
Under de senaste decennierna har migrationsfrågan fått en alltmer central roll i den europeiska politiska debatten. I detta komplexa och polariserade scenario har Danmark utmärkt sig som en atypisk aktör: från att ha kritiserats för sin stränga inställning till invandring är landet nu en av förespråkarna för en hård linje som vinner allt större gehör inom EU. Övergången till att bli en referenspunkt för europeisk migrationspolitik förtjänar en djupgående analys, särskilt mot bakgrund av det danska halvårsvisa ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Danmarks historiska och politiska inställning till invandring kan i själva verket vara strategiskt fördelaktig för att främja och genomföra en gemensam politik för att motverka olaglig invandring, även i riktning mot vad den italienska regeringen försöker genomföra med avtalen med Albanien. Denna omvandling måste ses mot bakgrund av EU:s interna dynamik, där migrationspolitiken i allt högre grad påverkas av säkerhetsaspekter, demografisk kontroll och opinionsbildning. Danmark har genom en politisk väg som kännetecknas av institutionell pragmatism och socialt samförstånd lyckats forma en migrationsmodell som nu betraktas med intresse av flera medlemsstater. Det handlar inte bara om en rad restriktiva åtgärder, utan om en uttalad strategi som kombinerar begränsningspolitik, utläggning av asylförfaranden på entreprenad, omdefiniering av kriterierna för uppehållstillstånd och ett politiskt språk som kan kombinera säkerhet och socialt ansvar. Det faktum att denna politik kommer från en socialdemokratisk regering gör det danska fallet ännu mer värt att uppmärksamma: valet att möta migrationsfrågan med verktyg som normalt förknippas med konservativa eller populistiska partier visar hur hanteringen av migrationen omdefinierar de traditionella ideologiska kategorierna. Detta tyder på att Danmark inte bara är en isolerad aktör med en särskild position, utan en potentiell föregångare till ett nytt europeiskt paradigm, där effektiviteten i migrationspolitiken kan utgöra en balans mellan demokratisk legitimitet och behoven av europeisk styrning. I detta perspektiv skulle EU:s danskar kunna utgöra ett privilegierat politiskt fönster för att ge institutionell form åt denna nya inriktning och fungera som katalysator för en strukturell reform av den europeiska migrationspolitiken.
DANMARKS HISTORISKA STÄLLNING I INVANDRINGSFRÅGAN
Danmark har länge haft en självständig ställning när det gäller gemenskapens regelverk för asyl och invandring. Till skillnad från många medlemsstater använder sig Danmark av en klausul som gör det möjligt för landet att inte fullt ut ansluta sig till det gemensamma europeiska asylsystemet (CEAS). Denna självständighet har gjort det lättare att anta en särskilt restriktiv politik med början i migrationskrisen 2015-2016. Det danska svaret begränsades inte till gränskontrollernas intensitet, utan omfattade även strukturreformer: 2019 blev tillfälligt skydd regel för asylsökande, vilket gjorde det svårare att få permanent uppehållstillstånd. En ytterligare vändpunkt var det memorandum som undertecknades med Rwanda 2021, där Köpenhamn föreslog att asylsökande skulle flyttas till extraterritoriella center. Även om projektet avbröts efter kritik från EU-kommissionen och operativa svårigheter, har det skapat ett politiskt prejudikat som nu återlanseras på kontinental nivå.
UTVECKLINGEN AV DET EUROPEISKA SAMMANHANGET
I maj 2024, i och med godkännandet av den nya pakten om migration och asyl, öppnade EU upp för en mer flexibel och decentraliserad hantering av migrationsströmmarna. Detta var en möjlighet för Danmark att hävda sin erfarenhet och strategiska vision. Bara två dagar efter antagandet av pakten publicerade den danska regeringen ett gemensamt brev undertecknat av 15 länder, däribland nyckelaktörer som Italien, Grekland och Nederländerna, där outsourcing av asylförfaranden föreslogs som en effektiv och hållbar lösning. Den danska modellen har därför gått från att vara ett undantag till att utgöra en referens, i en tid då politisk och social trötthet inför de ökande irreguljära migrationsströmmarna gör politiken mer acceptabel, en politik som för bara några år sedan skulle ha betraktats som radikal.
DET DANSKA ORDFÖRANDESKAPET I EU: ETT STRATEGISKT FÖNSTER
När Danmark inleder sitt halvårslånga ordförandeskap i EU:s ministerråd under andra halvåret 2025 är det en avgörande tidpunkt. Inte bara för migrationsagendan, utan även för möjligheten att direkt påverka de europeiska beslutsmekanismerna. Den danska regeringen siktar på att nå en överenskommelse före årets slut, inte bara om externaliseringen av förfarandena, utan också om omdefinieringen av begreppet ”säkert tredjeland” – en central juridisk nod som villkorar möjligheten att överföra migranter utanför EU:s territorium. Ur institutionell synvinkel erbjuder ordförandeskapet viktiga verktyg för att styra den politiska dagordningen.
