Kommer ”feminiseringen” av samhället att bli en politisk fråga?

För ungefär hundra år sedan skedde ett stort demokratiskt genombrott i västvärlden. Runt 1920 beviljades inte bara alla män utan även alla kvinnor rösträtt i länder som USA, Kanada, Sverige och Danmark. Storbritannien införde allmän rösträtt för kvinnor 1928 och Frankrike 1945.

Men allmän rösträtt innebar inte automatiskt lika stort inflytande.

Även långt efter att kvinnorna hade fått rösträtt låg de efter när det gällde utbildning och representation inom samhällsviktiga yrken. Politik, rättsväsendet, journalistik, kyrkor, universitet, läkaryrket. Männen dominerade överallt långt efter att kvinnorna hade fått lika möjligheter att påverka politiken.

Men i och med den moderna feminismens genomslag på 1970-talet förändrades allt. Nu förväntades kvinnor utbilda sig, skaffa sig en karriär och försörja sig själva. De förväntades också se sig själva som något mer än bara kvinnor, hustrur och mödrar. Och med tiden började kvinnor även söka sig till mer avancerade yrken.

Och idag vet vi hur det ser ut i många västländer. Kvinnor ligger inte alls efter när det gäller representation vid universiteten, inom politiken, inom rättsväsendet eller inom journalistik. Tvärtom. Det har länge framhållits att kvinnor snarare är på väg att dominera inom vissa yrkesgrupper som tidigare dominerades av män.

Förändringen sker gradvis och ser inte likadan ut i alla länder. Det är också ett faktum att kvinnor kan ta sig in i en yrkeskategori men ändå vara underrepresenterade på ledningsnivå. Andelen kvinnor som tar en doktorsexamen ökar vid de europeiska universiteten. Andelen kvinnor bland professorerna är dock fortfarande betydligt lägre än andelen män. Men trenden är tydlig: överallt där männen tidigare dominerade blir kvinnornas närvaro alltmer märkbar.

Sverige är ett av de länder som har gått i spetsen för denna utveckling. Därför är det kanske logiskt att en öppen debatt nu har inletts i Sverige om de möjliga konsekvenserna av denna samhällsförändring.

År 2024 gav Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson ut en väl mottagen bok med titeln ”The Soft State”. Titeln anspelar på begreppet ”The Deep State”, som vanligtvis används för att beskriva den statliga byråkratin i våra västerländska samhällen, vilken ofta har en egen politisk agenda som är oberoende av folkviljan, vilken uttrycks genom valda politiker.

Nu har de två författarna gett ut en ny bok, ”Det nya matriarkatet – En översikt över feminiseringen inom statsförvaltningen”. Boken handlar om hur kvinnor har kommit att dominera bland personalen vid svenska myndigheter och statliga departement.

80 procent av alla svenska myndigheter har en majoritet av kvinnor bland sina anställda. Detta beror till viss del på att de yrken som utövas inom myndigheterna redan präglas av en kvinnlig dominans. Myndigheterna anställer inte snickare eller rörmokare. Men det är fortfarande så att myndigheterna tidigare dominerades av män och att vi även ser en kvinnlig dominans på chefsnivå inom hela sektorn. I 55 procent av myndigheterna är över 60 procent av personalen kvinnor. Endast i 20 procent av myndigheterna finns en motsvarande manlig dominans med över 60 procent män.

Några intressanta exempel är den svenska ”Jämställdhetsmyndigheten”, där 85 procent av de anställda är kvinnor. I Sverige finns också en myndighet som kallas ”Diskrimineringsombudsmannen”, som värnar om medborgarnas rätt att inte utsättas för diskriminering i arbetslivet. Där är 79 procent av de anställda kvinnor.

Bland de svenska ministerierna finns det inte ett enda där männen utgör majoriteten av de anställda. Kulturdepartementet består till 73 procent av kvinnor, och Social- och hälsovårdsdepartementet till 73 procent. Och så fortsätter det: Utbildningsdepartementet har 70 procent kvinnor, Justitiedepartementet 67 procent, Arbetsmarknadsdepartementet 67 procent och Klimat- och näringslivsdepartementet 61 procent. Den lägsta andelen kvinnor finns på Finansdepartementet, där de utgör 56 procent av de anställda.

Om man betraktar den svenska staten i sin helhet, och därmed räknar in polisen, försvaret och andra traditionellt mansdominerade myndigheter, har vi en kvinnlig andel på 53 procent. Och andelen har minskat något sedan rekordåret 2023. Den plötsliga minskningen beror troligen på att Sverige, liksom andra europeiska länder, under de senaste åren har satsat stora resurser på upprustning av både militären och polisen – områden där män fortfarande har en relativt stark ställning.

År 1980 uppgick andelen kvinnor i delstaten till 40,3 procent. Det var först 2008 som kvinnorna kom ikapp. Och sedan dess har deras andel bara ökat, med undantag för de senaste två åren då försvarsmakten och rättsväsendet har anställt fler medarbetare.

Och då är frågan vad detta innebär för samhället. Och detta är en fråga som potentiellt kan vara ytterst kontroversiell. För om man på något sätt tillåter sig att diskutera påstådd kvinnlig dominans och kanske till och med beskriver den som problematisk, riskerar man att anklagas för kvinnohat. Men frågan måste naturligtvis ställas. Kvinnors jämställda närvaro i det offentliga samhället är ett nytt fenomen i våra västerländska samhällen. Traditionellt sett fungerade kvinnor som ”det andra könet”, som Simone de Beauvoir uttryckte det. Men det kan knappast anses vara fallet längre. Åtminstone inte på samma sätt.

