Argumenten för ett pragmatiskt skydd av Irlands infrastruktur under havsytan

I en tid som präglas av ökad geopolitisk rivalitet och hybridkonflikter ligger Europas mest utsatta sårbarheter nu långt under ytan. Undervattensinfrastrukturen, som tidigare betraktades som en oansenlig bakgrund till den globala konnektiviteten, har blivit ett kritiskt slagfält. Säkerheten för dessa tillgångar är inte längre en teknisk nischfråga utan en central pelare för kontinentens motståndskraft.

Detta framgick tydligt av Europeiska rådets slutsatser av den 23 oktober 2025. Dess uttryckliga uppmaning till stärkt skydd av undervattensinfrastrukturen mot den ryska hybridaggressionen var inte retoriska signaler utan ett erkännande av att Europas digitala och energimässiga artärer nu är mål i en långsamt brinnande konflikt. För ECR-gruppen understryker denna utveckling en bestående princip: samarbete mellan medlemsstaterna är viktigt, men det måste vara förankrat i subsidiaritetsprincipen och inte dras med i den gravitationella dragningskraften från Bryssels centraliseringstendenser.

Irland illustrerar denna spänning med ovanlig tydlighet. Som EU:s västligaste utpost och den primära landningsplatsen för transatlantiska dataflöden förkroppsligar landet både de strategiska risker och de möjligheter som ligger i decentraliserade, statligt ledda säkerhetsstrategier. Dess sjökablar transporterar den överväldigande delen av Europas datatrafik, vilket gör dem till inte bara nationell infrastruktur utan till grunden för kontinentens ekonomiska liv.

Den senaste tidens parlamentariska diskussioner och nationella samråd har visat hur omfattande detta beroende är. De har också visat på begränsningarna med ett toppstyrt beslutsfattande. För att hantera sårbarheter krävs att medlemsstaterna ges utrymme att leda, dela underrättelser på ett kontrollerat sätt och bygga upp kapacitet som är anpassad till deras egna geografiska områden.

Den strategiska vikten av Irlands undervattensnät är svår att överskatta. Irland ligger i Europas utkant och är värd för de primära landningspunkterna för cirka 75 procent av det norra halvklotets fiberoptiska sjökablar. Dessa linjer överför mer än 95 procent av den globala internettrafiken och stöder allt från finansiell handel i realtid till hälso- och sjukvårdssystem, samordning av nödsituationer och försvarskommunikation. Fjorton aktiva kablar når för närvarande land i Irland, inklusive fyra direktlänkar till Nordamerika. Expansionen fortsätter, med Celtic Interconnector till Frankrike som ska vara online 2027 och Far North Fiber som länkar till Alaska, Japan och Norge som förväntas 2026.

Denna infrastruktur ligger till grund för Irlands datacentertunga ekonomi, som domineras av Google, Meta, Amazon och Microsoft, och befäster Irlands roll som Europas ”digitala port” till USA. För EU är dessa kablar nervsystemet i den digitala ekonomin på den inre marknaden. De möjliggör AI-utveckling, integration av förnybar energi till havs och komplexa leveranskedjor. En enda störning skulle få återverkningar på marknaderna; samtidiga intrång skulle kunna orsaka skador för miljardbelopp och veckor av handlingsförlamning.

I en geopolitisk miljö som präglas av Rysslands krig mot Ukraina och den allt hårdare konkurrensen mellan USA och Kina utgör undervattenstillgångarna en mjuk baksida. Hybridkrigföring frodas i detta utrymme, där cyberintrång blandas med fysiskt sabotage samtidigt som man undviker trösklar som skulle utlösa en öppen konflikt.

ECR har konsekvent varnat för att trovärdig motståndskraft vilar på riktade investeringar och statsledda strategier, inte breda federala mandat som urvattnar det nationella ansvaret. De flesta kabelfel i världen uppstår av oavsiktliga orsaker – fiskeredskap, ankring, seismiska händelser – men de avsiktliga hoten ökar. Ryska marinfartyg, inklusive övervakningsfartyget Yantar, har upprepade gånger närmat sig irländska rutter, vilket dokumenterades 2021, november 2024 och mars 2025. Fartygets utplacering av undervattensfarkoster tyder på spaning eller förberedelse för nedskärningar.

Dessa observationer följer ett mönster som setts i Östersjön, inklusive avbrottet av linjen Finland-Estland 2023 och skadorna på kablarna Finland-Tyskland och Sverige-Litauen i november 2024, incidenter som tillskrivits ryska ombud. Kina utgör en annan form av risk: ett nära nog monopol på tillverkning och reparation av kablar, vilket ger inflytande över försörjningskedjorna till sjöss och väcker farhågor om inbyggd teknik och strategisk förnekelse.

Irlands geografiska läge gör utmaningen ännu större. Den exklusiva ekonomiska zonen sträcker sig över 450 000 kvadratkilometer – tio gånger Irlands landmassa – men den marina tjänst som har till uppgift att patrullera zonen lider av kronisk personalbrist och har försvarsutgifter som ligger långt under EU:s normer. Neutraliteten har bevarat det diplomatiska oberoendet, men har också främjat en viss självbelåtenhet på sjöfartsområdet: ingen ubåtsflotta, begränsad sonartäckning och ansvarsområden som är splittrade på ett besvärligt sätt mellan olika avdelningar.

Cybersonderingar riktade mot irländska system är redan rutin. Ett fysiskt kabelavbrott, i kombination med förseningar orsakade av den globala bristen på reparationsfartyg, skulle höja ett ihållande hot till en fullskalig kris. I Irlands nationella riskbedömning för 2023 identifierades skador på undervattensinfrastrukturen som ett hot av högsta rang, med ett ”rimligt värsta scenario” som inbegriper samordnade attacker på gasförbindelserna till Storbritannien.

