Konservativt Europa stoppar direktiv om grönmålning: Förnuft före utopi

EU:s blockerade direktiv om miljökrav väcker på nytt liv i debatten om den institutionella balansen: att skydda småföretag och respektera lagstiftningens integritet framför ideologisk iver.

Kaoset kring EU:s direktiv om grönmålning har blottlagt en växande ideologisk klyfta inom Europa. På ena sidan finns de som driver på för en aggressiv implementering av den gröna given och ofta ignorerar dess ekonomiska och regleringsmässiga bördor. På den andra sidan vinner en mer konservativ och pragmatisk vision mark – en vision som prioriterar proportionalitet, rättslig klarhet och skydd av mikroföretag, som utgör ryggraden i Europas ekonomi.

EU-kommissionens överraskande tillbakadragande av direktivet har väckt upprördhet bland progressiva och liberala grupper. Men många observatörer ser det i stället som en försenad handling av politiskt ansvar. Det polska ordförandeskapet i EU:s ministerråd ställde in det som skulle ha varit det sista trepartsmötet – där parlamentet, rådet och kommissionen skulle ha färdigställt lagen – med hänvisning till ”alltför många tvivel och förvirring”. Warszawa påminde alla parter om att lagstiftningens kvalitet alltid måste gå före snabbhet. I centrum för kommissionens oro står ett ändringsförslag som medlemsstaterna har infört och som skulle kunna innebära betydande bördor för nästan 30 miljoner mikroföretag – cirka 96 procent av alla företag i EU. Det här är företag som redan kämpar med byråkrati och regleringstryck, och för vilka ytterligare miljökrav inte bara skulle bli kostsamma utan också ohanterliga.

Att värna om enkelhet och proportionalitet i lagstiftningen är inte sabotage – det är sunt förnuft. Som kommissionens talesperson Paula Pinho förklarade ”snedvrider” detta ändringsförslag förslaget och undergräver dess huvudsyfte: att utveckla gröna marknader utan att skada de minsta aktörerna. I detta sammanhang är kommissionens hot om att dra tillbaka förslaget ett legitimt sätt att använda sin fördragsbaserade auktoritet. Men i Europaparlamentet har socialdemokratiska och liberala grupper reagerat med ideologisk indignation. De anklagar kommissionen – under ledning av Ursula von der Leyen – för att lyda den politiska linjen hos Europeiska folkpartiet (EPP), Konservativa och reformister (ECR) och Patrioter för Europa (PfE), som alla nyligen hade krävt att förslaget skulle dras tillbaka. Men just denna anklagelse avslöjar konfliktens natur: inte en oenighet om tekniska detaljer, utan ett djupare motstånd mot det växande inflytandet från ett pragmatiskt, konservativt Europa som prioriterar ekonomisk verklighet framför grön idealism.

Kritikerna hävdar att EPP har ”lierat sig med extremhögern” genom att motsätta sig direktivet. I själva verket fruktar de att deras progressiva dominans inom EU:s institutioner ska urholkas. Lagstiftningsprocessen i EU bygger på balans mellan kommissionen, rådet och parlamentet. Att tvinga igenom ett direktiv och samtidigt ignorera allvarliga farhågor från medlemsstaterna och kommissionen själv riskerar att undergräva denna balans – och därmed legitimiteten för EU:s lagstiftning.

Italien har bidragit till förändringen genom att dra tillbaka sitt stöd för det polska ordförandeskapets förhandlingsmandat. Italien ställde sig ursprungligen bakom rådets allmänna riktlinje i juni 2024, men Rom har sedan dess klargjort att man aldrig riktigt stödde förslaget. Denna omsvängning kan tvinga fram ett återupptagande av förhandlingarna från grunden, vilket signalerar en bredare omprövning av direktivets genomförbarhet. Ytterligare tvivel har väckts kring den metod som kommissionen valt för att bedöma produkters hållbarhet – PEFCR (Product Environmental Footprint Category Rules) – som har kritiserats för sin komplexitet och brist på transparens.

Uppskjutandet av direktivet är långt ifrån ett misslyckande, utan kan vara en möjlighet: en chans att omformulera EU:s miljöpolitik inom ramen för ekonomisk pragmatism och institutionell respekt. Klimatpolitiken kan inte påtvingas uppifrån – den måste återspegla kontinentens sociala och ekonomiska struktur. Europa måste lyssna innan man agerar, skydda sin mångfald av ekonomier och ta ett steg tillbaka från miljöradikalism när det behövs. Den konservativa visionen avvisar inte förändringar – den insisterar på ansvarsfulla, hållbara och realistiska förändringar. Stoppet för direktivet om grönmålning sänder en tydlig signal: Europa tänker om.

Alessandro Fiorentino