Subscribe
När påven Leo XIV i början av sitt pontifikat valde att hålla sina officiella konton på sociala medier aktiva, och därmed ärvde påven Benedictus XVI:s och påven Franciskus digitala röst, uppfattade många observatörer en administrativ kontinuitet. I själva verket var det ett bredare projekt som syftade till att bekräfta den universella dimensionen av det kristna budskapet i den digitala världen, där samveten formas idag. Detta utgör en viktig symbolisk övergång: en bro mellan tre pontifikat, tre världsbilder och tre epoker av den tekniska revolutionen. Benedictus XVI öppnade 2012 den första Twitterprofilen och invigde därmed påvedömets närvaro i det digitala universumet. Franciskus utökade dess pastorala och kommunikativa räckvidd och använde sociala medier som en global predikstol för att tala om fred, migration och ojämlikhet. Leo XIV ärver detta verktyg men anpassar det till en mer radikal utmaning: människans överlevnad i en värld där artificiell intelligens växer fram.
PROJEKTET FÖR KONTINUITET
Den nye påvens beslut att fortsätta använda sociala medier ska inte tolkas som en rutinmässig gest. Det är ett ställningstagande som bekräftar kontinuiteten i evangeliets budskap även på moderna språk. Kontona, som översatts till nio språk och följs av över 52 miljoner människor, är idag en av de största institutionella kommunikationskanalerna i världen. Att de finns kvar vittnar om kyrkans önskan att ta plats i det digitala offentliga rummet, inte som åskådare utan som aktiv deltagare. Leo XIV:s språk är nyktert, nästan asketiskt, men samtidigt djupt medvetet om symbolernas makt. Beslutet att behålla kontot intakt – i stället för att skapa ett nytt – bekräftar att påvens gestalt, trots att hans ansikte förändras, förblir ett tecken på kontinuitet. Internet, som i allra högsta grad är en plats för flyktighet och glömska, förvandlas på så sätt till en plats för delat minne.
DIGITALT ARV OCH ANDLIGA RÖTTER
Påvedömets närvaro på sociala medier, som inleddes 2012 med Benedictus XVI, har utvecklats från ett kommunikationsexperiment till en global pastoral infrastruktur. Med Franciskus har Twitter och Instagram blivit verktyg för evangelisering och moralisk diplomati. Under pandemin 2020 nådde den argentinske påvens innehåll miljarder visningar och blev en andlig referens för många mitt i informationskaoset och den sociala isoleringen. Leo XIV ärver ett imponerande arv och förvandlar det till en terräng för urskiljning. Om hans föregångare hade använt sociala medier som en kanal för att tala till världen, verkar han vilja använda dem för att lyssna till världen: ett laboratorium för observation, en plats där kyrkan kan förstå den samtida mänskligheten. Men det digitala arvet är inte begränsat till kommunikation. Utmaningen är inte längre att bara sprida budskap, utan att försvara sanningen i en tid då information kan manipuleras och verkligheten kan simuleras. Det är i detta sammanhang som Leo XIV:s tal om artificiell intelligens får en framträdande politisk betydelse.
AI OCH DEN NYA ”SOCIALA FRÅGAN”
Den nye påven har upprepade gånger åberopat Leo XIII, författaren till Rerum Novarum (1891), den grundläggande texten i kyrkans sociallära. Precis som hans föregångare på 1800-talet hade tagit itu med den industriella revolutionens sår, står Leo XIV nu inför den digitala revolutionens motsägelser. Hans inställning till artificiell intelligens är inte apokalyptisk, utan klart kritisk. Han erkänner fördelarna med tekniska framsteg inom medicin, utbildning och ekonomi, men fördömer kraftfullt den okontrollerade hastighet med vilken innovationer utvecklas, ofta utan tillräcklig etisk reflektion. I en intervju nyligen medgav Leo XIV att det kommer att bli mycket svårt att upptäcka Guds närvaro i artificiell intelligens. Detta är inte ett förkastande av framsteg, utan en varning: teknik, om den saknar en moralisk inriktning, kan dölja dimensionen av det heliga och upplösa mänskligt samvete och andlighet. Det är också i detta sammanhang som påven vägrar att skapa en digital avatar av sig själv och upprepar att påven inte kan representeras av en artificiell bild. I en tid då gränserna mellan person och representation tenderar att suddas ut har detta ställningstagande ett utomordentligt symboliskt värde: närvaro kan inte replikeras, ordet kan inte ersättas av en algoritm.
