Migrationens gordiska knut

Många har uttryckt oro över de långvariga och växande problemen som orsakas av de ständiga migrationsvågorna från tredjeländer till Europa, och inser att den situation som har uppstått är allt annat än lovande. Många andra har dock försökt övertyga de europeiska medborgarna om att dessa migrationsströmmar gradvis skulle integreras i de europeiska samhällena.

De allvarliga problemen som den så kallade tredje världen, framför allt Afrika och Asien, står inför har utlöst migrationsvågor över hela Europa, vilket gör migrationen till en av de största utmaningarna för de europeiska länderna i dag.

I synnerhet de så kallade frontlinjeländerna, såsom Grekland, Cypern, Spanien och Italien, utsätts för det största migrationstrycket på grund av sitt geografiska läge, vilket utsätter dem för en allt allvarligare risk.

Vad har egentligen hänt under de senaste åren i ett Europa med en åldrande befolkning? Vilka konsekvenser har den så kallade politiken med öppna gränser fått? Vad säger det senaste exemplet från Spanien och de upprepade sammandrabbningarna på gatorna i europeiska städer oss?

Vad annat skulle dessa händelser kunna visa än att politiken med öppna gränser har förvandlat Europa till en plats med i praktiken okontrollerade gränser och våra städers huvudgator till arenor?

Migrationsfrågan är först och främst en fråga om nationell säkerhet, och ett adekvat gränsskydd är avgörande för att bevara de europeiska staternas nationella suveränitet.

Åtgärder som obligatoriska kvoter för omfördelning av migranter mellan medlemsstaterna ”förlamar” därför de europeiska länderna genom att inskränka de nationella regeringarnas befogenheter. Dessutom löser de inte på något sätt problemet med migrationsströmmarna.

I en tid då antalet anländande migranter ökar står Europa också inför en enorm utmaning: sin demografiska kris. En åldrande befolkning, en krympande arbetskraft och sjunkande födelsetal är typiska exempel på trender som bidrar till att Europas totala befolkning minskar.

Vilket slags Europa kommer vi egentligen att tala om om några år? Hur kommer befolkningen i de enskilda europeiska länderna att utvecklas? Hur många européer kommer att bo i Europa, och hur många personer som är tredje- eller fjärde generationens invandrare? Det här är enkla frågor som vi måste besvara, men först efter att vi har klargjort vilket slags Europa vi vill ha.

Ett Europa med öppna gränser och oavbrutna migrationsströmmar? Ett Europa som styrs av kvoter för omfördelning av migranter? Eller ett Europa med starka gränser och stater som prioriterar att stärka och ta hand om sina egna medborgare?

Koncentrationen av invandrare i europeiska städer förändrar inte bara städernas demografiska sammansättning; den bidrar också till uppkomsten av invandrargetton vars invånare, långt ifrån att sträva efter integration, kan vara ovilliga att anamma de europeiska ländernas kultur och civilisation. Låt oss dessutom inte glömma att endast en liten andel av invandrarna har lyckats integrera sig i de europeiska staternas värderingar.

Det som migrationspolitiken behöver är inte bara att hantera den rådande situationen. En strikt kontroll av EU:s yttre gränser är avgörande, och detta måste stödjas av EU-medel för uppförandet av fysiska barriärer och säkerhetsinfrastruktur.

En annan nödvändig åtgärd är att utvidga tillämpningen av begreppet ”säkra tredjeländer”, vilket underlättar utvisningen av personer även till länder som de inte har någon tidigare personlig anknytning till, förutsatt att dessa länder anses vara säkra.

Det viktigaste är dock att bekämpa irreguljär migration och människosmuggling genom att införa strängare straff för kriminella nätverk som bedriver människohandel. Dessa nätverk skickar inte bara tusentals migranter in på europeiskt territorium utan utnyttjar också migranterna själva genom att ”sälja” dem löftet om ett nytt liv i ett ”välmående” Europa.

Europeiska unionens toleranta hållning gentemot invandring har nu förvandlats till en medverkan i en oerhört allvarlig fråga som förändrar – eller är på väg att förändra – Europas demografiska sammansättning.

Strängare gränskontroller, påskyndade asylförfaranden och, framför allt, återupprättandet av säkerheten och skyddet av Europas gränser är bara några av de åtgärder som redan borde ha genomförts.

I en internationell omvärld som ständigt förändras kan Europa inte fortsätta att spela rollen som en välkomnande räddare med öppna gränser. De europeiska staterna och regeringarna har en förstahandsplikt att lösa migrationsfrågan och ta fram lösningar innan Europa förändrar sin identitet.