Subscribe
Allt tyder på att det svenska riksdagsvalet den 13 september visade sig vara ett så kallat ”mobiliseringsval”. Segern gick till den politiska sidan som lyckades mobilisera den största andelen av sina väljare.
Efter fyra år med högerregering fick svenskarna se de fyra vänsterpartierna vinna med en lika knapp marginal (cirka 1 procent) som den med vilken de fyra högerpartierna hade vunnit 2022.
Ett parti måste få 4 procent av rösterna för att komma in i den svenska riksdagen. Småpartier utanför riksdagen verkar ha spelat en roll för valresultatet. År 2022 gick flera tusen röster till småpartier som företräder muslimska intressen – röster som normalt sett skulle ha gått till vänstern. I årets val gick det sämre för dessa partier; majoriteten av de röster som tidigare gick till partier som företräder muslimska intressen gick istället till Socialdemokraterna (28,0 procent av rösterna) och, framför allt, till Vänsterpartiet (8,4 procent).
Å andra sidan förlorade högerblocket upp till 60 000 röster till mer hårdföra nationalistiska partier som utmanar det politiska etablissemanget från höger, vilket är ett betydligt högre antal än vid det föregående valet. Inget av dessa partier kom i närheten av att nå spärrgränsen, men de tog flera tusen avgörande röster, främst från det högernationalistiska partiet Sverigedemokraterna (17,4 procent av rösterna).
Det kan dock ha funnits andra faktorer som också har varit avgörande. Valdeltagandet ökade marginellt; medan 84,2 procent av de röstberättigade röstade i riksdagsvalet 2022 steg deltagandet denna gång något till 84,9 procent. Ända sedan förhandsröstningen inleddes tre veckor före valdagen rapporterade svenska medier ofta att valdeltagandet tycktes öka kraftigt bland nya medborgare med icke-europeisk bakgrund.
Detta är en grupp inom det svenska samhället som tidigare har uppvisat ett anmärkningsvärt lågt valdeltagande. Det handlar om personer som, trots att de har blivit svenska medborgare, ofta inte har integrerats i det svenska samhället och därför inte känner sig särskilt engagerade i svensk politik. Det är också människor som vanligtvis kommer från länder med svaga demokratiska traditioner och helt enkelt inte är vana vid att rösta, eller som kanske inte förstår poängen med att avge en enskild röst i ett riksdagsval.
I många svenska kommuner hade myndigheterna aktivt arbetat för att öka valdeltagandet i bostadsområden med hög andel invandrare – områden där valdeltagandet vanligtvis ligger under riksgenomsnittet. Dessutom verkar Vänsterpartiet (trots sin ringa storlek) och Socialdemokraterna ha varit betydligt mer aktiva i dessa områden när det gäller att mobilisera sina egna potentiella väljare. Med tanke på den kollektivistiska inställning som kännetecknar vissa av de mer traditionella kulturerna som nu finns i Sverige – och som särskilt kvarstår i vissa segregerade enklaver – är det mycket möjligt att den ökade mobiliseringen, som fått stor uppmärksamhet i svenska medier, bidrog till en ökning av det totala valdeltagandet.
Det som dock är slående är att valdeltagandet tycks ha minskat bland andra grupper i det svenska samhället. Även om det fortfarande är svårt att få fram exakta uppgifter om väljarförflyttningar mellan partierna, gör den vallokalsundersökning som genomfördes av svenska valforskare på valdagen det svårt att undvika slutsatsen att valdeltagandet minskade bland högerväljarna.
Det kan mycket väl vara så att den anmärkningsvärda nedgången för det högernationalistiska partiet Sverigedemokraterna i valet – från 20,5 procent till 17,2 procent – inte bara berodde på att väljare bytte till andra partier, utan också på att flera av dem helt avstod från att rösta. Detta kan i sin tur bero på en uppfattning om att Sverigedemokraterna nu är mindre rebelliska och mindre ”utanför systemet”, och istället framstår som ett etablerat parti som skiljer sig föga från de andra etablerade partierna.
Omedelbart efter valet inleddes en debatt om orsakerna till Sverigedemokraternas tillbakagång. Partimedlemmar och sympatisörer som vill att partiet ska behålla en hård linje i migrationsfrågan hävdar att partiets beslut att något ändra sin retorik kring invandring och svensk identitet fick vissa väljare att avstå från att rösta. Andra hävdar däremot att det var just den fortsatta hårda retoriken – särskilt från vissa framstående personer som förespråkar en hård linje mot islams växande närvaro i Sverige – som skrämde bort en del väljare. Hur som helst är det anmärkningsvärt att Sverigedemokraterna var det enda partiet på högerkanten som tappade mark i valet; de övriga tre högerpartierna – de mer traditionella högerliberala partierna – gick framåt. Högerblockets förlust mot vänsterblocket berodde således på Sverigedemokraternas betydande nedgång.
