När faktagranskare blir grindvakter: Rumänien, Bretonien och EU:s ”sanningskrig

Thierry Bretons mandat som EU:s digitala tsar har blivit en förebild för en modell för plattformsstyrning som i hög grad bygger på extern ”faktakontroll” och ogenomskinliga riskbedömningar, där medborgarna får lite verklig insyn eller rättssäkerhet. De sanktioner mot honom som USA införde, baserade på anklagelser om transatlantisk censur, avslöjar mer än en krock mellan rättskulturer: de avslöjar den ökande makten hos kvasi-privata sanningsdomare som arbetar bakom stängda dörrar och som inte har något ansvar gentemot väljarna eller enligt tydliga, förutsägbara kriterier. I den här miljön visar det inställda presidentvalet i Rumänien och kriget om ”desinformation” hur faktagranskning snabbt kan förvandlas till ett politiskt vapen snarare än ett neutralt skydd.

EU:s faktagranskningsnätverk hävdar att de är strukturella ”korrektiv” till felaktig information och tekniska korrigeringar, men oftast är deras beteende strukturellt subjektivt. Redaktionella beslut om vad som ska inkluderas, vilka berättelser som ska utelämnas och hur domslut ska utformas kommer oundvikligen att koda ideologiska och institutionella fördomar, oavsett om en enskild journalist agerar i god tro eller inte. Ord som ”falsk”, ”vilseledande” eller ”saknar sammanhang” är inte neutrala beskrivningar, utan verktyg för att forma tal, verktyg som minskar räckvidden, stigmatiserar talare och på ett subtilt sätt påverkar valdebatten (ofta med minimalt ansvar utöver en formell statlig begränsning). Det är alltså inte så mycket oklarheten i dessa processer som är störande, utan snarare hur det går till. Sådana kriterier för flaggning av innehåll, tillsammans med de utbildningsdata som formar utvärderarnas omdöme och överklagandemekanismer, beskrivs sällan i termer som vanliga användare kan granska eller ifrågasätta. Detta leder till en ironi där plattformar och tillsynsmyndigheter predikar ”öppenhet” för alla andra, medan själva faktakontrollens arkitektur är isolerad från meningsfull offentlig kritik. När dessa system staplas ovanpå algoritmisk förstärkning kan en liten elitgrupp av privata eller halvprivata aktörer utöva ett enormt inflytande över vad miljontals människor kan och inte kan se, dela eller lita på.

Rumäniens ogiltigförklarade presidentval illustrerar hur hal gränsen mellan att försvara demokratin och att kontrollera narrativen kan vara. När underrättelsetjänster och domstolar drar slutsatsen att en röst har äventyrats, konfigureras informationsutrymmet omedelbart på nytt: Vissa påståenden blir statligt bekräftade sanningar, andras fakta hamnar i kategorin ”desinformation” och aktörer som tvivlar på den officiella linjen riskerar att betraktas med misstänksamhet. I ett sådant klimat korrigerar faktagranskande nätverk inte bara, de patrullerar gränserna för vad som är legitim diskurs kring själva valet. Problemet är inte att utländsk inblandning eller samordnade manipulationer inte förekommer (det gör de verkligen), utan att människor förväntas fatta viktiga beslut om förtroende utan att ha mycket att arbeta med när det gäller de primära bevisen och de metodologiska detaljerna. Allmänheten får sällan ta del av rådata, de kriminaltekniska metoderna för att skilja organisk mobilisering från oäkta samordning eller den fullständiga listan över alternativa förklaringar som övervägts och avfärdats. När det demokratiska botemedlet mot inblandning är radikalt (ogiltigförklaring), borde kravet på radikal öppenhet också vara det. Istället tar grindvakterna för information ofta kontrollen, och informationsmyndigheterna rationaliserar med hjälp av den motivering som ges i språket om ”motståndskraft” som motiverar denna åtgärd.