FRÅN FRANCIS TILL LEO
För att fullt ut förstå den nye påvens inställning till AI är det bra att jämföra den med hans föregångare, påven Franciskus. Den senare hade inlett en omfattande reflektion där han insisterade på att det var brådskande med en global etik för artificiell intelligens. I olika dokument och tal definierade han AI som en icke-neutral teknik, som både kan frigöra och förtrycka. Enligt Franciskus låg problemet inte i själva maskinen, utan i den makt som människan projicerar på den. Den argentinske påven fruktade att automatiseringen skulle kunna öka den sociala ojämlikheten och befästa den tekniska elitens dominans över människorna. Därav hans förslag om ett bindande internationellt fördrag som skulle reglera utvecklingen av AI enligt principer om rättvisa, skälighet och skydd av mänsklig värdighet. I encyklikan Dilexit nos sammanfattade han denna vision i en både poetisk och politisk formulering: i den artificiella intelligensens tidevarv behövs poesi och kärlek för att rädda mänskligheten. Leo XIV bygger vidare på detta arv men tolkar det på ett mer filosofiskt och teologiskt sätt. Medan Franciskus hade betonat användningsetiken är AI för den nye påven inte bara en moralisk fråga, utan en ontologisk utmaning: vad innebär det att vara människa i en värld där maskiner kan imitera språk, känslor och till och med kreativitet? Leo XIV:s svar är tydligt: en maskin kan imitera, men inte förstå; den kan beräkna, men inte urskilja; den kan återge kärlekens språk, men inte älska. Det är här han drar gränsen mellan vad som är mänskligt och vad som inte är det. I ett samhälle som tenderar att upplösa distinktioner måste kyrkan – säger han – vara en mästare på skillnader. Medan Franciskus såg AI som ett område för potentiellt samarbete mellan tro och vetenskap, ser Leo XIV det som ett slagfält för försvaret av den mänskliga personen. AI, säger påven, kan inte lämnas åt sitt öde utan måste styras så att den bidrar till en rättvis ordning av sociala relationer, inte till deras upplösning.
RISKEN FÖR AVHUMANISERING
I ett av sina första offentliga tal fördömde Leo XIV avhumaniseringen av den digitala världen. Falska nyheter, deepfakes och manipuleringen av bilder och åsikter är för honom inte bieffekter av utvecklingen, utan symptom på en djupare sjukdom: förlusten av en känsla för sanning. När verkligheten blir förhandlingsbar och lögner maskeras som äkthet riskerar själva tron att bli ett simulacrum. I en värld där varje bild kan manipuleras blir tillit en god sak. Och att försvara förtroendet innebär för Leo XIV att försvara mänskligheten. På så sätt inleds hans pontifikat med en gest av kulturellt motstånd: att avvisa den digitala kopian av påven är detsamma som att bekräfta att sanningen inte är en fil som kan kopieras. Tekniken kan hjälpa till, men den kan inte ersätta.
MOT EN KRISTEN DIGITAL HUMANISM
Det som framkommer i jämförelsen mellan Franciskus och Leo XIV är den gradvisa mognaden av det katolska tänkandet inför den tekniska revolutionen. Medan den förre lade grunden till en ansvarsetik, föreslår den senare gränser baserade på personens centrala ställning och medvetenheten om att inte allt som är möjligt också är tillåtet. Den nye påven är inte rädd för att kalla tekniken vid dess rätta namn eller för att fördöma de ekonomiska intressen som driver den. I en tid när AI avgör vem som anställs, vem som får ett lån och vem som syns i sociala medier får påvens reflektion en global politisk betydelse. Han begränsar sig inte till att efterlysa en algoritmernas etik (den algoretik som Franciskus förespråkar), utan föreslår en andlig reform av den digitala mänskligheten. Leo XIV:s digitala humanism representerar övertygelsen att även i den artificiella intelligensens tidsålder är mänskligheten fortfarande kallad att värna om det som ingen maskin någonsin kan reproducera: frihet, ansvar, förmågan att älska och förlåta. Leo XIV:s pontifikat inleds således under kontinuitetens och vaksamhetens fana. Kontinuitet med sina föregångare, som förde kyrkan in i hjärtat av den digitala världen; vaksamhet inför en framtid där tekniken riskerar att ersätta mänskligheten. Hans röst, fast men fri från alarmism, uppmanar till en ny allians mellan tro och förnuft, mellan innovation och samvete. Om Benedictus XVI hade introducerat kyrkan till internet och Franciskus hade gjort det till en pastoral plattform, förvandlar Leo XIV det till ett fält för moralisk urskiljning. Och genom att göra det påminner han världen om att sann intelligens inte är artificiell, utan mänsklig och andlig: det är en intelligens som kan välja, älska, döma och förlåta.