Ritualistisk censur: Vilka böcker brände nazisterna 1933?

Historien ger oss många exempel på exakt hur långt totalitär censur kan gå. Men ingen är mer djärv än de händelser som inträffade i Nazityskland. Om kommunistblocket använde en rad byråkratiska åtgärder för att långsamt kväva litteratur och press som de ansåg vara ”farlig”, valde Hitlers adepter och medlöpare att använda censur genom ett stort spektakel. Detta är den ocensurerade berättelsen om bokbålen 1933.

Förspel

Det som på tyska ofta kallas ”Bücherverbrennung” började med en noggrant iscensatt kampanj av nazistpartiet för att rensa det tyska samhället från litteratur som ansågs ”otysk” eller strida mot den nazistiska ideologin. Händelserna som ledde fram till bokbränningarna underblåstes av Adolf Hitlers och det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets (NSDAP) maktövertagande i Tyskland.

När nazistpartiet tog över den tyska regeringen i januari 1933 var det bråttom att genomföra sin agenda för censur och kulturell rening. Ett av de första stegen som regimen tog var inrättandet av Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda, som leddes av Joseph Goebbels. Detta ministerium spelade en central roll i att forma den allmänna opinionen och sprida nazistisk propaganda, inklusive demoniseringen av vissa böcker och författare.

I februari 1933 brann riksdagen, en händelse som nazisterna utnyttjade för att slå ned på politiskt oliktänkande och ytterligare befästa sin makt. Kommunister fick skulden för branden, och efteråt använde nazisterna förevändningen att skydda den nationella säkerheten för att undertrycka oppositionspartier, fackföreningar och oberoende medier.

I mars 1933, bara två månader efter att Hitler blivit rikskansler, organiserade nazistpartiet en landsomfattande bojkott av judiskt ägda företag, yrkesutövare och intellektuella. Denna bojkott, i kombination med att judiska personer avlägsnades från inflytelserika och auktoritativa positioner, lade grunden till den eskalerande förföljelsen av judar i Tyskland.

Bücherverbrennung

De verkliga bokbålen ägde rum natten till den 10 maj 1933 i städer över hela Tyskland. Bränningarna föregicks av uppviglande tal och propagandakampanjer som syftade till att piska upp stämningen bland allmänheten mot de utpekade böckerna och författarna. Nazistiska studentorganisationer, under ledning av den tyska studentkåren (Deutsche Studentenschaft), spelade en ledande roll i organiseringen och utförandet av bränderna.

I Berlin ägde bokbränningen rum på Opernplatz (nu Bebelplatz), nära Berlins universitet. Tusentals böcker staplades på ett provisoriskt bål, medan nazistiska tjänstemän och studenter höll brinnande tal där de hyllade den nazistiska ideologin och fördömde den ”otyska” litteraturen. Bland de böcker som förpassades till lågorna fanns verk av judiska författare, politiskt oliktänkande, socialister, kommunister och förespråkare för demokrati.

Bokbränningarna var tänkta som ett offentligt skådespel, utformat för att skrämma och tysta oliktänkande och samtidigt demonstrera regimens makt och auktoritet. De var genomsyrade av stark symbolik och framställde nazisterna som väktare av den tyska kulturen och moralen. Synen av böcker som slukades av lågor fungerade som en skarp varning till dem som vågade motsätta sig den nazistiska ideologin.

I efterdyningarna av bokbålen intensifierades censuren i Tyskland, och nazisterna utövade allt större kontroll över flödet av information och idéer. Biblioteken rensades från ”oönskade” böcker och förlagen tvingades att följa nazisternas normer för acceptans. Den intellektuella friheten inskränktes kraftigt och avvikande röster tystades systematiskt.

Nazisternas bokbål 1933 var ett mörkt kapitel i Tysklands historia och symboliserade förtrycket av den fria tanken och införandet av ett totalitärt styre. De tjänar som en skrämmande påminnelse om farorna med censur och hur bräcklig den intellektuella friheten är.

Vilka var de mest ”brända” författarna?