En viktig slutsats som kan dras av allt detta är att den svenska politiken tycks genomgå samma process som man ser i svenska bostadsområden och skolor: en gradvis segregering mellan invandrare och infödda svenskar.
Under de senaste 35 åren har Sveriges folkbokförda befolkning ökat med två miljoner personer, från 8,5 miljoner år 1990 till 10,5 miljoner vid årsskiftet 2025–26. Hela denna ökning beror på den omfattande invandring som Sverige har upplevt. Följaktligen har även antalet röstberättigade ökat avsevärt; mellan valen 1991 och 2026 växte väljarkåren med 1 632 000 personer. Detta motsvarar en ökning på cirka 25 procent jämfört med siffrorna från 1991.
Många av dessa nya väljare är invandrare med icke-europeiskt ursprung. Och det finns goda skäl att tro att många av dem röstar på Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Det är dock långt ifrån alla som gör det. Och långt ifrån alla röstar överhuvudtaget. Det är dock välkänt att de två socialistiska partierna får en överväldigande majoritet av de avgivna rösterna i förorter med hög andel invandrare.
Samtidigt har dessa partiers andel av det totala röstantalet i de svenska riksdagsvalen inte ökat; tvärtom har den minskat. I valet 1994 fick de två partierna tillsammans 49,7 procent av rösterna, vilket gav dem majoritet i Riksdagen. I valet 2026 lyckades de tillsammans få 36,6 procent. Detta innebär en betydande minskning över tid.
Vad betyder detta?
Det tyder sannolikt på att det politiska landskapet formas av en segregeringsprocess som liknar de välkända fenomenen på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och inom utbildningssystemet. Det är ett välkänt faktum att när ett bostadsområde i allt högre grad präglas av etniska och kulturella minoriteter tenderar majoritetsbefolkningen att flytta därifrån – en trend som i sin tur påskyndar inflyttningen av personer från olika minoritetsgrupper (eller från en specifik minoritetsgrupp).
På det politiska planet är det uppenbart att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i allt högre grad – på olika sätt – präglas av den nya befolkningsgruppen som är ett resultat av invandringen. Detta gäller såväl partiernas företrädare och väljare som de frågor de driver. För Vänsterpartiet har denna process förstärkts av att partiet har varit det svenska parti som mest högljutt protesterat mot Israels militära insatser i Mellanöstern. Följaktligen har personer från Mellanöstern som har starka åsikter i denna fråga blivit ännu mer benägna att dras till Vänsterpartiet.
Man behöver bara titta på vänsterkanten i svensk politik för att se hur segregationen tar sig uttryck. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna präglas i allt högre grad av företrädare och väljare med invandrarbakgrund. De två andra partierna på vänsterkanten – Miljöpartiet och det liberala men progressiva Centerpartiet – verkar i allt högre grad präglas av infödda svenska företrädare och väljare. Det är som om de har delat upp befolkningen mellan sig.
Den största uppdelningen sker dock mellan vänster- och högerblocken. Partierna på högerkanten verkar i allt högre grad stå för det svenska samhället, som kännetecknas av representanter och väljare med svenskt ursprung – eller av människor med rötter i andra länder som har assimilerats i det svenska samhället.
En bidragande faktor till denna uppenbara ökning av den politiska segregeringen är den nya, mer invandringskritiska politik som högerpartierna fört mellan 2022 och 2026. Invandringen har begränsats avsevärt. Processen för att bli svensk medborgare tar nu längre tid och medför strängare krav. Det svenska samhället har intagit en hårdare hållning mot den muslimska ”hederskulturen” – till exempel genom att förbjuda kusinäktenskap och jungfrutester. Dessutom betonar högerpolitiker nu ofta att det svenska samhället bygger på svenska värderingar.
Många invandrare har helt enkelt kommit att uppfatta den svenska högern som en förespråkare för infödda svenskars intressen, medan vänstern – tvärtom – förespråkar invandrarnas intressen.
Detta är förstås en generalisering som kräver vissa nyanser; man måste beakta att många invandrare faktiskt röstar på högerpartier.
Ändå har en tydlig trend tagit form: det politiska landskapet är inte längre uppbyggt enbart kring den klassiska konflikten mellan socialister och liberaler, eller ens den nyare skiljelinjen mellan progressiva och konservativa. Vi bevittnar en ny intressekonflikt i det svenska samhället – och troligen i många andra EU-länder – mellan nyanlända medborgare och den inhemska befolkningen. Enkelt uttryckt har vi sett uppkomsten av politisk segregering.
En viktig lärdom är förmodligen att den politiska vänstern på lång sikt inte gynnas av att knyta sig alltför nära till stora invandrargrupper eller verka för ökad invandring i hopp om att vinna nya väljare. Resultatet blir att många trogna väljare går förlorade – och de går förlorade i takt med att de rör sig åt höger på det politiska spektrumet.