För ECR:s analytiker visar denna utveckling varför säkerhet i första hand måste förbli nationell. Överstatliga försvarsstrukturer är långsamma att anpassa sig till, sprider ansvarsskyldighet och kan skapa falska försäkringar. Effektiv motståndskraft kommer från medlemsstater som stärker sina egna styrkor och samtidigt delar med sig av bästa praxis.

Irlands inhemska debatt återspeglar denna förändring. Aktiviteten i Oireachtas 2025 signalerade ett växande erkännande av den maritima sårbarheten. Den 8 maj, under försvarsfrågor, pressade vice Duncan Smith Tánaiste och försvarsminister Simon Harris om att skydda undervattensinfrastruktur. Harris erkände en ”grundläggande förändring” i Irlands säkerhetsmiljö och bekräftade att den maritima domänen hade blivit en av regeringens högsta prioriteringar.

Han redogjorde för försvarsdepartementets roll i utvecklingen av Irlands första nationella strategi för sjöfartsskydd (NMSS), där sjökablar betecknas som ”kritisk sjöfartsinfrastruktur” som kräver ökad vaksamhet. Riskbedömningarna från Office of Emergency Planning var rättframma: en samordnad attack mot sammanlänkningar av gasledningar ansågs vara det troliga värsta fallet bland ökande fysiska hot och cyberhot.

Irland har vidtagit begränsade åtgärder inom EU:s strukturer. Landet följer Pesco-projektet om skydd av kritisk infrastruktur på havsbotten – vilket ger insikter utan bindande åtaganden – och har godkänt försvarsmaktens deltagande i EU:s gemensamma miljö för informationsutbyte (CISE), som möjliggör säkra datautbyten med andra sjöfartsmyndigheter. Stresstester av energiinfrastruktur har överlämnats till Europeiska kommissionen och ingår i en bredare EU-revision av motståndskraften.

Harris betonade att deltagandet i PESCO ”är ett sätt för Irland att hantera och minska riskerna med undervattensarkitektur”, medan CISE ”kommer att spela en avgörande roll för att öka medvetenheten om maritima aktiviteter och förbättra svaren på växande hot till sjöss, inklusive fysiska och cyberattacker mot kritisk infrastruktur”.

Utvecklingen fortsatte när Tánaiste den 11 juni 2025 lanserade ett offentligt samråd om NMSS. Strategin, som omfattar en femårsperiod, utformades som avgörande för att hantera nya risker och skydda undervattenstillgångar. Remisstiden gick ut den 11 juli, och intresset var stort från energibolag, sjöfartsorganisationer och försvarsspecialister. Harris underströk vad som står på spel: som en önation med ett av Europas största havsområden behöver Irland ett robust och sammanhängande ramverk för sjöfartsskydd.

Strategin förväntas integrera kommande marina uppgraderingar – inklusive 80 miljoner euro i sonarförbättringar som planeras till 2027 – med nya bilaterala avtal, såsom de samtal om övervakningsteknik mellan Storbritannien och Irland som hölls i oktober 2025. För ECR är detta subsidiaritet som fungerar som avsett: en medlemsstat bygger upp kapacitet som är skräddarsydd för den egna exklusiva ekonomiska zonen samtidigt som den använder EU-mekanismer selektivt.

Samtidigt fortsätter debatten på EU-nivå att accelerera. Parlamentets SEDE-utfrågning den 18 februari 2025, med titeln ”Hybridkrig: Skydd av undervattenskablar i Östersjön”, fungerade som en katalysator. Experter beskrev Europas undervattensnät som ett ”globalt nervsystem” som är sårbart för dolda angreppstekniker som är utformade för att undgå attribution. Deras varningar ledde direkt till kommissionens handlingsplan för kabelsäkerhet 2025, som genomfördes genom rekommendation (EU) 2024/779, som parlamentet styrde mot medlemsstaternas ledarskap snarare än kommissionens dominans.

Denna utveckling förstärktes i oktober genom kommissionens lägesrapport från den 23 oktober, som presenterades i Riga av Henna Virkkunen, vice ordförande för kommissionen. Rapporten innehöll den första omfattande kartläggningen av EU:s sjökablar som gjorts av expertgruppen för kablar, ett viktigt steg för att diagnostisera systemomfattande exponering.

Men nästa utmaning tornar upp sig. Det finns ett växande tryck på en EU-arkitektur för sjöfartsskydd som skulle centralisera övervakning, incidentrapportering och operativ respons. Förespråkarna hävdar att detta skulle effektivisera det kollektiva försvaret. I praktiken skulle det innebära att den operativa makten flyttas från de nationella regeringarna och koncentreras till Bryssel – ett steg som riskerar att göra kommandostrukturerna otydliga i en tid då tydlighet är oumbärlig.

För ECR är detta helt fel väg att gå. Säkerhet kräver ansvar, och ansvar kan inte läggas ut på entreprenad. Medlemsstaterna måste behålla kontrollen över sina havsområden för att säkerställa snabba och ansvarsfulla åtgärder.

Irlands undervattensinfrastruktur är i själva verket Europas digitala försvarsverk. För att skydda den krävs vaksamhet, investeringar och samarbete – men ett samarbete som stärker den nationella kapaciteten snarare än att ersätta den. Irlands senaste åtgärder, från Oireachtas granskning till NMSS-processen, kompletterar initiativ på EU-nivå utan att ge upp suveräniteten. Huruvida denna jämvikt kan överleva de instinktiva centraliseringsimpulserna inom EU är fortfarande osäkert.