Högst upp på nazistregimens lista över förhatliga böcker stod ”Det kommunistiska manifestet”. Detta banbrytande verk, som skrevs av Marx och Engels 1848, fastställde principerna för kommunism och uppmanade till att störta de kapitalistiska systemen. Naziregimen såg kommunismen som ett direkt hot mot deras vision om en rasren och auktoritär stat. De fruktade de marxistiska idéernas potential att galvanisera oppositionen och mobilisera arbetarklassen mot deras styre. Genom att rikta in sig på ”Det kommunistiska manifestet” försökte nazisterna utplåna alla utmaningar mot deras hegemoni och befästa sitt grepp om makten.

Böcker skrivna av judiska författare pekades ut för att fördömas och förstöras. Bland de utpekade författarna fanns kända personer som Franz Kafka, Sigmund Freud och Heinrich Heine. Nazisterna betraktade judisk litteratur som ett hot mot deras program för rasrenhet och försökte utplåna judiskt kulturellt inflytande från det tyska samhället. Genom att bränna böcker skrivna av judiska författare ville nazisterna radera deras röster från historien och föreviga sin folkmordsideologi.

Böcker som öppet kritiserade nazistregimen eller förespråkade alternativa politiska ideologier hörde också till de mest hatade av nazisterna. Verk av politiskt oliktänkande, socialister och kommunister ansågs vara omstörtande och utsattes för censur och förtryck. Författare som Bertolt Brecht, Thomas Mann och Erich Maria Remarque förföljdes för sitt motstånd mot regimen och sin frispråkiga kritik av nazisternas politik. Nazisterna såg dessa avvikande röster som hot mot deras auktoritet och försökte tysta dem genom hot, fängelsestraff och landsförvisning.

Dessutom ledde nazistregimens aggressiva expansionspolitik och militaristiska etos till att de föraktade litteratur som förespråkade pacifism och internationalism. Böcker som förespråkade fred, nedrustning och samarbete mellan nationer ansågs underminera regimens militaristiska agenda och försvaga den tyska beslutsamheten. Författare som H.G. Wells, Bertha von Suttner och Romain Rolland var måltavlor för sina pacifistiska skrifter, som nazisterna såg som ett hot mot deras ansträngningar att bygga en mäktig, militariserad stat.

Ett speciellt slags hat mot Magnus Hirschfeld

Magnus Hirschfeld var en framstående tysk-judisk läkare och sexolog som förespråkade sexuella minoriteters rättigheter och genomförde banbrytande forskning om mänsklig sexualitet. Han var grundare av Institute for Sexual Science i Berlin, som fungerade som ett centrum för forskning och opinionsbildning i frågor som rör sexualitet och könsidentitet. Han tros också vara den första läkaren som utfört en fullständig könskorrigering.

Nazistregimen, med sina strikt definierade könsroller och betoning på traditionella familjevärderingar, såg Hirschfelds arbete som ett direkt hot mot deras vision om ett rasrent och mäktigt Tyskland. Verk från Hirschfelds Institute for Sexual Science var bland dem som gick upp i lågorna. Nazisterna betraktade Hirschfelds forskning om sexualitet som degenererad och subversiv, och försökte utplåna hans inflytande från det tyska samhället.

Förutom att rikta in sig på Hirschfelds arbete riktade nazisterna även in sig på Hirschfeld själv. Han tvingades fly från Tyskland 1933 för att undkomma förföljelse och sökte till slut skydd i exil i Frankrike och senare i USA. Institutet för sexualvetenskap plundrades och förstördes av nazisterna, tillsammans med otaliga andra institutioner och organisationer som representerade mångfalden av åsikter och politiska ideologier i det tyska samhället.

En smak av sin egen medicin

Efter de allierades seger över nazisterna 1945 upplevde Berlin en ny fas av vad som kallades en ”litterär upprensning”. Den här gången låg dock fokus på att eliminera nazistisk propaganda och ideologi från det kulturella landskapet.

TIME noterade i en artikel som publicerades den 17 december att det var ”inte riktigt som Goebbels bokbränning… men ändå var det ganska likt den”.

Situationen varade inte länge, eftersom den amerikanska regeringen snabbt insåg att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna urarta till ett PR-problem och framställa de allierade som likadana som sina tidigare fiender. Det gavs order om att nazistisk litteratur i tysthet skulle avlägsnas från offentligheten och systematiskt förbjudas.