Enligt de två författarna Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson påverkas organisationer av att det finns en kvinnlig majoritet bland anställda och chefer på ett sådant sätt att det de kallar ”kvinnliga värderingar” och ”kvinnligt tänkande” då får en helt annan inverkan. På lång sikt innebär detta att ett helt samhälle lägger annan vikt vid frågor, perspektiv och värderingar som tidigare fick ge vika för typiskt manliga värderingar och manligt tänkande.

Och här är det lätt att invända att inte alla kvinnor är likadana eller att inte alla män tänker på samma sätt. Och det är förstås sant. Men bokens författare grundar sitt resonemang på omfattande psykologisk och sociologisk forskning som syftar till att beskriva genomsnittsvärden. Det är därför möjligt, menar forskarna, att identifiera tankemönster som är typiskt kvinnliga och typiskt manliga. Och det är tankemönster som förekommer i olika kulturer. Och precis som det finns många enskilda kvinnor som är längre än den genomsnittlige mannen, är det också ett obestridligt faktum att män i genomsnitt har en större kroppslängd än kvinnor.

Och idag är det lätt att glömma att våra västerländska samhällen – och de flesta samhällen runt om i världen – traditionellt har formats av män och manliga värderingar. För ett sekel sedan dominerade männen politiken. Männen präglade journalistik, den akademiska världen och rättsväsendet.

Under en tid kanske vi levde i en situation där det rådde en viss balans mellan det maskulina och det feminina. Och kanske befinner vi oss fortfarande i det tillståndet av balans. Manliga värderingar kvarstår, och män är fortfarande aktiva inom politiken och den offentliga förvaltningen, men kvinnor har också gjort sitt intåg; detta kan mycket väl ha höjt statusen för det vi betraktar som ”mjukare” perspektiv – jämlikhet, rättvisa, omtanke och öppenhet.

Enligt Olsson och Grönqvist har dock Sverige – och framför allt den skattefinansierade offentliga sektorn inom staten och kommunerna – blivit så starkt präglad av kvinnor att ett ”kvinnligt tankesätt” nu har blivit normen.

Författarna belyser bland annat hur polisen och militären beskriver sina egna uppdrag. Det är inte längre en självklarhet att det primära målet – för polisen att bekämpa brottslighet till varje pris och i alla situationer, eller för militären att avvärja fientliga angrepp – är den överordnade prioriteringen. I stället kan det främsta syftet med insatsen helt enkelt vara att verka i en trevlig arbetsmiljö.

Författarna visar också hur synsätt som i den moderna världen vanligtvis betraktas som ”vänsterorienterade” har kommit att präglas av typiskt kvinnliga prioriteringar. Invandring, klimathänsyn, jämställdhet och social rättvisa är frågor som drivs av moderna vänsterpartier, men som samtidigt stämmer överens med ett typiskt kvinnligt tankesätt. Och det är därför ingen slump att den polarisering vi ser idag i hela den västerländska världen – mellan å ena sidan en bred vänster som omfattar både marxister och vänsterliberaler, och å andra sidan en ny konservativ höger – också är en polarisering mellan kvinnor och män.

När det gäller de teoretiska referenserna i boken bör det påpekas att författarna grundar sina resonemang på omfattande psykologisk och sociologisk forskning. Det handlar inte om att alla män eller alla kvinnor skulle vara på ett visst sätt, utan snarare om mätbara och verifierbara tendenser.

Och en av dessa tendenser är att män och kvinnor har olika syn på moral och etik. Män hänvisar gärna till vad man kan kalla en ”rättviseetik”, där vi accepterar att människor har olika förutsättningar för att klara sig i livet och därför också skiljer sig åt när det gäller framgång och livsutfall. Det viktiga är att alla individer, eller kanske alla kulturer och civilisationer, har samma formella förutsättningar att lyckas. Det är vad rättvisa innebär. Och rättvisa består också i att de individer som har bättre förutsättningar att lyckas i livet också får möjlighet att göra det.

Kvinnor, däremot, tenderar att tänka utifrån en ”omsorgsetik”. Då ligger fokus på att alla människor ska ha det lika bra, oavsett vilka naturliga förutsättningar de har. Detta gör det också outhärdligt att vissa individer eller kulturer är mer framgångsrika än andra. Det gör det outhärdligt att människor kan uteslutas från ett framgångsrikt samhälle. Det blir i grunden oacceptabelt för en nation att begränsa solidariteten och omsorgen för sina egna medborgare, eftersom alla människor över hela världen har samma naturliga rätt till omsorg och välstånd.

Det är viktigt att förstå att det här är två olika sätt att tänka som män och kvinnor tenderar att anamma spontant och naturligt. Det är därför det blir svårt för de två lägren att föra en dialog med varandra. Det handlar inte om ideologiska ståndpunkter som bygger på objektiv och saklig analys, utan snarare om spontana tankemönster.

Frågan om vilken inverkan kvinnors framgångar kan ha på våra samhällen är mångfacetterad och intressant, men också politiskt kontroversiell. Vi brukar inte ha några större problem med att hävda att manliga värderingar kan vara problematiska och att samhällen inte bör präglas i alltför hög grad av rent manliga värderingar. Vågar vi börja tänka i samma banor när det gäller kvinnor och kvinnliga värderingar?