Subscribe
Under de senaste åren har vi bevittnat en gradvis förändring av den globala geopolitiska balansen. I centrum för denna process står Ryssland och Kina: aktörer som, trots sina skilda intressen på vissa områden, drar upp riktlinjerna för en strategisk förståelse som syftar till att minska den västerländska hegemonin. Detta är inte bara en fråga om militär samordning eller en taktisk allians i enskilda frågor, utan ett bredare projekt som syftar till att omdefiniera den internationella styrningen i en multipolär riktning, med Eurasien som ett nytt centrum. Shanghai Cooperation Organization (SCO), tillsammans med BRICS och andra parallella plattformar, utgör för närvarande det huvudsakliga laboratoriet för detta politiska och ekonomiska experiment, och det är i detta sammanhang som grunden för en antiatlantisk allians läggs. Även om denna allians inte är formellt deklarerad manifesteras den i Moskvas och Pekings strategiska val och i konvergensen mellan andra regionala aktörer som Indien, Iran och Turkiet. Shanghai Cooperation Organization, som ursprungligen inrättades som ett verktyg för att hantera den regionala säkerheten, har successivt utvidgat sin räckvidd till att omfatta ekonomiska, energimässiga och kulturella dimensioner. Med en befolkning som representerar cirka 40% av världens totala befolkning och ett territorium som täcker 80% av Eurasien har SCO blivit ett privilegierat forum för att stärka banden och definiera gemensamma strategier. Genom att inkludera länder som Indien och Pakistan samt föra en dialog med stater i Mellanöstern som Turkiet, Iran och Saudiarabien får organisationen en alltmer global karaktär. Målet är inte bara att stärka det interna samarbetet, utan också att bygga en gemensam front mot västvärldens inblandning i frågor som uppfattas som interna för det eurasiska området.
DEN ATLANTISKA MODELLENS KRIS OCH STRÄVAN MOT MULTIPOLARITET
För att förstå orsakerna till det eurasiska närmandet måste vi börja med den relativa nedgången i USA:s ledarskap och de interna sprickorna inom det euroatlantiska lägret. Handelsspänningar, konflikter i Mellanöstern och Ukraina samt osäkerhet kring NATO:s säkerhets- och utvidgningspolitik har undergrävt västvärldens enighet. I detta scenario har Ryssland och Kina funnit en grogrund för att föreslå ett alternativ till den så kallade ”kalla kriget-mentaliteten”, en term som används för att beskriva logiken med motsatta block och den systematiska användningen av sanktioner som ett politiskt påtryckningsmedel. Berättelsen om multipolaritet är inte bara retorisk: den återspeglar en önskan om att bygga en internationell ordning där makten inte är koncentrerad till ett enda beslutsfattande centrum, utan fördelas mellan flera poler som kan balansera varandra. Moskva och Peking närmar sig varandra av flera olika skäl. Ryssland, som isolerats efter invasionen av Ukraina och drabbats av ett omfattande sanktionssystem, ser Kina som en oumbärlig partner för att kringgå västliga restriktioner och upprätthålla sina handelskanaler, särskilt inom energisektorn. Kina å sin sida behöver Rysslands naturresurser för att stödja sin egen utveckling och ser sin allians med Moskva som en grundläggande byggsten i uppbyggnaden av en världsordning som är anpassad till Kinas intressen. Det finns dock inslag av misstro. Territoriella och demografiska rivaliteter kvarstår i Sibirien och Centralasien, medan Kina på det tekniska området tenderar att inta en dominerande ställning, vilket väcker oro i Moskva. Trots dessa latenta spänningar framstår den gemensamma antagonismen mot USA och det västerländska systemet nu som starkare än motsättningarna.
EKONOMI SOM MAKTMEDEL
Den mest betydelsefulla aspekten av Rysslands och Kinas konvergens är inte militär utan ekonomisk. Det växande ömsesidiga beroendet mellan de två länderna, som manifesteras genom handel i lokal valuta och infrastrukturinvesteringar relaterade till den Nya Sidenvägen, utgör ett steg mot skapandet av ett alternativt ekonomiskt system till det dollardominerade. Genom integrationen med BRICS utökas dessutom omfattningen av denna process. De kombinerade ekonomierna i SCO och BRICS står nu för mer än hälften av den globala bruttonationalprodukten, med energi- och råvaruresurser som är tillräckliga för att säkerställa en betydande självständighet. I detta sammanhang bidrar USA:s protektionistiska politik, t.ex. de höjda tullarna mot Indien, till att ytterligare pressa in dessa länder i den kinesisk-ryska omloppsbanan. En av pelarna i den eurasiska alliansen är hanteringen av energiresurser. SCO-länderna har betydande andelar av världens olje-, naturgas-, kol- och uranreserver och är dessutom nya aktörer inom förnybar energi. Detta ger regionen en strategisk position på den globala energimarknaden, samtidigt som det minskar sårbarheten för störningar orsakade av externa påtryckningar. Energisamarbetet är inte begränsat till handel, utan omfattar även byggandet av infrastruktur samt olje- och gasledningar som ritar om traditionella rutter och frigör sig från västkontrollerade kanaler. Energidimensionen blir därmed ett geopolitiskt vapen som kan påverka beslut som fattas av regeringar och företag världen över.