Pavel Durovs påståenden om en ”digital gulag” i Europa kan ses som överdrivna, men de bygger på en verklig oro: föreningen av statlig reglering, plattformsmoderering och faktagranskningspartnerskap i ett sammanhängande, vertikalt kontrollerat kommandosystem. När tillsynsmyndigheter som Breton sätter press på plattformar åtminstone i DSA:s namn och dessa plattformar ”tilldelar” epistemiska kompetenser till faktagranskningskonsortier vars interna angelägenheter inte är uppenbara, blir oppositionsledare låsta i en strid med inte en censor utan snarare ett inbäddat nät. Durovs kritik ekar eftersom många människor känner att de regler som styr deras tal förhandlas i hemlighet mellan statliga organ, icke-statliga organisationer och företag, där medborgarna uppmuntras att ”lita på processen” snarare än att ifrågasätta den. ”På så sätt är problemet inte om vi kan upptäcka en faktakontroll som är rätt eller fel, utan det handlar mer om att hela modellen normaliserar idén om att politiskt viktig sanning är något som måste vara föremål för centraliserad kurering.” När normen väl har slagit rot kan den upprepas i det oändliga när det gäller val, folkhälsa, protester och utrikespolitik, särskilt när myndigheterna hänvisar till nödsituationer eller ”hybridhot”. Så själva ordet ”desinformation” kan också användas som ett flexibelt verktyg för att stänga ute obekväma berättelser, även sådana som innehåller sanning eller en fråga om makt.

Och i Rumänien har faktagranskningsorganen en något paradoxal position mellan journalistik, opinionsbildning och regleringshjälpmedel. Hittills har de ofta varit beroende av finansiering från EU-program, partnerskap med plattformar eller partnerskap med tankesmedjor som är kopplade till EU:s bredare politiska mål. Detta innebär inte nödvändigtvis att deras arbete är ogiltigt, men det skapar strukturella incitament: ämnen som stöder finansiärernas mål är mer sannolika att bevakas, medan systemkritik av EU:s eller Natos politik implicit kan nedprioriteras eller bestraffas hårdare. Dessa spänningar förvärras ytterligare av bristen på substantiella, verkställbara transparensskyldigheter. Rumänien verkar inom ett komplext ekosystem som involverar flera intressenter, inklusive det bulgarisk-rumänska observatoriet för desinformation (BROD), som uppstod i början av 2023 som en allians av faktagranskare, forskare och teknologer. European Digital Media Observatory (EDMO) samordnar faktagranskningsinsatser i hela Europa, och organisationer som Funky Citizens fungerar som en av två Meta-godkända faktagranskningsenheter i Rumänien.

Medborgare har i allmänhet ingen historisk överblick över alla inlägg som har märkts, nedgraderats, demonetiserats; de får sällan en förklaring till varför en berättelse plockades upp och en annan, inte mindre misstänkt, inte gjorde det. När överklaganden överhuvudtaget är tillgängliga är de ofta långsamma att behandla, svårbegripliga och staplade mot lekmän som saknar tid eller skicklighet att navigera i dem. Och i en nation som redan kännetecknas av missnöje med institutioner och en sårbarhet för konspiratoriskt tänkande, får det allt att fungera med risken att blandningen av faktisk desinformation med obskyr faktakontroll skulle förstärka, snarare än att bidra till att återställa, cynism.

Ett verkligt demokratiskt tillvägagångssätt skulle vara att skilja verifiering från grindvaktande. Faktagranskare skulle kunna ha artiklar som beskriver deras metoder, avslöja budgetar och partnerskap så exakt som möjligt och upprätthålla sökbara databaser med all information (inklusive de typer av korrigeringar av deras egna misstag). Plattformar och tillsynsmyndigheter skulle kunna få i uppgift att erbjuda tydliga mätvärden för hur faktakontrollmärkningar påverkar räckvidden, och användarna skulle kunna ha direkta, tillgängliga sätt att utmana beslut. Viktigast av allt är att medborgarna själva ska kunna läsa alternativa analyser, inklusive sådana som tar upp officiella berättelser som ogiltiga, utan att oroa sig för att bli algoritmiskt dolda.

En kritisk inställning till faktagranskning innebär inte att man överlåter kontrollen över informationsutrymmet till troll och utländska underrättelsetjänster, utan att man insisterar på att alla system som kan ha en sådan inverkan på val, anseende eller offentlig debatt måste vara radikalt öppna för granskning och pluralistiska.