtroende, men avslöjar också spänningen mellan sina kortsiktiga kommersiella önskningar och sin långsiktiga strategiska inriktning.

Madrid har rätt att driva sina intressen var de än ligger. Men måttet på suveränitet är inte förmågan att engagera alla makter; det är klokheten att veta vilka engagemang som stärker nationens identitet och vilka som späder ut den. Spanien måste se till att dess öppning mot Kina inte undergräver dess europeiska åtaganden eller dess transatlantiska partnerskap – de två pelarna för landets stabilitet och välstånd sedan den demokratiska övergången.

Huruvida detta är födelsen av en spansk version av Ungerns så kallade ”konnektivitetsstrategi” – ett medvetet försök att balansera mellan öst och väst, myntat av Balázs Orbán som kärnan i suverän diplomati – eller bara ett oberäkneligt försök att kliva ut ur Washingtons skugga är fortfarande oklart. Skillnaden ligger i syftet: strategi har en kompass, improvisation har det inte.

I en tid av nya rivaliteter bör Spanien komma ihåg var dess öde ligger. Den iberiska blicken har, när den är som mest sann mot sig själv, alltid riktats västerut – mot Amerika, mot Atlanten, mot den värld av delad tro och frihet som Spanien hjälpte till att bygga upp. Att vända sig österut kan lova handel, men att vända sig västerut erbjuder fortfarande civilisation. Och det är i slutändan det spanska sättet.