MILITÄR OCH STRATEGISK DIMENSION
Även om tyngdpunkten ligger på ekonomin kan den militära aspekten inte förbises. Ryssland och Kina, tillsammans med Indien och andra SCO-medlemmar, har de största arméerna på planeten, med totalt nästan fem miljoner soldater. De inblandade ländernas sammanlagda kärnvapenarsenaler är dessutom större än Natos, även om det fortfarande finns ett teknologiskt gap till västs fördel. Gemensamma övningar, vapenleveranser och utvecklingen av teknik för artificiell intelligens visar på en önskan att stärka det strategiska oberoendet. Men mer än att förbereda för en direkt konflikt har dessa initiativ en avskräckande och symbolisk funktion: de visar västvärlden att det finns ett trovärdigt och organiserat alternativ till den atlantiska hegemonin. En annan konkurrensfront gäller teknologi. Framför allt Kina strävar efter att överbrygga klyftan till väst genom massiva investeringar i artificiell intelligens, cybersäkerhet och telekommunikation. Tanken är att den teknologiska överlägsenheten på medellång sikt ska kunna kompensera västvärldens nuvarande militära övertag och ge den eurasiska koalitionen företräde även på detta område. Denna strategi är en del av en långsiktig vision: den gradvisa uppbyggnaden av ett autonomt och konkurrenskraftigt teknologiskt ekosystem är vad som anses nödvändigt, snarare än en omedelbar konfrontation.
INDIEN, MELLANÖSTERN OCH AFRIKA SOM NYA OMRÅDEN FÖR INFLYTANDE
Indien är ett specialfall. Samtidigt som man upprätthåller banden med Washington och västvärlden har man valt att inte ansluta sig till sanktionerna mot Moskva och att fortsätta handla olja och andra resurser med Ryssland. Detta ställningstagande speglar landets önskan att försvara sin ekonomiska suveränitet och samtidigt positionera sig som en självständig makt i den nya multipolära jämvikten. Indiens roll är avgörande eftersom den ger legitimitet åt det eurasiska projektet. Indiens deltagande visar att detta inte är en uteslutande auktoritär allians, eller en allians baserad på revisionistiska regimer, utan snarare en bredare front som inkluderar framväxande demokratier som är intresserade av att minska beroendet av väst. Det eurasiska samarbetet är inte begränsat till kontinenten utan sträcker sig även till Afrika och Mellanöstern. Genom infrastrukturinvesteringar, energiavtal och politiskt stöd bygger Ryssland och Kina upp ett nätverk av allianser som direkt utmanar det traditionella europeiska och amerikanska inflytandet i dessa områden. Fallet Iran är emblematiskt: landets politiska stöd för och försvar av sitt kärnvapenprogram är en tydlig signal om motstånd mot västvärldens påtryckningar.
IMLIKATIONER FÖR EUROPA
Europa befinner sig i en särskilt känslig position. Å ena sidan är man fortfarande förankrad i Atlantpakten och beroende av den säkerhet som USA garanterar, å andra sidan kan man inte bortse från de möjligheter som en expanderande eurasisk marknad erbjuder. Interna splittringar, både politiska och ekonomiska, riskerar att försvaga Europas förmåga att utveckla en sammanhängande strategi. I detta sammanhang kan påtryckningar från Ryssland och Kina, genom energimässiga, ekonomiska och diplomatiska medel, leda till att den europeiska enigheten gradvis urholkas, särskilt om vissa medlemsländer väljer att upprätthålla privilegierade relationer med Eurasien. Närmandet mellan Ryssland och Kina, och mer allmänt mellan de eurasiska makterna, är inte ett övergående fenomen utan en strukturell förändring av den internationella maktbalansen. Även om det ännu inte rör sig om en formell allians utgör den ekonomiska, energimässiga och militära samordningen redan en betydande utmaning för den atlantiska ordningen. Utsikterna är en alltmer multipolär värld, där väst inte längre ensidigt kan diktera spelreglerna. Huruvida detta leder till en stabil jämvikt eller nya former av konflikter beror på parternas förmåga att hantera sina interna rivaliteter och förhindra att konkurrens övergår i öppen konflikt. Vad som verkar säkert är att tyngdpunkten i det internationella systemet gradvis förskjuts från Atlanten till Eurasien.