DET SOCIALDEMOKRATISKA UNDANTAGET: DEN RESTRIKTIVA VÄNSTERNS PARADOX
Ett utmärkande inslag i det danska fallet är regeringens politiska identitet. Till skillnad från vad som sker i andra europeiska sammanhang främjas denna migrationsbegränsning i Danmark av en socialdemokratisk regering. Statsminister Mette Frederiksen och invandringsminister Kaare Dybvad har upprepade gånger betonat att kontrollen av migrationsströmmarna är en nödvändig förutsättning för att bevara den sociala sammanhållningen och upprätthålla det folkliga stödet för välfärdsstaten. Denna strategi har sin egen inre logik: tanken är att en progressiv politik på klimatområdet och det sociala området endast kan få politiskt stöd om den åtföljs av en sträng linje i fråga om invandring. En strategi som gav resultat: Danmark är ett av de få länder där en socialistisk regering har lyckats behålla en solid väljarbas i ett europeiskt sammanhang som i allmänhet är ofördelaktigt för den traditionella vänstern.
FRAMTIDSUTSIKTER: MOT EN NY EUROPEISK ARKITEKTUR?
Det danska ordförandeskapet skulle kunna innebära en vändpunkt i det sätt på vilket Europa hanterar migrationsfrågan. Om Köpenhamn lyckas få till stånd ett godkännande av en rättslig ram för utläggning av asylförfaranden på entreprenad skulle ett prejudikat skapas med bestående konsekvenser. Modellen med bilaterala avtal med tredje land för knutpunkter utanför EU skiljer sig avsevärt från den logik som hittills har präglat den europeiska strategin för migration, som är inriktad på intern omfördelning av asylsökande, mellanstatligt samarbete och efterlevnad av internationella flyktingkonventioner. Outsourcingen – om den institutionaliseras – skulle innebära ett paradigmskifte, där gränskontroll inte längre skulle vara ett geografiskt privilegium, utan ett politiskt och avtalsmässigt sådant. Danmarks erfarenhet, som är förankrad i en autonom regleringsstruktur med avseende på det gemensamma europeiska asylsystemet, ger landet den flexibilitet som krävs för att föreslå lösningar som andra medlemsstater först nyligen har börjat överväga. Projektets framgång kommer dock att vara beroende av förmågan att förena kontrollbehov och grundläggande rättigheter, vilket är en betydande juridisk och moralisk utmaning. Risken är att man inför en paradigm som, trots att den tillfredsställer den allmänna opinionen i medlemsstaterna, äventyrar unionens grundläggande principer. I själva verket kan avskräckningspolitiken – om den inte åtföljs av rättsliga garantimekanismer, administrativ insyn och oberoende övervakning – urarta till diskriminerande eller godtyckliga metoder, i strid med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. EU-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna skulle kunna spela en avgörande roll när det gäller att fastställa de legitima gränserna för externalisering, särskilt i förhållande till principen om non-refoulement och rätten till ett effektivt överklagande. Danmarks historiska ställning i invandringsfrågan, som en gång var marginell och kritiserad, har förvandlats till en strategisk resurs i det nya europeiska sammanhanget. Stärkt av en lång erfarenhet av restriktiv politik och en institutionell ledarskapskapacitet som garanteras av ordförandeskapet i EU:s råd, är Köpenhamn nu i stånd att på ett avgörande sätt påverka den framtida europeiska migrationspolitiken. Men detta inflytande åtföljs av ett behov av att skapa samförstånd inte bara mellan medlemsstaterna, utan även inom det civila samhället och EU-institutionerna. I avsaknad av ett brett rättsligt och politiskt stöd riskerar genomförandet av utlokaliserade mekanismer att ytterligare splittra den redan bräckliga balansen i den gemensamma migrationspolitiken. Detta inflytande medför dock ett anmärkningsvärt ansvar. Den danska modellen kan inte exporteras utan en kritisk reflektion över dess begränsningar, både när det gäller ekonomisk hållbarhet och rättslig förenlighet. Endast ett tillvägagångssätt som integrerar administrativ effektivitet, skydd av mänskliga rättigheter och politisk legitimitet kommer verkligen att kunna erbjuda en gemensam och varaktig lösning på fenomenet irreguljär migration. I detta perspektiv måste det danska agerandet inte bara mäta sig med förmågan att uppnå omedelbara resultat, utan också med de föreslagna reformernas långsiktiga effekter. I detta avseende utgör det danska ordförandeskapet inte bara en politisk möjlighet, utan också ett test för hela Europeiska unionen: de föreslagna initiativens framgång eller misslyckande kommer att sätta djupa spår i den europeiska migrationspolitikens framtid under de kommande åren. Det kommer att vara just i balansen mellan nationell suveränitet, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter som trovärdigheten och sammanhållningen i det europeiska migrationsprojektet kommer att avgöras.