”Europeiska unionen rör sig mot en superstat” – tidigare polsk diplomat utmanar EU:s centralisering

I en improviserad intervju som jag gjorde i Rumäniens parlamentspalats, efter att den debatt som anordnats av partiet AUR avslutats med dånande applåder, framförde Jarosław Lindenberg, tidigare statssekreterare i Polens utrikesministerium, ett mycket provocerande argument: Europeiska unionens nuvarande kurs är inte längre en demokrati, det är en långsam nedmontering av nationell suveränitet, och reform är inte längre genomförbart.

Lindenbergs referenser väcker uppmärksamhet. Den framstående diplomaten har ägnat decennier åt att bygga broar över Östeuropa, etablera ambassader i de nyligen självständiga baltiska staterna och Montenegro, tjänstgöra som ambassadör i Bulgarien och Bosnien och övervaka Polens diplomatiska apparat fram till slutet av 2023. Men dessa decennier av institutionell tjänst har lett honom till en radikal slutsats: ”Jag tror inte på reformer”, säger han rakt ut. ”Antingen upplöser vi den eller så blir den en riktig superstat.”

Det är en diagnos som grundar sig på en historisk jämförelse. Lindenberg drar en slående parallell till Sovjetunionen, ett system som han själv bevittnade på nära håll som en man född under kommunismen. ”Jag minns när vi, under min studietid och senare under krigslagarna som infördes av generalerna i Polen, pratade om kommunistblockets upplösning. Det var som att drömma om att arbeta på Mars eller andra planeter. Ingen trodde att det skulle hända under vår livstid. Men det hände tidigare än vi hade förväntat oss”, minns han. Men det som gav honom hopp då bekymrar honom nu: EU, menar han, kopierar samma strukturella brister som dömde kommunismen till undergång.

Kärnan i hans oro är centralisering. Medan USA representerar en genuin federalism med en rimlig fördelning av befogenheter mellan Washington och delstaterna, har EU bedrivit en obeveklig centralisering. ”Ju fler medlemsländer som ingår i EU, desto mer centraliserat blir det och desto färre befogenheter lämnas till medlemsländerna”, förklarar Lindenberg. Han varnar för att Spinelli-gruppens förslag till konstitutionella förändringar kommer att förvandla EU till en ännu mer centraliserad superstat om de genomförs.

Men det är här Lindenbergs argument blir nästan kulturella: Europa, menar han, är i grunden olikt Amerika. ”Alla dessa stater i Amerika har samma historia. Människor talar samma språk och delar samma värderingar. I Europa däremot har vi nationer som har bildats under en långvarig process. Varje nation har sitt eget språk, sin egen kultur, sin egen tradition och alla dessa traditioner, kulturer och språk är individuella och kan inte upprepas”, betonar han.

Att bygga en europeisk superstat skulle kräva att dessa distinktioner suddas ut helt och hållet. ”Det innebär att avskaffa de nationella nationalstaternas suveränitet och förvandla de människor som i århundraden levt enligt sin egen kultur, sin egen tradition, till en ny europeisk nation. Homogen”, förklarar han. Detta experiment, menar han, har redan genomförts. ”Samma experiment genomfördes under Sovjetunionens tid. Naturligtvis misslyckades det.”

Bevisen, menar Lindenberg, finns överallt. Spanien kämpar mot katalanska självständighetsrörelser. Belgien står inför flamländska spänningar. Skottland söker autonomi från Storbritannien. Till och med i Polen viskas det om autonomi för Schlesien. Det här är inga avvikelser, utan symptom på en naturlig mänsklig instinkt som en centraliserad makt inte kan undertrycka. ”Processen med centralisering och att steg för steg beröva nationerna deras suveränitet strider mot nationernas och folkens naturliga känslor och naturliga och väsentliga intressen”, hävdar han.

Lindenberg ser dock den ekonomiska kollapsen som den verkliga krispunkten. EU:s ”klimatgalenskap”, Green Deal och okontrollerade migrationspolitik, förutspår han, kommer att utlösa systemets misslyckande. Precis som det var en ekonomisk katastrof, och inte politiken, som till slut knäckte kommunismen. ”Samma sak händer med Europeiska unionen. Dessa typiskt ideologiska idéer som inte har något att göra med verkliga ekonomiska intressen kommer att leda oss till fattigdom och sedan till en ekonomisk och social kollaps”, varnar han.

När jag frågar honom om krisberättelser, från covid-19 till krigshot, kommer att fungera permanent för att konsolidera makten, är Lindenberg försiktigt skeptisk. ”Man kan hota människor med en rysk attack, med ett nytt virus etc., men vi kan inte övertyga dem om att om de blir fattigare på grund av EU:s katastrofala ekonomiska politik, så kan vi inte övertyga dem om att de blir rikare. Alla vet hur mycket pengar de har i plånboken”, säger han med krass realism.

Hans budskap till Europas konservativa krafter är brådskande: Enas nu för att stoppa omvandlingen, återställ sedan processen, ”att återgå till ett Europa med suveräna nationer, oberoende suveräna nationer, som kan samarbeta och bör samarbeta. Men på frivillig basis.”

Oavsett om man håller med eller inte, förtjänar Lindenbergs argument ett seriöst engagemang. Det är ett sofistikerat argument för EU:s upplösning som kommer från en person som tillbringat sin karriär med att bygga upp EU-institutionerna, en man som känner dem tillräckligt väl för att varna oss alla.