Subscribe
Mer än två år efter att regeringen Meloni tillträdde ägde det första officiella bilaterala toppmötet mellan Italiens premiärminister och Frankrikes president Emmanuel Macron slutligen rum den 3 juni, vilket markerade en viktig milstolpe i de fransk-italienska diplomatiska förbindelserna. Fram till dess hade kontakterna mellan de två ledarna varit begränsade till informella tillfällen, vilket återspeglade en långvarig fas av politiskt avståndstagande som ofta resulterade i verklig friktion. Mötet tolkades därför som ett försök att överbrygga de senaste årens spänningar. Enligt franska källor var det Macron själv som stod bakom initiativet, som syftade till att återuppta den bilaterala dialogen. I slutet av toppmötet tillkännagavs också att ett nytt möte skulle hållas i Frankrike 2026, ett tecken på en gradvis normalisering av relationerna.
PREJUDIKAT OCH AVVIKELSER
Sedan regeringen Meloni tillträdde har relationerna mellan Italien och Frankrike försämrats, vilket har präglats av frekventa offentliga konflikter, strategiska skillnader inom EU och en nedkylning av det bilaterala samarbetet. Den första kritiska episoden inträffade i november 2022, då Italiens vägran att välkomna fartyget Ocean Viking fick den franska ministern Darmanin att definiera regeringens ståndpunkt som “oacceptabel” och att avbryta omfördelningen av flyktingar. Detta markerade ett avbrott i det traditionella samarbetet kring migranter. Under tiden har Italien intagit en mer självsäker hållning i Europa, med Mattei-planen och en central roll i reformen av EU:s pakt om invandring, vilket har väckt misstro i Paris. Missförstånden har förvärrats genom exkluderande diplomatiska val, t.ex. mötet mellan Macron, Scholz och Zelensky i Elysée (februari 2023), som irriterade Rom på grund av uteslutningen. Även 2023 blev den franska kritiken hårdare, med anklagelser mot italiensk politik som definierades som “omänsklig” av Macrons parti, medan Meloni svarade genom att hänföra spänningarna till interna beräkningar kopplade till utmaningen med Le Pen. Trots episoder av tekniskt samarbete nådde konfrontationen sin topp vid G7-mötet i juni 2024, då hänvisningen till abort i slutdokumentet av Italien sågs som en instrumentalisering för franska valändamål. Positionerna skiljer sig också åt när det gäller internationella ärenden: Rom tog avstånd från “viljan” att skicka trupper till Ukraina, vilket väckte ilska hos Macron, som anklagade Meloni för att sprida “falska nyheter”. Förhållandet mellan de två länderna har därför blivit strukturellt konfliktfyllt under de senaste åren, präglat av ideologiska skillnader och ensidiga val, med liten konvergens om en gemensam vision för Europa.
ÄMNENA FÖR DET BILATERALA MÖTET
Under toppmötet behandlades ett stort antal frågor av ekonomisk, industriell och internationell betydelse. På områden som konkurrenskraft, industripolitik, energiomställning och samarbete inom stål- och fordonssektorerna framkom en betydande konvergens. Skillnader kvarstår dock i strategiska frågor, särskilt när det gäller europeisk säkerhet, stöd till Ukraina och hanteringen av fredsprocessen. President Macron upprepade sitt stöd för “koalitionen av villiga”, medan Italien uttryckte reservationer och föredrog multilaterala tillvägagångssätt som är mindre operationellt utsatta. I det gemensamma uttalandet bekräftades dock det ovillkorliga stödet för Ukraina, liksom viljan att stärka det europeiska försvaret på industriell och teknisk nivå. Transatlantiska relationer och krisen i Mellanöstern diskuterades också. Det fanns tydliga skillnader i synen på den israelisk-palestinska konflikten: medan Macron upprepade sitt engagemang för lösningen “två folk, två stater” och ett eventuellt erkännande av Palestina, var den italienska ståndpunkten mer försiktig och underordnade alla beslut ett eventuellt stöd från USA. Kort sagt utgjorde toppmötet ett viktigt försök att återuppta de bilaterala förbindelserna, som hittills har präglats av ideologiska friktioner och strategiska skillnader. Trots ihållande meningsskiljaktigheter signalerar den inledda dialogen en gemensam önskan om att stärka samarbetet i nyckelfrågor för Europeiska unionens stabilitet, vilket öppnar för en utveckling mot större politisk konvergens.