Atrejus recept: Få även utomstående att känna sig som hemma

Det finns ett ögonblick, när man anländer till Castel Sant’Angelos trädgårdar, då Atreju slutar att vara ”ett evenemang” och helt enkelt blir en plats. Du behöver inte veta vem som talar på huvudscenen eller ha programmet i fickan. Man följer bara strömmen: familjer som drar skridskor och ryggsäckar, små grupper av tonåringar som värmer händerna runt en varm dryck, äldre par som har kommit ”för att se hur det är”, turister som snubblar in i en julby mitt i Rom som om det vore en säsongsöverraskning.

Scenen fungerar eftersom tillträdet är den första avsiktsförklaringen: fritt inträde, inga passerkort, ingen tröskel att passera som bara kräver inbjudan. Och i ett land där politiken ofta blir ett inhägnat område (eller en tv-studio) försöker man här något annat: ett konstruerat torg, men ett torg som man kan gå igenom utan att behöva förklara sin lojalitet. Atreju 2025 – som pågick mellan den 6 och 14 december –presenterades uttryckligen som en stor julby i hjärtat av staden: marknadsstånd, lokala produkter och en skridskobana avsedd för både vuxna och barn. Det första intrycket är inte ideologiskt, utan logistiskt och sensoriskt. Ljus och trä, doften av mat, köer som rör sig utan spänning, en slags informell ordning som gör att utrymmet känns beboeligt.

Rinken blir det känslomässiga centrumet – inte för att den är spektakulär, utan för att den är välbekant. Det är en enkel gest: om du vill kan du stanna utan att lyssna på någon. Om du vill kan du passera, köpa en liten present, tillbringa en halvtimme och sedan gå därifrån. Det är ett mycket konkret sätt att säga: det här är inte bara för dem som redan tillhör. Och det är här som Atrejus ”recept” blir tydligt: man försöker inte övertyga dig med ett tal först, man erbjuder dig en atmosfär. Innan man frågar vad du tycker frågar man om du vill stanna kvar.

I år är resultatet mätbart: 105.000 personer passerade genom Atreju. Enbart den siffran förklarar varför 2025 års upplaga har beskrivits som rekordstor. Den är extraordinär inte bara på grund av siffran, utan också på grund av vad den innebär: 105 000 personer i centrala Rom innebär ständiga fotfall, en blandad publik och en nyfikenhet som inte nödvändigtvis är partipolitisk. I praktiken betyder det att evenemanget lyckades vara ”stad” innan det var ”fest”.

Och samtidigt som byn lockar med vardagliga saker finns pulsen från den politiska sammankomsten alltid där i bakgrunden: mikrofoner testas, scenljus tänds, personal rör sig snabbt mellan olika områden, volontärer eskorterar gäster. Arkitekturen är som för ett stort offentligt evenemang, men språket är som för en plats som vill kännas hemtrevlig. Det är inte en liten detalj; det är skillnaden mellan ett rally och ett möte med allmänheten. Atreju försöker få identiteten att fungera mindre som en mur och mer som ett hus med en öppen dörr.

Under invigningsdagen blev detta särskilt tydligt: bandklippning, invigning av rinken med barn som uppträdde innan de mer institutionella hälsningarna. Även den sekvensen sänder ett budskap. Inte ”titta hur imponerande vi är”, utan ”titta hur normalt det är att vara här”. Och Atreju lever verkligen i den gråzon som är hemligheten bakom dess hållbarhet: det avstår inte från politik, men det placerar politiken i en miljö där människor anländer av tusen olika skäl, och många har ingenting med paneler att göra.

Vid sidan om ligger marknaden: små inköp, italienska produkter, den praktiska logiken med ”användbara gåvor” snarare än politiska prylar. Framför, det långsamma tempot som är typiskt för julrum – en atmosfär som mjukar upp allt, inklusive tonen. Och så finns det den rena nyfikenheten: människor som kanske inte röstar på Fratelli d’Italia, men som ändå tillåter sig att titta, lyssna i några minuter och bilda sig en uppfattning. Även det är en del av receptet: att inte kräva anpassning, utan att uppmuntra till närhet.

Sett inifrån är det mest slående resultatet mindre politiskt än socialt: Atreju är en demonstration av organisation och offentlig iscensättning. Ett evenemang som har nått sin 26:e upplaga beter sig, i längd och centralitet, som en fast punkt i den romerska kalendern, inte som en cameo. Med andra ord är det inte bara ett evenemang som ”upptar” en plats; det är en plats som försöker bli ett evenemang – en miljö där människor kan cirkulera, dröja sig kvar och återvända.

Och här blir den politiska passagen oundviklig, även om den inte behöver skrikas ut. Atreju är också Fratelli d’Italias sätt att försöka förvandla identitet till offentligt rum – attantyda att den italienska högern inte bara är ledarskap och röster, utan en gemenskap som kan organisera, välkomna och hålla ihop saker och ting. I en tid när politiken tenderar att stänga in sig bakom barriärer eller bara existera på skärmar är det ett kulturellt drag, snarare än ett valtekniskt, att samla 105 000 människor i en öppen, promenadvänlig lokal: ett påstående om att politik fortfarande kan levas som närvaro, inte bara konsumeras som innehåll.

Detta är den djupare logiken i ”att få även utomstående att känna sig som hemma”. Det är inte ett löfte om neutralitet; det är ett beslut att utmana idén om att politik alltid bara måste vara konflikt och separation. Atreju blir en plats där identitet försöker att inte förvandlas till fientlighet: den bjuder in, är värd och låter människor cirkulera. Och i ett Italien där offentliga torg ofta är antingen hårt bevakade eller tömda på folk, är den enkla möjligheten att ”gå in och stanna” redan i sig ett budskap.