Europas säkerhetspolitiska väckarklocka: Varför militär rörlighet måste vara EU:s nästa prioritet

Roberts Zīles huvudanförande i Neapel uppmanar EU att möta sina militära sårbarheter med finansiering, samordning och strategisk vilja inför de växande globala hoten.

I en tid när konsekvenserna av krig utspelar sig strax utanför Europas gränser har Europa inte längre råd att ignorera de kritiska sårbarheterna i sin militära infrastruktur. Vid Europeiska konservativa och reformisters (ECR) partikonferens i Neapel den 10-12 juli 2025 höll Roberts Zīle, vice talman i Europaparlamentet, ett skarpt och övertygande anförande: Europa måste förbättra sin militära rörlighet eller riskera strategisk förlamning inför yttre aggression.

Zīles budskap var inte alarmistiskt, utan brådskande och grundat på de svåra lärdomarna från Ukraina. ”Kriget har lärt oss att om trupper och utrustning inte kan röra sig snabbt över vår kontinent”, varnade Zīle, ”då kollapsar avskräckningen innan det första skottet ens har avlossats.” Hans uppmaning är tydlig: Europa måste behandla militär rörlighet som en viktig strategisk tillgång – inte som en logistisk eftertanke.

De dolda flaskhalsarna i Europas militära infrastruktur

Zīle målade upp en levande bild av de logistiska och infrastrukturella hinder som för närvarande undergräver Europas försvarsberedskap. Ett stort hinder är bristen på standardiserad infrastruktur i medlemsländerna. Olika spårvidder på järnvägar, inkompatibla viktgränser för broar och osammanhängande transportregler är inte bara byråkratiska olägenheter – de är realtidsförpliktelser i alla samordnade militära insatser. Järnvägssystemens inkompatibilitet är t.ex. mer än en teknisk fråga. Det innebär att pansarfordon inte kan sättas in effektivt över gränserna, att viktiga leveranser riskerar att försenas och att Europas löfte om ett kollektivt försvar undermineras av fysisk och procedurmässig fragmentering.

Zīle framhöll behovet av att definiera och investera i viktiga militära korridorer genom Europa – vägar som måste kunna hantera tung utrustning, mobila ledningsenheter och nödstöd med snabbhet och tillförlitlighet. Men dessa ansträngningar kommer inte att leda någonstans, betonade han, utan standardisering av regler och närmare mellanstatlig samordning.

Bristande finansiering och strategisk blindhet

Europas investeringar i militär rörlighet är fortfarande bedrövligt otillräckliga. Zīle pekade på den begränsade omfattningen av Fonden för ett sammanlänkat Europa, EU:s främsta finansieringsmekanism för infrastruktur, som inte prioriterar militära transporter med dubbla användningsområden. Även om program som den europeiska fredsfaciliteten erbjuder visst ekonomiskt stöd, underströk Zīle den strukturella svårighet som många medlemsstater står inför: de kan helt enkelt inte eller vill inte öka bidragen på grund av snäva budgetar och politiska begränsningar.

Här föreslog Zīle två lösningar. För det första måste EU omstrukturera sina budgetprioriteringar så att de uttryckligen stöder försvarsberedskapen. För det andra måste de nationella regeringarna erkänna militär rörlighet som en del av sin egen strategiska infrastruktur – som förtjänar samma uppmärksamhet och brådska som civila transporter, energi eller digital uppkoppling. Han efterlyste också procedurreformer som kan påskynda gränsöverskridande transporter och betonade att militära lastbilar som fastnar i tullköer vid europeiska gränser – en realitet även inom Schengenområdet – är ”en skam för 2000-talet”.

Att överbrygga den industriella klyftan: en förtroendekris

Bortom infrastrukturen finns en lika angelägen fråga: Europas produktionskapacitet på försvarsområdet. Zīle identifierade flera kritiska brister i produktionen av militär hårdvara – från rullande järnvägsmateriel till mobila broar och tvåmotoriga fordon. ”Det här är ett klassiskt hönan-och-ägget-scenario”, förklarade han. ”Industrin kommer inte att öka produktionen utan kontrakt, och militären kan inte sluta kontrakt utan att produktionen är på plats.”

Vad som behövs, menade han, är ledarskap från den offentliga sektorn genom långsiktiga upphandlingsgarantier. Regeringarna måste skapa incitament, minska osäkerheten kring lagstiftningen och minska riskerna i investeringsmiljön för försvarstillverkare. Annars kommer Europa att förbli beroende av externa leverantörer i kristider – en sårbarhet som borde vara oacceptabel i dagens geopolitiska klimat.

Mot en ny strategisk kultur i Europa

Men den kanske mest djupgående delen av Zīles anförande handlade inte om järnvägar, budgetar eller maskiner – det handlade om tankesätt. ”Europa har levt i en annan värld”, sade han, ”en värld där freden togs för given och hoten verkade avlägsna. Den världen är borta.”

Zīle efterlyste en grundläggande förändring av hur Europa ser på sina säkerhetsskyldigheter. Försvar och rörlighet bör inte längre ses som bördor, utan som pelare för suveränitet och strategiskt oberoende. Han uppmanade Europaparlamentet och de nationella ledarna att gå bortom abstrakta strategier och börja genomföra konkreta, genomförbara försvarsplaner. Utmaningen, som han ser det, är inte teknisk utan politisk. Det är viljan att agera – att bryta igenom självbelåtenheten, att behandla säkerhet som något icke förhandlingsbart och att förbereda sig inte bara för dagens hot utan även för morgondagens osäkerheter.

Medelhavsområdets strategiska framtid – och Europas

Zīle talade från Neapel, en historisk port mellan Europa och dess södra grannar, och klargjorde att Medelhavet inte bara är en geografisk gräns – det är ett testområde för Europas strategiska mognad. Från instabiliteten i Nordafrika till Rysslands marina ambitioner understryker regionen vikten av snabb utplacering och motståndskraftig infrastruktur. Medelhavsområdet, menade han, formar Europas framtid – men bara om Europa beslutar sig för att forma sin egen.

Säkerhet kan inte vänta

Roberts Zīles huvudanförande var inte bara ett politiskt anförande, det var en uppmaning till vapen – bildligt talat och, om nödvändigt, bokstavligt talat. Europa måste skaka av sig decennier av tröghet och investera i sin egen förmåga att försvara, avskräcka och reagera. Militär rörlighet är inte en lyx – det är den nerv som binder samman ett kollektivt försvar. Utan den är Europas enighet bara en papperssköld. Det återstår att se om EU reagerar med den skyndsamhet och sammanhållning som Zīle krävde. Men en sak är säker: tiden håller på att rinna ut och säkerheten kan inte vänta längre.

Alessandro Fiorentino