Från byråkrati till fabriker: Sanningens ögonblick för det europeiska försvaret

I årtionden har den europeiska politiken varit övertygad om att dess styrka ligger i regler – regleringar av mänskliga rättigheter, marknaden, klimatet och en rad andra områden. Kort sagt, en regleringsjätte. Men historien – den verkliga historien – har återvänt med besked. Krig, instabilitet, asymmetriska hot, militära rivaliteter. Det är i detta sammanhang som imperativet framträder: suveränitet skrivs inte in i förordningar eller avsiktsförklaringar. Den tillverkas. I stålverk. På skeppsvarv. I missilcentraler. På löpande band.

För första gången verkar Europeiska unionen – med sitt senaste gröna ljus för det industriella försvarsprogrammet – äntligen ha förstått detta.

Flytten: först Bryssel, sedan fabrikerna

Den 25 november 2025 godkände Europaparlamentet slutligen EDIP: ett paket på 1,5 miljarder euro för treårsperioden 2025-2027, utformat för att stärka det europeiska försvarets industriella och tekniska bas (EDTIB), säkerställa beredskap att svara på hot, samordna inköp och produktion, och även inkludera ukrainsk industri genom ett särskilt stödinstrument.

Detta är inte en ”sloganfond”: det är den första riktiga strukturella ramverket som EU har avsatt för industriellt försvar – inte längre en nödsituation utan ett långsiktigt projekt.

Det är som om vi hade ägnat åratal åt att diskutera hur man gör den perfekta pizzan, och först nu har vi bestämt oss för att köpa ugnar, degblandare och riktiga ingredienser: ingen mer teori, utan konkret arbete.

Bakom ratificeringen: verkliga spänningar, politiska meningsskiljaktigheter, olika visioner

Det faktum att detta inte var ett enhälligt samförstånd framgår av ECR-gruppens ståndpunkt – den europeiska politiska familj som krafter som vår tillhör: ECR-ledamöterna röstade emot den första versionen av texten – den som användes i utskotten för industri- och försvarsfrågor – eftersom de ansåg att den var ”form utan funktion” och saknade några avgörande kapitel.

Varför röstade de på det sättet? För att det i suveränistiska och konservativa kretsar länge har funnits en känsla av att Europa inte behöver tomma proklamationer, utan infrastruktur, produktionskapacitet, verkliga leveranser, robusta leveranskedjor och – framför allt – snabb pragmatism. Ett program som är haltande, osäkert eller alltför byråkratiskt riskerar att gå om intet. Bättre att ha en konkret, tydlig och skarp plan.

I slutändan antogs EDIP, men först efter att parlamentet och rådet – förmodligen under påtryckningar från geopolitiska realiteter – nått en kompromiss som åtminstone formellt innehåller:

• begränsningar av användningen av komponenter från länder utanför EU (högst 35 %), för att på ett realistiskt sätt bevara principen ”Köp europeiskt”.
• att den ukrainska industrin redan från början integreras i det europeiska systemet, som en ”de facto-partner” i det europeiska försvaret.
• ett system som inte bara är en engångsföreteelse, utan utformat som en permanent struktur som kan utgöra en industriell ryggrad för Europas försvar under det kommande decenniet.

Det är en seger – men en bräcklig sådan, som hänger i en skör tråd: det beror på hur den genomförs. Och framför allt på om den nationella politiken och EU-politiken upprätthåller samstämmigheten mellan projekt och verkligt stöd.

För den konservativa högern är det en vändpunkt – om den inte blir förrådd

De som skriver utifrån konservativa ståndpunkter vet att suveränitet inte är ett abstrakt begrepp: det är konkret, materiellt. Det är förmågan att försvara familjen, folket, nationen. Att försvara gränser, städer, civilisationen. Och så vidare…

• Försvarsindustrin är inte en kvarleva från det förflutna, utan den träribba som friheten vilar på.
• Att ”köpa europeiskt” är inte protektionism utan strategisk medvetenhet: vi kan inte förlita oss på bräckliga globala kedjor när kriget knackar på dörren.
• Öppenhet för integration med ukrainsk industri är inte välgörenhet, utan geopolitisk realism: det stärker Europa som block.
• Modellen ”försvar som en marknad” måste överges: vi behöver ”försvar som en nationell/europeisk förmåga”.

Om EDIP verkligen genomförs i enlighet med denna vision kan det bli början på en industriell och defensiv renässans för den gamla kontinenten.

Men riskerna är verkliga. Och högern måste vara vaksam.

Det räcker nämligen inte med att godkänna ett program.

• Om byråkratiska förfaranden, anbud, certifieringar och abstrakta regleringar bromsar den, kommer den att sluta som många europeiska ”stora idéer”: i långa år av ingenting.
• Om stora koncerner monopoliserar medlen och små och medelstora företag lämnas utanför, kommer den ursprungliga andan att förrådas: den om en utbredd, pluralistisk och motståndskraftig industriell bas.
• Om principen ”Köp europeiskt” kringgås eller misstolkas kommer vi att återgå till risken för beroende av utländska komponenter – just den svaghet som vi ville undvika.
• Om ”ukrainsk integration” blir ett sätt att lasta över tung produktion på Kiev, utan en gemensam strategisk plan, riskerar allt att gå om intet.

Av denna anledning har den konservativa högern ett dubbelt ansvar: inte bara att applådera när dessa åtgärder godkänns, utan också att se till att de genomförs i praktiken – med stringens, visioner och konsekvens.

En vändpunkt – om vi är redo för uppgiften

EDIP kan verkligen markera en vändpunkt för Europa. Dess betydelse kommer inte att mätas i pressmeddelanden eller rituell retorik, utan i dess förmåga att omvandla begränsade resurser till en livskraftig industri: fabriker som fungerar, leveranskedjor som återfår momentum, ammunition som rullar av produktionslinjen, skeppsvarv som aldrig stannar. Det är där den europeiska trovärdigheten kommer att födas.

De som ser Europa som en civilisation – och inte som en samling direktiv – inser att styrka inte kan improviseras fram: den måste byggas. Den är beroende av en politisk vilja som kan hålla samman folkens identitet, ansvar och fria vilja. Det kräver klarhet, beslutsamhet och vissheten om att man inte vill delegera sin säkerhet till någon annan, varken Moskva eller Peking, varken Ankara eller någon annan huvudstad.

Det är tydligt att något har förändrats. Men beviset kommer inte att vara en omröstning i parlamentet. Det kommer att vara den hastighet med vilken vi återgår till produktion. Det kommer att vara den beslutsamhet med vilken vi drar till oss investeringar, omorganiserar värdekedjor, stöder Ukraina och konsoliderar den industri vi har på vårt territorium. Det kommer att vara förmågan att åter fokusera på idén att Europa existerar när det kan försvara sig självt.

Och det är här det politiska ansvaret börjar. Det finns inget behov av triumfalism, utan snarare av beslut. Vi måste vara vaksamma, ihärdiga och kräva konsekvens. För ett program kan bana väg, men endast en medveten härskande klass kan omvandla det till ryggraden i den europeiska säkerheten.